Vaccinerna skördar offer
Jag nåddes nyligen av beskedet att en av våra medbloggare Torbjörn Sassersson miste sin far, tio dagar efter att han lät sig vaccineras i mellandagarna, mot någon säsongsinfluensa. Jag beklagar detta djupt, och säger i övrigt inte så mycket om det, allt finns att läsa här. Men jag kan nämna att han var 78 år, lite småförkyld men vid full vigör. Torbjörn hade varnat honom för dessa vacciner, men det hjälpte inte – hans fars tro på vacciner var bergfast.
Jag vägrade själv ta vaccinet mot svininfluensan för några år sedan, min sambo likaså. Jag ångrar det inte. Min svärmor tog vaccinet och fick genast problem med lungorna, hon klarade sig som tur var.
Jag minns löpsedlarna och kvällstidningarna. Man såg foton av klassrum med tomma bänkrader, rad efter rad. Man hoppade till inför skräckfyllda förstasidor om detta virus, som nu dessutom hade muterat till en riktigt ondskefull variant som gick djupare ner i lungorna. Och så en mikroskopbild på något grådaskigt, vämjeligt amöbaliknande. Minns ni det här?
Ett annat minne är att jag satt hos min frisör och det kom in en frustande kvinna där som hade ont i armarna efter att ha vaccinerat folk hela veckan, 12-timmarspass varje dag. Hon orerade om det högljutt, och hon hade en stolthet i tonen: hon hade gjort något betydelsefullt. Så var det bara. Inget snack. Hon skulle gladeligen ha vaccinerat oss också, därinne på frisersalongen, om hon bara bara haft fler sprutor. Hon var helt uttröttad men skulle offra sig för detta…bara hon hade haft flera sprutor…
Man vaccinerade alltså folk överallt. T o m på krogen kunde man se nån som stod i ett hörn och besprutade folk, och det var kö. Jag såg också en video på en annan kö i Örebrotrakten nånstans, som var kilometerlång, helt absurt lång, som kön till banken depressionsåret 1929, eller Ryanairs incheckningskö ( 
), bara för detta vaccin.
Jag var arbetslös under denna tid, och därför var det troligen lättare för mig att undvika det. Annars uppstår självklart ett tryck på en arbetsplats att man SKA, bara för att alla andra gör det – och när alla gör något, så blir det RÄTT. Men bara därför.
Man läste om någon person som dött här i Sverige efter ett mycket hastigt insjuknande. Och om att viruset slår mot unga, starka individer. Därför var det här så oroväckande.
Men det erkändes, faktiskt redan 2010, från WHO att alltsammans var betydligt överdrivet:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pandemin-var-ingen-pandemi_5121183.svd
Influensa håller sig inte till nationsgränser, utan blir lätt en global företeelse. Någon instans på denna jord måste ha makten, eller ta sig makten, att sätta sig över alla andra nationer för att rädda världen, när det behövs, mot ett hot. Vad tänker man på då? USA har en roll när det gäller terrorism, men FN står i fokus i detta fall. Och ett av dess organ, WHO. Erkännandet är ett positivt tecken. Ingen människa vill vara ond. Det måste alltid finnas en orsak som gör att man känner sig god, även om det är en lögn. Vetenskapliga fakta kan vara en perfekt sådan lögn, eftersom alla människor respekterar vetenskap. Därmed inget ont om vetenskapliga fakta! Jag har en naturvetenskaplig utbildning så jag vet vad fakta är. Men du förstår: vetenskapliga fakta är EN sak – vetenskapliga fakta, däremot, är en helt annan sak. Nej, jag skrev inte fel…
Det är svårt för oss vanliga människor att konfrontera den oerhörda möjlighet till ostraffat maktmissbruk som finns här. FN är ett globalt organ, som måste ha belägg för sina beslut. Dessa belägg kommer från läkemedelsföretagen i detta fall, vilka ju är de som tillverkar vaccinen och har sakkunskap och auktoritet. Det är de som officiellt bedriver forskning. Och de har alltså fullkomlig möjlighet att hävda vetenskapliga fakta, som ingen kan säga något emot, eftersom de nu genom WHO står över alla världens länder i ett ”globalt nödläge” – samtidigt som gemene mans respekt för vetenskap ger förkörsrätt nog.
Inför utsikten att hösta in kopiösa summor pengar – varje spruta kostade 65 kr – är det frestande att helt enkelt publicera de vetenskapliga fakta man vill, utan att någon av alla dessa miljarder vanliga människor har en aning – de bara lyder auktoritet. De högre upp som anar kan man köpa, när man har SÅ mycket pengar. Och vi vanliga människor som kanske springer och vaccinerar oss bara sedan vi sett förstasidan på en kvällstidning (!) – är sålda…
Här en länk till lite mer studium: http://www.huffingtonpost.com/johann-hari/the-horrifying-hidden-sto_b_251365.html
Det existerar en ohelig allians mellan representanter för WHO och läkemedelsföretagen. Det finns gott om exempel på andra sådana allianser. T ex mellan banker och regeringar, och där dessa banker typiskt äger de media (t ex kvällstidningar) som förmedlar det de vill uppnå – men som formar vår verklighetssyn när vi accepterar det som den rena Sanningen. Och även om vi på ett intellektuellt plan förnekar detta (vi vill alla känna oss intelligenta), så lyder vi blint på ett emotionellt plan. Och samtidigt – för att känna oss intelligenta – tror vi oss kanske medvetet anamma vetenskapliga fakta när vi går och tar den där sprutan. Vi kanske kaxar till oss lite, tar debatter i frågan. Det är då vetenskapliga fakta lämnar laboratorierna (där de hör hemma), och blir till ett tillhygge, ett koncept som kan bygga en identitetskänsla; man är ”intelligent och medveten”, förespråkar ”folkvett” och ”källkritik”, men i själva verket lyder man bara något, i blindo. Även om man vinner en massa debatter, där man ofta använder just denna blindhet som ett vapen… Och nu är det alltså inte vetenskap längre, utan det har övergått i en ideologi med toner av fascism (eller för att inte säga det rent ut: den har alla fascismens kännetecken och attribut), som går under namnet scientism.
I Sverige har vi en förening som kallar sig Vetenskap och Folkbildning (VoF), som dyker upp i dessa sammanhang. De är intelligenta och har har många poänger. Men – ha det klart för dig – bara om man en gång för alla accepterat att läkemedelsföretagen står för den rena, obefläckade vetenskapen, fri från all korruption.
De kan inte skilja på vetenskap i sig, vilken är en metod, ett verktyg – och människor som bedriver vetenskap, vilka inom vetenskapen lika gärna som inom alla andra områden, har svagheter.
Dessa lägre mänskliga motiv, som girighet och maktbegär – förnekas, och de hävdar i dess ställe en neutral, vetenskaplig konsensus som det enda rådande, att makten förmedlar den rena sanningen. Men de förnekar också att det skulle finnas någon ”makt”, utan att vetenskapen i sig bara råder, och vetenskap i sig har inget maktbegär, och inget ego.
Men – symptomatiskt nog – om man utmanar dessa potentater, må du tro att man stöter på lägre, mänskliga motiv. Så mycket för den neutrala vetenskapen! Och de tillgriper ren aggression, om inte öppet, så i förtäckt form. De hånar, förlöjligar och näthatar, och de delar dessutom ut priset Årets Förvillare – där t ex Annika Dahlqvist fick denna ”utmärkelse” 2009 bl a för att hon kritiserat just massvaccinationerna mot svininfluensan. Det fick svåra konsekvener för henne:
Den senaste striden handlar om den så kallade svininfluensan, där Annika Dahlqvist redan från början hävdade att farhågorna kraftigt överdrevs av media, överstatliga internationalistiska byråkratorganisationer samt av KTH:s inflytelserika förening ”Vetenskap och folkbildning”. Hämnden kom i en samordnad mediakampanj där KTH (vars medlemmar är tekniker och inte har någon som helst medicinsk utbildning) utnämnde Annika Dahlqvist till ”Årets förvillare”. Mediakampanjen mot henne ledde sedan till att hon förlorade sitt jobb och drevs ut på gränsen till självmord.
(http://www.fjällsjö.nu/article/output/2011/9988-2011-03-26_nyheter_fjallsjo.php)
Nu i efterhand ser det ut som att Dahlqvist fick rätt. Det fanns aldrig någon pandemi. En massa fall av narkolepsi beroende på vaccinet har konstaterats, och man försöker fortfarande mörka rena dödsfall beroende på vaccin (läs Torbjörns sajt).
Överlag drivs en aggressiv global kampanj mot allt som inte följer den rådande maktens linje. Inom alternativ medicin finns mycket sådant. Robert Hahn (själv vetenskapsman) skriver på sin utmärkta sajt om hur bevisföringen om homeopati korrumperats genom att urvalet till de studier på vilket bevisföringen (analysen) byggts, har selekterats. Någon har i förhand valt bort lejonparten av alla de studier som påvisar goda resultat för homeopati. Och sedan, när analysen görs på detta selekterade urval, börjar ”den vetenskapliga metoden”. Nu skapas den verklighet vi serveras, där ”alla kan se att det inte finns några vetenskapliga belägg alls för homeopati”.
Att diktera vad som är verklighet är den yttersta makten. Likväl, det här är inget som är absolut sant. Som sagt vill ingen människa vara ond. Men dock finns dessa krafter, och de lever på var och ens blindhet och ignorans. De är som kackerlackor, kommer fram när det är mörkt, och skyr ljuset. Det ljuset skulle avslöja hur de beskyller andra för att vara de onda, så att de själva framstår som de goda. Det behöver inte vara en medveten uträkning, utan de kan vara absolut övertygade om att de har rätt. Dock finns det också nu en ny medvetenhet, om att det inte håller längre att se på verkligheten på detta dualistiska sätt.
Inför utsikten att diktera inför Hela Världen verkar det fortfarande finnas ett slags spärr; det finns en kärna av godhet som säger ifrån. Men det beror bara på en ökad medvetenhet (och den ökar) hos alla de ”vanliga” människorna. Och Gud. Gud är ett problem för dessa mörka krafter. Därför att det nu handlar om människor som vill vara Gud. Därför måste Gud rationaliseras bort – helst motbevisas – så att denna sista spärr försvinner. Då är det fritt fram för en världslig makt att bestämma vad som är Rätt och Fel, vad som är Moral… det är en fruktansvärd tanke, som gör oss lite rädda. Men vi måste alla konfrontera våra egna rädslor nu. Vi kan inte längre krypa undan. Rädslan är inte verklig, den lever allenast på vår tro att den är det. Rädslan är en zon att ta sig igenom – och på andra sidan den zonen öppnar sig en ny, verkligare verklighet.
Vetenskapens Fönster mot Oändligheten
By turning the dial on your radio receiver, you can tune in to what you see as different radio stations. To the radio, they are simply energy waves with different frequencies. Since the beginning of time, people have had spiritual or mystical experiences. We might reason that the human mind has the ability to act as a radio receiver. For most people, the inner radio is tuned to one station only, namely what we call the “real world.” Yet the fact remains that the mind does have the ability to tune in to different frequencies, even to the higher frequencies of the spiritual realm.
-Kim Michaels
Den här bilden återkommer jag ofta till, och jag anser att den är hisnande. Jag vet inte om man behöver ha läst lite fysik för att förstå den, men i så fall tvivlar jag på att så mycket mer behövs än de flesta läste på högstadiet. Faktum är att det finns många 10-åriga grabbar som har känsla för vad detta handlar om, därför att de ser på världen med ärliga ögon, och ställer sig de där frågorna som senare i livet bara ignoreras, förträngs eller relateras bort. Och överlag är det viktigaste att frigöra sig från att detta skulle vara ”fysik”, och något som angår vetenskapsmän – fysik är bara ett sätt att beskriva vårt materiella universum. Men vi själva är de som upplever det materiella universum. Det du.
Men sedan kommer frågan om det är beskrivningen av universum som är riktig (vilket vetenskap förfäktar), eller vår upplevelse…
Vad som gör bilden så hisnande är att den faktiskt ger en koncentrerad bild – på ett vetenskapligt sätt – av Allt som Finns. Den omfattar hela universum och det som kan tänkas omge det. Just det: vårt fina gamla universum ligger här (lite vanvördigt kan tyckas) som en anhalt på en linjär skala, och denna skala – det är det som är det hisnande – kan alltså fortsätta utöver de gränser som finns här. Där skalan slutar, och det som var innan den börjar – är utfarter mot Oändligheten, det okända.
Men jag vet; något av 10-åringens gränsöverskridande nyfikenhet och öppenhet måste ha överlevt för att komma på idén att se det på detta vis. Om inte, blir det kanske istället en fråga om överlevnad att bevara illusionen av trygghet. Trygghet (falsk sådan) får man genom att definiera tillvaron (sann trygghet får man genom att släppa alla definitioner man har). Typiskt är att bara stänga av här; att totalt ignorera detta fantasieggande perspektiv, för att istället befatta sig med relevanta saker. Komma ner på jorden. Sånt här babbel ger ingen mat på bordet. Och det finns ju heller inga vetenskapliga belägg för existensen av några fjärran frekvensband (andra universa) åt vare sig det ena eller det andra hållet, eller hur?
Vi snackar frekvens här. Den linjära skalan är missvisande. Men tjänar ändå ett syfte, den ger sinnet något att ”ta på”. Stor sak i det, ty det inspirerar.
Frekvens är vad som gör det möjligt att finnas på samma plats som där det redan finns något, bara genom att vara på en annan – frekvens. Varenda atom i detta universum sjunger inom det frekvensband vi ser här. Jag vet inte om varje atom har sin unika frekvens, på samma sätt som varje stämma i en kör, och varje snöflinga är unik? Det kan vara så. På nåt vis känns det rätt.
Möjligheten att vara på samma plats som något annat, men ändå liksom separat från det, ökar när skillnaden i frekvens är stor. Är skillnaden obetydlig kan man inte riktigt inta samma plats, men dock påverka det andra. Två närliggande radiostationer är ett exempel. De förvränger varandra, det märks speciellt på en gammal rörradio. Men det är stor skillnad i frekvens mellan t ex atomerna i en betongvägg och mikrovågor, därför kan mobiltelefonsamtal fritt passera genom betongväggen. Märk, att det är frekvensen som bestämmer här! Att det ena är materia och det andra vågor är egalt.
Varför en boll som kastas mot en betongvägg studsar tillbaka i stället för att åka rätt igenom, är för att skillnaden i frekvens är liten. En högre frekvens innebär att materia-stadiet till slut lämnas. Lägre frekvens = högre densitet.
De här skalorna som bara ”slutar” därför att vetenskapen slutar, ger mig ingen ro. Jag vill rentav materialisera mig ner i denna skala, ställa mig där och speja ut bortanför 1024 Hz. Vad skulle man se? Jag visualiserar en töcknig väg, som så småningom upplöses i ett surrealistiskt blurr. En sån där väg som man aldrig kommer tillbaka ifrån, kanske kantad av ondskefulla väsen, hydror, demoner… fan & hans anhang…
Men såhär funkar det förstås inte, det här är lika missvisande som den linjära skalan. Man tar inte vägen nånstans när det handlar om frekvens. Snarare BLIR man.
För du ser, din kropp sitter bergfast ohjälpligt fast i frekvensbandet där du står, och skulle du komma på idén att ta vägen nånstans, så hålls du fast av universums största ankare. Men bara om du ÄR din kropp.
Jag har ett mycket tidigt minne. Kanske från 3-4 års ålder. Jag var ursinnig över att jag hade fått en tung och otymplig kropp att släpa på, som hindrade mig att göra saker jag var van vid (detta är sant). Jag var ursinnig över att jag inte kunde sväva i rymden, fritt, vara där jag ville. Jag minns att jag försökte flyga, och blev rasande när jag bara hamnade på golvet. Jag minns även fragment av en tankedialog jag hade kring det, jag tvingades motvilligt att intala mig att det här går inte längre att göra, därför att ”jag har ju den här nu”. Ungefär så resonerade jag med mig själv. Några år senare, kanske vid 6 år, såg jag dock en Disneyfilm på TV som väckte upp alltsammans igen, och då tog jag mig upp på en bänk i köket och hoppade rakt ut, övertygad om att jag kunde flyga. Det gick inte så bra den gången heller.
Mediet Terry Evans tar kontakt med kroppslösa existenser som fastnat på någon frekvens inte så långt ifrån det kroppsliga, på så vis att de fortfarande tror att de ÄR kroppen, och försöker göra saker som kroppen var van vid – så fenomenet kanske existerar i omvänd bemärkelse?
Det intressanta är att han kan ”ta in” dessa andar (spöken, gengångare helt enkelt) i sitt eget fält, sin aura, varefter han höjer sin egen frekvens: ”now I raise my frequency so he can see the light”, typ, brukar han säga (han sa det nu senast på Det Okända, kanal 7).
En låg frekvens kan höjas av en högre, men den får inte vara alltför hög; på det viset höjer han spökena så att de kommer inom räckhåll för andevärlden: kanske en anhalt nånstans bortom 1024 Hz?
Människor existerar på sina frekvenser. Emotioner som kärlek, glädje, hat, vrede, sorg, melankoli, rädsla, apati, är olika frekvenser. Kärlek är hög frekvens, apati är låg. På samma vis som Terry gör med andar, kan en ”högtonig” människa höja upp en annan människa som deppat ihop, bara genom sin närvaro. Och det får inte heller här vara för stor skillnad: en apatisk person missar helt en alltför glädjefull person (de går bara rätt igenom varandra, känslomässigt), om den senare inte sänker sig något, till strax ovanför den apatiskes nivå. Då kan de kommunicera. Och den apatiske kan följa med den andre upp. Visst, han kan vara så fast besluten att han ÄR den han är, att det inte går. Allt hänger i sista hand på individens beslut. Man måste vara öppen.
Ju lägre frekvensen är, desto mer ”materia” (kropp) är man. Men de lägre frekvenserna är bevisligen inga lyckliga tillstånd. Varför är det så?
Ta en cyniker, en riktig pessimist (också en låg frekvens, dock högre än apati), som säger att ”det blir bara svart när vi dör, det är finito. Allt är materiellt, allt annat heligt och glättigt är bara New Age och ett förbannat önsketänkande”.
Han talar som om begreppet frekvens inte alls existerar överhuvudtaget, fast det ju faktiskt finns vetenskapliga bevis – som vi ser – för det. Men han är isolerad i sin sfär, han bara slår ifrån sig allt som inte ligger inom hans bestämda frekvensomfång. Även om det finns vetenskapliga bevis. Du ser, det här är vanligt hos den sortens folk: de förfäktar vetenskap, och hyser vördnad inför vetenskapliga bevis, men de väljer ändå de bevis som passar dem. För de har valt en identitet, och då manifesterar sig helt brutalt deras universum (men som de tror är allas) på deras frekvens. Och då ser de inget annat.
All materialism sätter en gräns någonstans, som försvaras med ilska.
Och här, vid 1024 Hz går den ultimata gränsen – för att bortom 1024 Hz finns inga vetenskapliga belägg. Är vi fiskar, simmandes omkring i ett akvarium? Vad har en akvariefisk för behållning av att fråga sig om det finns något på andra sidan glaset?
Well, drömmen om ett hav nånstans därute, där alla fiskar hör hemma, kan göra fiskarna kaxiga. Så en vetenskapsfisk – eller kontrollfiskar över honom – kan ha behållning av att diktera för alla andra fiskar att ingenting finns bortom glaset.
Kim Michaels – ett annat medium – fick inleda detta inlägg. Han är ett medium för varelser på högre frekvenser. Inte så SF som det låter, utan det handlar om andar som varit i mänsklig kropp på denna jord, däribland Jesus, och Buddha. De talar alltså genom den här mannen (för den som är öppen). Det är därifrån det jag skriver här är inspirerat. Som jag tidigare sagt: jag är inte religiös, går aldrig i kyrkan. Men det här tror jag på. För det är så här det måste vara. Men vi har fri vilja, och var och en har rätt till sitt eget universum. Att man sedan kan välja sådant man inte mår så bra av, är en annan sak.
Tidigare har jag skrivit mycket om vetenskap här. Om konflikten mellan Newtons fysik och Einsteins kvantfysik, t ex. Den första är materiell vetenskap, men den andra rycker frejdigt bort glaset och spejar ut bortom 1024 Hz; upptäcker att forskaren själv blir en del av experimentet, att experiment resulterar i en partikel eller en våg beroende på vad forskaren förväntar sig. På Kim Michaels sajt kan man läsa att det mänskliga sinnet är framtidens vetenskapliga instrument, därför att ett konventionellt instrument tillverkat inom det materiella universum aldrig kan mäta sådant som pågår utanför det materiella universum. Ungefär som det Einstein sa, att samma medvetandetillstånd som skapade problemet aldrig kan lösa problemet.
Frekvenserna som instrumenten ska mäta, är inte inom det materiella universum – de är inom oss! Skulle detta innebära att om vi kunde vrida på våra inre frekvensrattar (som det inledande citatet antyder), så skulle den verklighet vi upplever förändras?
I begreppet frekvens har vi vetenskapens bild av andligheten. Det är fullt möjligt att vetenskapligt förklara alla ”övernaturligheter”.
Någon som har testat Eckhart Tolles lära om Nuet, kan troligen rapportera något om märkliga vibrationer, bara man öppnar sig och låter allt vara som det är. Allt i världen som vill ta din uppmärksamhet, snärja dig, fånga dig, hålla dig beroende av denna världens tillfälliga njutningar, håller din frekvens på en låg nivå. Bara man kan släppa allt det här, så kommer de högfrekventa energierna, och med dem en inre frid, ett välbefinnande som går utanpå allt. Men de kan också utsätta en för märkliga sensationer som rentav kan vara skrämmande; jag har själv upplevt en del. Men dessa fenomen är av övergående natur.
Free from desire, you realize the mystery.
Caught in desire, you see only the manifestations.
-Tao Te Ching.
Jag läste någonstans en episod (kan inte komma på var det var, den som känner igen detta får gärna tipsa mig), Jag återger den ur minnet:
Det var en solig dag och en vandrare var ute och gick bland bergen. Så fick han syn på en märklig man som verkade leta efter något, han irrade omkring, med blicken trevande omkring sig.
Vandraren frågade: ”Vad söker du?”
”Solen”, sa mannen.
”Solen är där”, sa vandraren, och pekade mot den gassande solen.
Mannen kisade mot solen, bländades av den. Men återgick sedan till sitt letande. Han fattade aldrig. Ändå visste han intellektuellt vad solen är för något. Men historien är symbolisk . Solen representerar något annat. Vad tror du?
Kanske Nuet? Det blir uppenbart, sedan man släppt alla mentala bilder, alla projektioner. Allt tvångsmässigt tänkande. Sedan man gett upp. Surrender into the NOW. Jodå, även Tolle talar om frekvens.
Man kan inte söka Nuet, man kan inte söka efter de högre frekvenserna. Det skulle ju introducera en linearitet (som om målet skulle finnas längre fram längs en väg) och det skulle vara detsamma som att tolka bilden högst upp bokstavligt. Nej, man måste bara vara stilla där man är, och öppna sig, bara låta allt vara vad det är. Denna ständiga drivkraft att man måste göra något är också en av denna världens (Mayas) trick för att hålla dig fången. För det finns ingen ände på allt det du ”måste göra”, och det leder aldrig någon vart, i alla fall inte till något permanent.
Är du med? Sanningen finns inte till höger, inte till vänster, och inte i någon labyrint. Den finns högre upp! Uppåt! Men för Guds skull – lyssna på en som blåslagits av erfarenhet – det handlar inte om att lära sig flyga för att komma dit…
Tranströmer, Thoreau och Olydnaden
Om jag ska vara ärlig, så var det Marcus Birro som visade mig vägen till Tranströmer. Det var också på hans (numera nedlagda) blogg som signaturen Perra J började synas i bloggosfären (resten är historia). Den där bloggen kokade av liv, mycket därför att Birro uppenbarligen hängde (och brände) ut sig själv på den i det att han aldrig tvekade att slåss mot väderkvarnar. Och säga vad man vill om Birro, men det jag gillar hos honom är hans attityd till litteraturen och till poesin – han tar det på allvar. Han är alltid direkt, aldrig indirekt. Vad jag menar med det? Jo, jag menar att tillämpa poesin på sitt liv, och att läsa poeten i stället för att läsa om poeten. Direkt söka glöden i poetens ord istället för att applicera en projektion på poeten – t ex genom att läsa ett förord eller introduktion författat av någon annan, som placerar in (och oskadliggör) poeten i sitt ”rätta” sammanhang, i den ”ism” han tillhör och beskriver hur hans verk uppfattats av auktoriteter.
Sådana här introduktioner finns det drösvis av, och jag undviker dem i regel, i synnerhet skulle jag aldrig läsa något sådant innan (vilket är meningen) jag läste poeten själv – som skrev med sitt eget blod en gång, utan någon tanke på någon ”ism”. Det är därför poesi skrivs – för att hitta den där magiska meningen som avslöjar demonen i vårt inre; sågar av grenen vi sitter på, får oss att störta handlöst mot det okända; låter oss ana de djupare strömmar som driver isberg tvärs emot ytliga stormar. Man ska inte skjuta in någon intellektualiserad abstraktion mellan sig och poeten.
Poesi är på liv och död.
Av skäl som angivits är jag glad att jag hann läsa Tranströmer innan han fick nobelpriset.
Tranströmer hyllar Thoreau i dikten Fem Strofer till Thoreau:
Trodd av ingen går den som sett en geysir,
flytt från stenad brunn som Thoreau och vet att
så försvinna djupt i sitt inres grönska,
listig och hoppfull.
Det här slog an något hos mig: att försvinna i sitt inres grönska. Och det var med denna dikt i bakhuvudet jag på ett av Majornas antikvariat sprang på Thoreaus mästerverk (som det visat sig) ”Skogsliv vid Walden”. Jag anföll direkt, 50 kronor som hittat; översättningen var ålderstigen men det gör inget när det är Frans G. Bengtsson som gjort den (det finns en nyare översättning). Jag köpte boken för att försvinna djupt i mitt inres grönska.
Henry David Thoreau byggde sig en liten stuga, vid Walden Pond utanför Concord, Massachusetts, och flyttade in där på Frihetsdagen den 4:e juli, 1845. I två år och två månader levde han vildmarksliv. Platsen hedras idag med en skylt – med ett citat ur boken – som jag visar bild på; jag tror också att själva stugan har bevarats.
Thoreau har ett sätt att skriva på, som låter en ana mycket mellan raderna. Även när han endast beskriver vardagliga bestyr får man intryck av en distanserad person med hög resning, integritet; stil om man så vill. En sådan person som finner sällskap i ensamheten men ändå är ytterst social. Och en rakbladsvass iakttagare!
Jag insåg efter några sidor att det Thoreau gjorde är något alla borde göra någon gång – fly från den stenade brunnen, ta adjö av det sociala, samhällsliga rutnätet för att bli ett med vårt ursprung, med Naturen.
Jag var arbetslös ungefär lika lång tid som Thoreau bodde i sin koja i vildmarken, kan det jämföras? Mjae, men en sak är klar: Jag ser på denna tid som den viktigaste i mitt liv. Jag var för en lång period frikopplad från den hierarki vi alla annars tillhör. Jag hade inte längre någon att rapportera till, mer än mig själv. Mina tankar var inte längre så bundna utan fick plötsligt frihet, som när man åker ut till skogsbrynet med en tam räv för att den ska hitta tillbaka; den håller sig första tiden nära civilisationen men börjar så småningom dras mot sin hemvist. Något dör, för att återfödas (såpass länge gick jag arbetslös). Man ser hur samhället, hierarkin, ger oss en falsk identitet. Den måste dö. Det är inte vi. Det är bara något som är viktigt, hela tiden viktigt, och som kräver din uppmärksamhet. Vi är förminskade, inträngda, förfelade. Men märker det kanske inte!
”
Vi äro ett släkte av dockor och sprattelgubbar; och vi lyfta oss sällan till högre andliga höjder än de dagliga tidningarnas kolumner
…
Det påstås att det brittiska väldet är stort och respektingivande och att Förenta Staterna är en första rangens stormakt. Vi tro inte alls att bakom varje människa svallar och sjunker en tidvåg som kunde lyfta det brittiska väldet som ett spån, om var människa endast hade plats för den vågen i sitt medvetande.”
-Henry David Thoreau (Skogsliv vid Walden)
Det är syrerikt att läsa Thoreau, särskilt i dessa tider, när man kanske ger sig själv allt mindre tid att läsa. Men det är ingen ursäkt, jag tror inte det beror på att vi inte har tid, det är något annat. Vi kanske inte har tid att läsa På Spaning Efter Den Tid Som Flytt (!), men vi borde ha tid att läsa poesi, som Tranströmers – för det är väldigt mycket mindre text.
Men jag tror inte vi vill. Civilisationen omger oss som en sfär, där vi tror vi måste överleva, och vad poesi som Tranströmers gör, vad filosofi som Thoreaus gör, är att få oss att ta ett par steg tillbaka, se oss själva. Det skyggar många för. Men vad sker om man försöker avidentifiera sig med samhället?
När Thoreau skrev under 1800-talet levde slaveriet i Amerika, och säkert var Thoreau en av de röster som ledde till dess avskaffande. Men idag har vi ett annat slaveri. Vi märker det inte, och vi vill inte märka det. Slavdrivaren är inte uppenbar, inte konkret utan abstrakt. Men (kanske därför) starkare än något annat. Den har rentav blivit ett addiction, ett begär. Jag måste här citera Mikael Wiehe igen:
”Det finns så många fängelser, där mänskor spärras in
Och värst är väl de, som saknar galler”
Och sådana fängelser var det som drev Thoreau ut i vildmarken. Civilisationen i sig kan vara ett sådant fängelse! Men Friheten ligger inom dig själv, vilket inte är en poetisk fras, för vacker att vara sann. Det är så, helt enkelt.
Men det kan också vara så att vi – inom oss – har en ovälkommen hyresgäst (som ej betalar hyra utan som du betalar hyra till, utan att veta det). En befallande entitet, som alltid vill få oss att se bort från den själv, för att projicera vrede, rädsla och avund på yttre – konkreta – entiteter. Och denna entitet – bjälken i vårt öga – är vi oftast extremt motvilliga att konfrontera.
Det är rent praktiskt svårt i våra tider att göra som Thoreau gjorde: Att bygga en koja ute i skogen för att bo där och leva på det Naturen ger. Men faktum är att jag själv bodde många år i Naturens närhet, i Norrland, i ett litet hus med skogen inpå knutarna. Och vi levde där som inne i stan. Det var länge min fars dröm att få återvända till sin hemtrakt, på landet där han växte upp, men när han väl besannat drömmen såg han på TV i sitt hus, tog sig en hutt brännvin och blåste sina rökringar precis som han gjorde i stan. Vi kunde ha odlat det vi behövde men vi handlade allt i butik i stan. Vi var på alla vis lika beroende av civilisationen som stadsbor. Nej, vi uppskattade inte Naturen. Något hektiskt låg över oss. Naturen fanns därute, men som på en distans. Vi kunde se naturprogram på TV:n och hänföras, det gick an, men vi var blinda för den natur vi levde i (men nu när jag besöker Norrland på äldre dar ser jag hur vackert det är)! Civilisationen är ett avståndstagande från Naturen, som ses på som ett objekt, och vi var präglade (hjärntvättade) av denna livssyn.
Thoreau var en Gudlig person, men som även anammade Darwins teorier som vid denna tid började ta fart; kanske tog Thoreau intryck av Darwins tes att vi är produkter av vår omgivning? Vid läsningen av Walden känner jag dock att ju längre han levde mitt i Naturen, ju mer öppen blev han för sitt inre. Det är inte självklart att en ny omgivning förändrar oss, utan det är omgivningen som förändras om vi förändrar oss själva, på så vis att vi släpper egots jagande inom oss: svälter ut den där hyresgästen genom att sluta betala mer hyra till honom.
”Man behöver endast sitta stilla tillräckligt länge på någon tilldragande plats i skogen för att alla dess invånare efter hand skola visa sig i tur och ordning”
Den här insikten tyder på det: Vår omgivning – naturen – ger oss tillbaka det vi har inom oss. Jag vet också att skogens alla invånare ogärna visar sig för en person som inte är öppen – än om han tvingar sig själv att sitta stilla mycket länge. Det bara är så.
Thoreau var som besatt – liksom poeten – av att gräva sig ner till själva Essensen; det som verkligen är Sant. I den processen upptäckte han hur samhället – regeringar – söker avleda, rentav förleda, vår uppmärksamhet från vad som betyder något. Thoreau – liksom en god poet – försöker få dig att våga se, även åt obehagliga, kanske ”farliga”, håll.
I Civil Olydnad, en annan bok han skrev, ger han sin syn på hur regeringar alls inte har något intresse av något framåtskridande, utan snarare parasiterar på massans ignorans, och har ett intresse av att ignoransen bibehålls.
Om regeringen kräver av dig att agera orättvist mot någon annan, säger han:
”…bryt mot lagen. Låt ditt liv vara den friktion som hejdar maskineriet”
Vilket är farliga saker att säga, samtidigt som det är så viktigt att förstå. Som detta kan misstolkas och missbrukas! Men då tolkar man Thoreau för konkret. Jesus var kanske den sortens ”friktion” bland fariséer och skriftlärde?
Och, jag har varit inne på det tidigare: Det är inte nödvändigt att göra den fysiska resan, det som betyder något är att du öppnar upp ditt inre. Det är som sagt svårt idag att göra som Thoreau gjorde men det är inte heller nödvändigt; och även om vi kunde skulle vi troligen ta med oss vår iPad till kojan, aldrig släppa banden till civilisationen. Men vi kan göra som Tranströmer. Sanningen finns inom oss:
Läs mellan raderna. Vi skall träffas om 200 år
Då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda
Och äntligen får sova, bli ortoceratiter.
Varning för kommunism
En våg av demonstrationer sveper över oss. Wall Street, London, Rom… även i Sverige händer det, t ex 200 meter från där jag bor på Järntorget. Och från Sergels Torg kommer följande citat (ur G-P):
”Kaife Amin och hans kamrat höll upp en stor banderoll med budskapet Systemet är problemet.
-Det kapitalistiska systemet är på väg att kollapsa ekonomiskt, ekologiskt, moraliskt och på alla sätt och alla håll, sade han till TT.
Aktionen lockade en blandad skara, från punknitade tonåringar till prydliga pensionärer”
Är detta ett uppvaknande? Det kan vara det, men det blir vad vi gör det till. Att det inte går att skapa pengar ur tomma intet i all oändlighet säger sig självt. Att pengar egentligen inte är värda något, utan är skuldsedlar då de representerar ett värde som inte existerar (men som måste betalas), är en så besk medicin för så många, att en reaktion av något slag måste ske. I så många år har botten på pyramiden fått betala i form av ökad arbetsbörda, ökade skatter, lägre lön i form av ökad inflation. Det har fungerat så länge man kunnat lova ytterligare tillväxt. Men när inte det går längre, sprider sig toppens oro nedåt i pyramiden, folk på alla nivåer börjar fråga sig vad som egentligen är något värt, och finner inga svar på den frågan. Då hotas hela pyramidens existens. En bankhierarki kan kollapsa om det sprids en insikt om att pengarna i banken inte representerar något reellt värde.
Hajar måste ständigt röra på sig, sägs det. Hajar kan aldrig sluta simma, annars sjunker de och dör. Och nu har vi finanshajar som inte längre har någonstans att simma. Då exponeras de.
Jag har under två års tid studerat Zeitgeiströrelsen, för att se vart det hela tar vägen. Men det finns fler rörelser, och de utger sig alla för att ”sakna ledare”. Efter att ha deltagit i forum har jag dock märkt att de har stadgar som man inte får rubba på, och som typiskt är klart rotade i Darwinism och en materialistiskt vetenskaplig livssyn. Inlägg och kommentarer som betecknas ”religiösa” eller som kritiserar Darwinism plockas gärna bort av moderatorerna. Eller hånas öppet av dem.
Min slutsats av detta är att det visst finns ledare, men att de är ”osynliga”, dvs de vill operera ostört i bakgrunden. Rörelsen blir utåt till ett skepp som kan tas över av vem som helst, därför att folk har fostrats till att aldrig ifrågasätta auktoritet, vilket heller inte ska finnas i dessa rörelser men som finns ändå – man behöver bara säga att man inte finns.
Något annat vi fostrats till genom media och propaganda under 100 år är ett dualistiskt tänkesätt: Det finns alltid två polariteter. Om något är gott finns det alltid något som är ont, som hotar det goda. Om något är rätt finns det alltid något som är fel, som hotar det som är rätt. Och det är INGEN ÄNDE på det.
USA:s tvåpartisystem är en konsekvens av ett dualistiskt tänkesätt, och som tvingar in verklighetsupplevelsen i en konflikt mellan två parter – som om det vore den totala, faktiska verkligheten.
Om jag inte håller med demokraterna i en fråga, så gör detta mig till republikan, fast jag inte vill vara vare sig det ena eller det andra! Det här antar extrema proportioner i mera laddade konflikter, som krig. Inte bara fysiska krig med vapen och soldater utan även ideologiska krig, t ex kriget mellan marxism och borgerlighet, och kriget mellan religion och vetenskap.
Om jag på ett materialistiskt forum kritiserar ståndpunkten att hjärnan genererar vårt medvetande, så kan detta mycket väl göra mig till en religiös person, kapabel att köra flygplan in i byggnader. Det är en bild som projiceras på mig, som jag inte kan göra något åt, och skulle jag ens försöka skulle jag alltså måsta övertyga folk om att jag aldrig skulle kunna köra ett flygplan in i en byggnad, när jag bara ville framkasta en synpunkt jag hade redan som 11-åring. Detta är det dualistiska medvetandetillståndet in action.
Och nu: studera citatet ovan. Om kapitalismen nu faller, vad betyder det i ett dualistiskt synsätt? Just det: Kommunism måste vara ”The Ticket”. Som om kapitalism och kommunism vore de polariteter som innefattar hela vår totala verklighet, som om något annat inte fanns eller kan finnas.
Rörelser som Sanningsrörelsen, Zeitgeist osv, betecknas typiskt i media som ”högerextrema”. Men de kan lika gärna vara vänsterextrema, vilket vore raka motsatsen, eller är det bara en illusion? Det är projektioner!
Är det då alltid frågan att välja det som är är rätt? Eller är det detta sätt att tänka i sig som är fällan? Detta är en annan rörelse som pågår nu, men som inte har några demonstrationer: Non-duality kallas den. Den erbjuder ett alternativ:
Ska jag gå åt höger, eller åt vänster? Är detta det enda valet?
Nej, du kan välja att gå UPPÅT, där du kan se ”höger” och ”vänster” – och där du kan se, tack vare din högre position, hur dessa leder till precis samma mål…
Tio år sedan
Nu har det gått tio år sedan den där dagen kom som förändrade allt. Alla minns vad de gjorde den dagen då de fick reda på det. Tidigare sådana dagar var Palmemordet 1986, och Kennedymordet 1963. För många kan säkert också Breivikmassakern inräknas här. Men inget kommer i närheten av 9/11.
Alla dessa händelser kännetecknas av något yttre som brutalt griper in i den värld vi tycker oss ha definierat, och som saboterar vår känsla av säkerhet, kontroll över tillvaron. Det har skett något yttre som vill ta över min inre säkerhet, och det är så för väldigt många. Och media har en central roll i det.
Inget har som 9/11 satt fart på konspirationsteorierna. Livet måste gå vidare, vilket betyder att känslan av säkerhet och kontroll måste leva vidare på något vis, och det här är vad som driver många av konspirationsteorierna. Och de som INTE lyssnar på några konspirationsteorier kan använda dem för att definiera och bygga sin fortsatta känsla av säkerhet. Jag läser i SvD:
” I bakrutan hänger en stor amerikansk flagga. Under den syns ett klistermärke som kräver att sanningen vidhålls, att konspirationsteorierna aldrig ska få vinna.”
Den här inställningen emanerar givetvis från en konspirationsteori den med, eftersom USA:s regerings officiella förklaring – den ”riktiga” förklaringen – till vad som skedde den 9/11 2001 per definition ÄR en konspirationsteori den också. I sådana här lägen vill vi alltid kunna definiera: ”Det där är det falska. Och det där är det som är riktigt”.
Men är det så säkert, alltid, att det som verkligen ÄR sant alltid segrar?
Eller är det så att vi snarare beslutar oss för vad som är sant, för att därefter forma vårt beteende efter det beslutet, och för att alltid låta det beslutet filtrera all information vi tar in?
Det här kan verka paradoxalt, för vore man mån om sin säkerhet och trygghet, så borde man vara väldigt restriktiv inför vad man betecknar som sant. Men det är inte alltid så det fungerar. Det finns nämligen rädsla. Fast det är egentligen fel att säga att rädsla är något som finns. Vad jag vill diskutera i det här inlägget är om det rentav kan vara så att själva rädslan vill överleva – och därför måste bevisa sin egen realitet. Det finns ett berömt citat av Franklin D. Roosevelt:
“We have nothing to fear but fear itself!”
Vad dessa ord antyder är att rädslan inte är kopplad till verkligheten. Rädslan är icke-reell. Det är inte verkligheten som är farlig utan vår reaktion på den. I synnerhet eftersom den här reaktionen kan spinna iväg och bilda ett eget liv i sig självt – och som har en överlevnadsinstinkt! Rädsla uppstår när JAG är hotat. Med andra ord, din identitet. Men vad har vi då identifierat oss med? Vad är JAG? En kroppslig, dödlig varelse som lever endast en gång? I det fallet uppstår rädsla, eftersom vi identifierat oss med något som inte kan bestå, och därmed upphör att existera när kroppen gör det.
Det uppstår ett klassiskt Moment-22: Egot behöver rädsla för att överleva samtidigt som det räds hot mot dess överlevnad.
Där har vi förklaringen på att koncept som stillhet, frid, kontemplation, lycka och kärlek ses på med en känsla av motstånd. Rentav som ett hot. En film som handlar om terror och våld drar mer folk än en film som handlar om stillhet. Vi omges av löpsedlar som bombarderar oss med våld och ondska. Och vi köper det. Vi har indoktrinerats. Jag lyssnade nyligen på ett föredrag om kostvanor och tillsatser, där föredragshållaren nämnde att barn som vant sig vid artificiell jordgubbssmak tyckt att äkta jordgubbar smakar surt och vidrigt. Lite av samma sak?
I ett tidigt inlägg skrev jag om när jag som 8-åring försökte sova i vår sommarstuga. Men något knackade i ytterväggen utanför, och skrämde mig. Min fantasi – som var livlig på den tiden – skenade iväg. Jag berättade det för pappa, och resolut tog han tag i det hela och vi gick ut för att se vad det var – och, nej, det var givetvis ingen mördare som stod där, utan en räfsa som stod jingligt i vinden och slog mot väggen – all rädsla borta.
Men hur hade det blivit om vi aldrig hade vågat gå ut för att konstatera detta faktum?
Det där fallet löste sig. Men har jag – och kanske andra – flera sådana här zoner där vi aldrig vågat se vad som egentligen finns där? Vad sker med våra JAG när rädslan tillåts leva sitt liv?
9/11 har lämnat oss i det här stadiet av att inte våga se efter vad som egentligen finns. Därför har liv format sig efter detta. Det livet är grundat på rädsla, vilket inte förhindrar – utan snarare underblåser – fabricerandet av komplexa resonemang och teorier som ter sig så logiska, intelligenta och ’sanna’ att detta faktum – dvs att allt från början kom ur ren rädsla – döljs. Och då har rädslan lyckats bevisa sig själv – genom att dölja sig själv – som reell…
Och är jag då bättre än strutsen? Jag skrev någon gång följande i något annat sammanhang:
” Ingen vill köra huvet i sanden som strutsen. Men om det finns en ”intelligent” förevändning att göra det är det en annan sak.
Så kan man använda begreppet ”konspirationsteori”. Det låter oss bekvämt definiera något odefinierat för att avfärda hotet mot den trygghet vi tror vi definierat – genom att skicka det odefinierade vidare till en abstraktionsnivå där jag inte har något ansvar. Allt medan vi känner oss intelligenta och medvetna – till skillnad mot strutsen, som vi gärna skrattar åt.”
”Men vänta nu: Inte vågar, pratar du om, vi KAN ju för fan inte! Vi KAN inte själva kolla upp om 9/11 var ett insiderjobb, eller om planen aldrig existerade! Vi kan inte själva slutgiltigt kolla om det aldrig fanns några vrakrester någonstans!”
Det är riktigt. Men du kan bara låta detta vara. Det blir ett problem bara om du anser dig vara beroende av hur det faktiskt ligger till. Det blir ett problem i den mån du är rädd. Du kan aldrig specifikt kolla upp om 9/11 var ett insiderjobb, men du kan komma över den punkt där du tycker dig vara beroende av hur det ligger till med det här, och även om det här var ett insiderjobb och antikrist tar över hela planeten, så kommer rädslan inte längre att kunna dra dig med sig. Vad allt handlar om är din identitet. Om du är ditt sanna jag, så existerar inga problem. Rädsla är konsekvensen av falsk identifikation. Och det här är hela problemet. Det är inte ”bara en tröst” utan hela problemet.
År 1719 lyckades den danske härföraren Tordenskiöld inta Europas kanske starkaste fästning – Carlstens fästning på Marstrand – genom att låta ett fåtal soldater marschera runt fästningen. Från fästningen sett var det svårt att se om det var samma soldater som kom igen och igen, eller om det var nya soldater hela tiden. Och kommendanten lurades att tro att det var en jättestyrka utanför och gav upp hela fästningen, vilket anses tillhöra det mest förödmjukande i svensk krigshistoria. Kommendanten skulle ha kunnat förvissa sig om vad som fanns där. Men han såg faran därute som reell, introverterade och hemföll åt dividerande om risker hit och dit, och Tordenskiölds villkor att de allesammans skulle gå fria om han gav upp.
Och många konspirationsteorier idag använder sig av samma mekanism som Tordenskiöld. De försöker lura till sig tillträde till din inre borg, genom att använda din rädsla. Genom att övertyga dig om att rädslan är reell. För då kan du kontrolleras utifrån. Samtidigt som det också finns sanna konspirationsteorier, som redogör för vad som verkligen sker. Fast de kan också vara skrämmande. Och de har inget syfte för dig om du är rädd. Tvärtom, de bara stärker rädslan i dess försök att bevisa sig själv. Om de får dig att grubbla, introvertera, så överge dem. Se istället bjälken i ditt eget öga – din egen rädsla. När du inte längre är rädd, inte förr, kommer du att förstå hur allt ligger till.
Det finns alltså också en kollektiv aspekt i det här. Ett kollektivt ego, som baserar sig på rädsla, och som alltid måste ha en hotbild som göder den. En sådan hotbild var Sovjetkommunismen, kalla kriget. När detta föll, krävdes något nytt. Det behövdes ett nytt ”krig”. Nu har vi kriget mot terrorismen, som också är kriget mot DIG. DU kan vara terrorist! De som behöver säkerhet är inte vi medborgare, utan en liten elit som försöker övertyga ett stort kollektiv om att de har en fiende! Men den verkliga fienden är den där lilla eliten – som dock kan komma åt DIG bara om du lyssnar på den och dividerar med den. Ett fåtal individer med kontroll över media, kanske 100 personer, kan på så vis kontrollera resten av jordens befolkning. Är detta möjligt? Vad tror du?
”What is the consequence of fear? It is that it diverts your attention from cause to effect. You probably have certain conditions you fear, and thus your attention becomes focused on these conditions. Thereby, your attention is very effectively diverted from focusing on the fear itself. You are fooled into thinking that the cause of your fear is the outer condition that you – supposedly – fear. Thus, your focus is cleverly diverted from your psyche, away from the beam in your own eye. Instead, you focus attention on avoiding the outer condition, thinking that if you can eliminate the threat or protect yourself from it, your fear will go away. Yet in reality this is a lie. ”
…”Let me make it clear that the forces of this world do not have direct power over you. They have only an indirect power because you are the only one who can change your sense of identity. Yet if your conscious self identifies itself with the ego, it will think the ego’s fears are real, and thus the forces of this world can manipulate you into changing your sense of identity. Yet the moment you see through the ego’s illusions, the forces of this world can no longer influence you.”
… So begin by recognizing that you have love and then turn it into a decision to confront your fears, gradually building a momentum that will take you beyond all of your fears. – Kim Michaels (Master Keys to Personal Christhood)
Jag avslutar med en intervju med Eckhart Tolle som hölls för exakt tio år sedan.
Сталкер – Vägvisaren
Jag såg den ryska filmen Stalker igen. Ett mästerverk av Andrei Tarkovsky. Köpte DVD:n, och den var dyr, över 300 kronor för två timmar film. Kvalitetsfilm av den här kalibern har börjat bli svår att få tag i, även som nedladdning. Priset spelade alltså ingen roll; jag skulle bara se den nu igen. Senaste gången var i början av 90-talet. Förstod jag nåt av den då? Jag vet egentligen inte. Men jag tror inte jag uppskattade den lika mycket som jag gör 20 år senare. En sådan oerhört bra film detta är. Klart är att jag inte ångrar de 315 kronorna, även fast jag nu upptäcker att den finns på Youtube. (Engelsktextad, och inte samma bildkvalitet, dock. Men den GÅR alltså att se där…)
(Edit 2012-01-13: Inser att upphovsrättsnissar har plockat bort allt från Youtube…)
Zonen: Ett gåtfullt område, bevakat av gränsposteringar, som man måste ta sig förbi för att komma in i. Varför vill man det? Ty väl härinne finns – ingen. Här är du totalt ansvarig. Ingen skyddar dig här, inga försäkringar gäller nu. Någon gång landade en meteorit här, vilket fick konsekvenser som ingen vet något om, det viskas om det. Enstaka rapporter har skrivits. Man sände trupper ut hit, som aldrig kom tillbaka. Okända väsen sägs behärska området, ingen finns här, likväl är det något som iakttar varje steg du tar. (Ska jag spoilervarna förresten? Alltså, jag tror inte det. Man kan inte ”spoila” en sådan här film. Den är så mångbottnad att man kan se den varje dag och hitta nya nyanser varje gång, eller för den delen – se tjugo minuter av den innan man stänger av utan att fatta nånting.)
Tre män tar sig förbi vakterna, de tar en gammal dressin och drar iväg på en rostig järnväg. De beskjuts men vet att de inte kommer att följa dem in. Ingen vågar. Så småningom kliver de av. Stalker skickar dressinen tillbaka. Hur ska vi nu komma tillbaka själva? blir frågan…
-Man kommer inte tillbaka härifrån, blir svaret.
Stalker är vägvisaren. De två andra har lejt honom. Betalt honom. Han vet vägen till Zonens förborgade inre, där man kan få sina önskningar uppfyllda.
Men bara om uppsåtet är ärligt.
En författare och en vetenskapsman har bestämt sig; de vill sätta allt på spel. Men de förstår inte att de inte kan förstå vad de önskar, om de ska vara ärliga. På en dunkel bar har de styrkt sig lite, trots Stalkers protester. För härute måste du låta din styrka falla, annars är du inte ärlig. Styrkor krossas härute, endast skalen blir kvar.
På en dimhöljd äng står en grupp stridsvagnar, övergivna, övervuxna, genomrostade, mossbelupna, bisarrt overkliga – och så vackra i detta. Maktens attribut lämnade att vara. Eldrör en gång så hotfulla och viktiga pekar dött ut i evigheten, som klockvisare vars urtavla vittrat bort. En gång i en annan tid ville några vara starka härute. Vad har hänt med dem?
Männen var talföra i början men blir allt tystare. Det talades nog för att vattna murarna, för att skydda sig mot önskningarna. Inre gränsposteringar. Och yttre ting. Ryggsäcken kvarglömd. Prata om den mycket. Jag måste ha den. Men det går inte, härute går man aldrig samma väg tillbaka någonstans. En medsmugglad spritflaska åker fram. Stalker beslagtar den, häller ut innehållet. Våra liv hänger på det. Den slutar dricka som förstått att ansvaret är hans. Männens oärliga identiteter skriker i tystnad men Zonen måste få se om de är värdiga. Man kommer till ställen där många strukit med, varnar Stalker. Zonen vredgades.
Låt det som var förutbestämt ske. Låt dem tro på det. Och låt dem skratta över sin skräck.
Ty det som kallas skräck är egentligen inte själslig energi, utan friktion mellan själen och världen utanför den. Det viktigaste: Låt dem tro på sig själva, och de blir hjälplösa som barn! För svagheten är stor och kraften obefintlig.
När en människa föds är hon svag och böjlig, och när hon dör är hon stark och hård.
När ett träd växer är det skört och böjligt, och när det är torrt och hårt dör det.
Hårdhet och kraft är dödens följeslagare. Svaghet och böjlighet föreställer Tillvarons friskhet. Därför kan det som hårdnat aldrig segra.
-Stalkers monolog
Vad Zonen lär är att inte göra motstånd i Nuet. Konflikter uppstår likafullt mellan männen, men läxan är att lämna sina stridsvagnar bakom sig. Och med dem alla önskningar de hade med sig, de som de kan ha funderat över innan de ens åkte, kanske på den där baren. Vad önskar man sig då egentligen, på den där fantastiska Platsen Där Alla Önskningar Går I Uppfyllelse? Den där Platsen som de SKA nå, oavsett alla motgångar och alla hinder som kan uppkomma. VAD önskar man sig? Härute blir man ju snarare av med sådant som man alltid önskat sig.
Vad ÄR det egentligen som är något värt?
Insikten att det inte finns något som är något värt, utan den Inre Frid som mirakulöst börjar anas bakom allt bara sedan man lyckats släppa det, och som kan hänföra mer än alla pengar i hela världen, allt guld i hela världen, all makt i hela världen?
Zonen är Döden. Och Zonen låter dig lämna allt bakom dig. Även Döden själv. Zonen är Livet.
Det är vad som sker när man dör, befrielsen från alla ok, all falsk identifikation. Men egot skriker. Skapar konflikt, så att det får anledning att existera. I något nedgånget rum börjar de diskutera högljutt. Det står en gammal telefon på golvet. Mitt i den heta diskussionen börjar den ringa. Men männen märker inget på ett bra tag, förrän alla tre slås som blixten och stirrar på telefonen:
Vem ringer?
Zonen ger tillbaka det man sänder ut. Och därför måste man göra samma resa inom sig som utom sig. På det inre planet märker man mycket väl hur fel det blir när man går tillbaka samma väg; man är inte längre närvarande, i Nuet. Att gå tillbaka är rädsla, att vilja ha tillbaka kontroll. Att utifrån detta önska sig något, vore att välja en stridsvagnsönskan. Stridsvagnar skapas av egot för att ge säkerhet, kontroll och makt. Vilka önskningar kan inte hänföras till detta?
Zonen är Upplysning. Men Upplysning är det mest seriösa du någonsin, någonsin, kan ge dig in på. Upplysning är att lämna rädsla bakom dig. Då behövs inget pansar. Har du valt vägen till Upplysning måste du lämna det ramverk som människor skapat. Och du kan ALDRIG gå tillbaka igen.
Det betyder också att ramverket inte längre närs av dig och därför måste söka förhindra tilltaget. Gränsposteringar är inte till för att skydda dig utan makten.
Och vi har våra inre gränsposteringar! För mig är detta förutsättningen för att ta till sig en film som Stalker – att spela upp dramat i mitt inre, översätta det yttre till det inre. Jag tror inte jag begrep detta första gången jag såg den. Nej, då var man nog mera fokuserad på filmens tekniska kvaliteer, såsom kameraåkningar, ljussättningen, skådespeleriet… allt sådant är lysande i denna film, men budskapet är viktigare.
Särskilt i tider som dessa. Jag befarar att Zonen är här, nu, hos oss. Och att det finns Stalkers lite här och var. Undrar om jag inte just snackade med en, på krogen? Saker och ting förändras i en accelererande takt nu, precis som i Zonen i filmen.
De Korslagda Liarna
Jag hörde om far hur han hade stannat förstenad
vid vägens kant
Där låg två liar, lagda i kors
Och rödvingetrasten tystnade i sitt vemod, lierade sig med myrarnas väsen,
Som lierade sig med bygden där man gillrar och vaktar, räknar och viskar
Bygden, där gamla som skulle vara de visa
Bara sår ogräs med rötter som utvecklar nätverk
Som stelnar i tjälen
Blir permanent
Bygden som ger dig igen det du skapar
Där blott den som kan låta allt vara vad det är,
finner ro, djupare än tjärnen
Och jag erinrar mig ett tidigare kors längs samma väg,
Hur jag hade berättat för far den gången
Om den där tavlan jag sett, med dödskallen,
Invid den en såpbubbla som speglade ett kors – hoppet – så skört!
Far hade stannat förstenad även då, kanske på samma plats,
Eller var det korset ett förebud, viskande om ett annat,
Längre fram?
Jag greps av dramat, som levde av far
Allt runt far fick en dovare klang
Det var som om någon utifrån myrarna kallade honom,
Ville korsa hans väg
Och som vi har viskat om det som varit,
Vi som mollstämda drog ut från bygden
Långt ut, långt bort därifrån i tid och i rum,
Till annan trakt
Och långt därborta, i glammet och stojet
Har jag understundom tystnat i vemod
Och för att inte bubblan ska spricka
Med Nåden,
Har jag hörts ropa i natten
Efter Ärkeängeln med blåelden
Och en gång kom han,
Högrest och klar
Han lät mig veta att han inget får göra
Förrän jag kan låta bubblan vara
Förrän jag är redo
Att släppa dramat
Tystnaden
Med tiden byggdes ett sådant larm upp
Att man glömde Tystnaden
Men i minnet levde alltid någonstans upplevelsen av den
Ett geni upptäckte till slut Tystnaden igen
Han spelade in Tystnaden på skiva för att bevisa
Men man hörde den inte, för det rådde sådant larm
I de sinnen som ville höra
Det tredje perspektivet
Nu blir det politik här. Fast på mitt sätt…
Juholt bekänner färg i partiledardebatten. Socialistiskt rött mot modererat blått. Något verkar stå på spel här. Min verklighet? Någons säkerhet? Något vi inte alls trodde?
Juholt liknar någon gammal karlakarlspastisch, från den tid då män gärna underströk sin manlighet med en präktig mustasch (jag gjorde själv så ett tag, tills jag insåg att det är något suspekt med det), han påminner om Världens Starkaste Man från något obskyrt kringresande tivoli från svunna tider, han som basunerades ut under stort spektakel: ”Mina herrar, vem vill utmana Vääääärldens Starkaste Maaaan!?” – Tadaaaa! Där kommer han nu iförd randig trikå, ett sorl stiger i publiken! Någon stark dräng känner sig manad och försöker lyfta en vikt som han inte rubbar en millimeter, varpå Världens Starkaste Man lyfter sin vikt (som senare visade sig vara gjord av skumplast), lätt som en plätt, medan hans blick är stint fixerad, som vid någon vision – kanske bara en illusion – den om den egna viktigheten?
Det finns en komprimerad idioti i detta maskulina jämförande som barn ofta ser tydligt, eller kanske bara känner. En liten grabb i publiken säger högt och ljudligt: ”Pappa, farbrorns vikt är inte på riktigt!”, varpå han genast hyschas ner av sin far – som på kuppen blev ännu rödare än Juholt.
Samma slags idioti – och samma typ av bondfångeri – finns i den politiska debatten idag. Den kan lättas upp lite när kvinnor deltar i den, men tyvärr inte mycket eftersom de är så ”förmanligade” – ta en sådan som Margaret Thatcher t ex, en kvinna som lyckades bli mer maskulin än de flesta män. Jag minns t ex när Stina Dabrowski förgäves försökte få henne att utföra ett fånigt hopp framför TV-kameran, om ni minns det där, från 80-talet, alla hon intervjuade gjorde det utom Thatcher (det skulle betyda att rentav Muammar Khadaffi gjorde hoppet!? Rätta mig om jag har fel!)
Det är ett sundhetstecken att alltfler genomskådar det dualistiska spelet mellan politiker, och börjar se bortom det. Många går inte och röstar – det behöver inte vara tecken på att man inte längre bryr sig, utan att man höjt sitt medvetande över detta käbbel, och den engagerande känslan av att det som sker är viktigt. Viktigare än något annat, något som avgör hela vår framtid. Men vad är det då som är viktigt? Att någon part i konflikten neutraliseras? Att Sverigedemokraterna inte tillåts sticka upp? Den eviga kampen för något, mot något? Mänskliga rättigheter? Grundläggande demokratiska värderingar?
Det här är argument som kan greppa tag i oss och engagera oss för livet, fast övertygade om att vi ser en verklighet som alla andra inte ser, och att vi måste kämpa. Men politiska falanger som vinner folkmassors förtroende genom att appellera till ren girighet eller populism, kommer alltid att ha sina anhängare. Och att engagera sig hårt i kampen kan snart leda till att man blir blind för sådant som sker utanför konflikten – utanför den politiska debatten. Det kommer förr eller snarare att leda till att du tycker dig veta att du tillhör en kategori som är ”bättre än” andra – att det är andra som har problem. Vilket kanske är fallet, men det är inte det som är poängen. Poängen – problemet – är att du skapar din identitet i allt detta. Engagemanget blir till vad du ÄR. Och då är du också hotad, eftersom du ÄR något som skulle kunna besegras – och du kan därmed dö (fundera på det ett tag, det är djupt som fan…)
Jag minns nu ett av mina första inlägg på denna blogg, där jag och min kompis vid 4-5 års ålder plötsligt hamnade i en konflikt med varandra över vad som är höger och vänster. Vi satt mitt emot varandra, så hans höger blev mitt vänster. Men det var vi blinda för. Det enda jag (och han) såg var en ”fiende” framför mig som så uppenbart hade FEL. Det var ju så TYDLIGT! Men en gammal man som betraktade oss såg det hela, och han kunde rädda oss. Det tog lång tid innan jag kunde se mig själv utanför den konflikt jag hade identifierat mig i, och där jag kunde släppa känslan av att vara hotad. Och detta glömmer jag aldrig. Jag tror denna incident har format mig till att bli den jag är. Jag har alltid velat se saker från det där tredje perspektivet. Det har kanske gjort mig till lite av en outsider. Man blir medveten – i alla fall öppen för – sådant som sker bakom kulisserna. Och bortom vår ignoranströskel. Jag säger inte att detta är ett särskilt behagligt sätt att leva.
Men när Juholts socialiströda ansikte övergår i ilsket matadorrött under det att snäser åt Reinfeldt att han inte ska läxa upp en socialdemokrat om ekonomi (Juholt själv var inte påläst, så han var hotad), saknar jag det tredje perspektivet. Det är också det icke-dualistiska perspektivet. Det andliga perspektivet. När detta perspektiv går förlorat övergår andligheten i religion – som också är en version av – och kanske en föregångare till – den politiska debatten, där någon grupp har RÄTT, och andra FEL. Men där konsekvenserna är dragna till sin spets. Men politik kan bli väl så obehagligt. Se denna video från nämnda intervju:
Marxismen
I Göteborgs-Posten recenserades för några dagar sedan en bok om Karl Marx: ”Why Marx was right”, av Terry Eagleton: http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.605590-terry-eagleton-why-marx-was-right
Recensionen får anses vara positiv; och recensenten (Mattias Hagberg) vidarebefordrar i stort sett författarens indignation över alla fördomar vi har om Karl Marx; hur vi genast associerar till Stalinterror, folkmord, naiva utopier om jämlikhet, osv… när marxismen i själva verket är så mycket rikare och öppnare än vi har trott. Det här är intressant, och jag kommer alldeles snart att deklarera vem jag själv är i frågan och varifrån jag kommer (det här är också ett eldfängt ämne, varför det är viktigt att klargöra alla detaljer innan man börjar orera )
Det måste på ett initialt stadium meddelas att jag som skriver detta inte har läst vare sig boken som recenseras, eller – i varje fall inte i detalj – något som Karl Marx själv skrev, såsom t ex Das Kapital. Det som nu följer är således inget påhopp mot vare sig marxismen, författaren Terry Eagleton eller skribenten Mattias Hagberg .
Marxismen, kommunismen – vad som var meningen och hur det i själva verket blev – är ett viktigt ämne, eftersom det säger så mycket om människan, och hennes förhållande till auktoritet.
Jämförelsen med kapitalismen tas självklart upp, och den misär som den ställer till med, härvid utgås på någon nivå från att marxism är motsatsen till kapitalism – vilket jag har för avsikt att diskutera här.
Men vad som först och främst tilldrar sig mitt intresse – tillika den faktor som motiverar mig att skriva detta inlägg – är själva klimaxet, kärnan i recensionen, där författaren (enligt recensenten) verkligen briljerar i att lyfta fram Karl Marx’ syn på ”historiens drivkrafter och människans natur”:
” Han [Terry Eagleton] påpekar att Karl Marx mest grundläggande idé är insikten om att vi människor först som sist är fysiska varelser, fullständigt beroende av varandra och av vår omgivning. Det är här historien startar för Karl Marx.”
Redan ett par rader efter detta Statement om Människan och Tillvaron, kommer:
”Det handlar med andra ord om ekonomi i sin allra mest grundläggande form”.
Recensionen avslutas med slutkämmen att vi borde alla gå ut i verkligheten; det är ”som om”, menar Hagberg, Marx himself uppmanar oss:
” Släng böckerna och teorierna! Lämna skrivborden och institutionerna och gå ut i världen och se hur den ser ut i verkligheten. Börja i det lilla. I den vardagliga tillvaron för människor världen över och arbeta er uppåt. Jag lovar, ni kommer att se helt andra saker än dem ni uppfattar när ni ser världen från styrelserummen och genom de politiska institutionernas lins.
”…
”Det är en vacker uppmaning. Och i den bemärkelsen borde vi alla vara marxister. ”
Jag har funderat på det här en hel del. Som jag påpekat har jag inte läst de böcker som diskuteras, utan jag siktar in mig på en mening vilken framställs som Karl Marx’ utgångspunkt, som ligger till grund för allt han senare säger. Jag har sett denna doktrin förut, och vet varifrån den kommer.
Jag är alltså ingen petimäter som hänger upp mig på en formulering som de flesta skummar förbi, utan vill peka på de konsekvenser den kan få – om vi har med en diktatur att göra.
Till att börja med kan jag säga att jag alltid röstat på den”rödare” sidan, eftersom jag alltid tyckt att den känns anständigare än borgerligheten. Jag har jobbat på verkstadsgolvet, på fina gamla SKF, och sett många exempel på patronanda och maktmissbruk. Jag gick tvärs emot min rabiate far, som var hyperblå (det är en annan historia). På SKF mötte jag också en person som var väldigt insatt i Das Kapital, och som kunde hålla låda i timmar om ämnet. Han var oerhört medveten, men liksom på fel sätt. Han hade komplexa svar på allt, och det var som om själva retoriken var viktigare än förståelsen. Det var hela tiden något väsentligt som saknades, kände jag. Vad det var kunde jag inte sätta fingret på, då. Jag blev aldrig någon marxist
Likafullt fortsätter jag dock att rösta rött eller åtminstone rödgrönt även efter att jag företagit en sk ”klassresa” (vad det nu betyder) och lämnat verkstadsgolvet. Så, naturligtvis har även jag på en nivå Karl Marx att tacka för någonting. Jag kommer dock i det som följer att vända ut och in på en hel del.
Med åren har jag kommit till insikten om att det handlar inte om två polariteter där ena sidan står för Sanningen, och den andra sidan för Lögnen. Det är jag övertygad om att du som läser också är medveten om.
Likväl behöver det observeras att i tider där kapitalismens illaluktande baksidor exponeras alltmer, kan det förefalla naturligt att hemfalla åt kommunismen, som tycks verka ”mot” det här (nu finns det säkert de som brusar upp och ryter att marxism inte är kommunism, utan att de senare är en perversion av Marx’ sanna lära – jag är mycket medveten om det, men tålamod, vi kommer till en poäng senare.)
Det vore alltså en förolämpning mot individens intelligens att påpeka så elementära saker som att det inte existerar några klara sidor av ”svart” och ”vitt”. Men det finns ett kollektivt medvetande, som ofta ligger på en lägre nivå än individens, som – med tidens hjälp – kan manipuleras genom media och propaganda. Detta lägre kollektiva moras är lätt att se för någon som kommer utifrån som besökare. Detta är Systemet medvetet om, och de försöker typiskt presentera en tillrättalagd bild för besökaren.
I Italien t. ex, har hela folket mer eller mindre somnat in, hjärntvättade av Berlusconis propaganda.
”- Men Berlusconi är väl inte Marxist!?”.
Förvisso inte. Men även inom klart högerinriktad politik existerar samma mekanismer som inom kommunismen. En liten klick makthavare som håller en hel nation i ett tillstånd av ignorans. Det här är egentligen det viktiga.
Men för den som vill ha färska exempel från marxism/kommunism rekommenderas t ex Caroline Salzingers bok ”Hälsningar från Ondskans Axelmakter”. I synnerhet kapitlet om hennes besök i Nordkorea. Och för den delen, läs allt vad Solsjenitsyn skrivit. Och för övrigt torde det vara tämligen känt att någon som besöker ett kommunistiskt land ständigt bevakas, bara får träffa utvalda personer, tillåts röra sig endast inom bestämda områden, etc.
Nåväl, när man har definierat vad Människan ÄR, kan man då – som Marx gör – reducera allting till en fråga om ekonomi?
Jag har alltid varit misstänksam inför system som talar om för mig vad jag ÄR. Och likaså filosofin att vi är en produkt av vår omgivning. Denna filosofi – som har sina rötter hos en annan skäggig gubbe – Charles Darwin och med honom evolutionsteorin – stötte jag senast på i Zeitgeist-rörelsen, vilken jag följer för att se hur den utvecklas. Därmed inte sagt att jag gillar det jag ser. Den här rörelsen startade ju med en rad häpnadsväckande rön (3 filmer) om makteliters hantering av ekonomi och religion, men har på senare tid antagit en rent materialistisk prägel, låt vara i form av vetenskap men det är samma sak: Sedan man definerat människan som ett fysiskt objekt, kan allting reduceras till objektiv vetenskap.
Zeitgeiströrelsen är inget avsteg från ämnet, eftersom den är som en rysk revolution i en ny version.
Den uppstod som en reaktion på det brott som kapitalismen begått, mot alla dessa allsmäktiga bankirer som håller foket i ett järngrepp (mer om Zeitgeist här). På deras forum ser man starka kommunistiska krafter in action, och Marx’ idéer diskuteras hejvilt. Men, i det kollektiv som rörelsen är, blir lösningen på alla de förfärliga saker som filmerna skildrar – kapitalismens motsats, såsom kommunism och med denna följer materialism med Darwin och evolutionsteori. Men man har ingen idé om hur det ska genomföras, utöver övertygelsen att om vi förändrar omgivningen, så kommer individerna att förändras. Jag har även noterat att de materalistiska falangerna inom rörelsen inte ALLS vill diskutera den häpnadsväckande insikten (medvetandehöjningen) om t ex vad hemliga bankkarteller bedrivit, utan de lägger sig på en lägre nivå, och liksom väntar på en ledare. Och det är farligt.
Och Peter Joseph hamrar även han in när han kommer åt: ”Vi är alla produkter av vår omgivning”, och han får det att låta så självklart, så ödmjukt. Och alltsammans kanske är ett försök att skapa global kommunism? Det kan vara så.
Utsagor som ”vi är alla produkter av/beroende av vår omgivning” kan låta oskyldiga, ödmjuka och rentav vettiga i ett litet sammanhang. Men när de tillämpas i ett system blir det något annat.
Och tänk efter lite nu: indoktrinerades inte miljoner ryssar att se sig själva som produkter av sin omgivning? Vad blev konsekvensen? Kan det vara att individen blir antingen inget värd eller ett hot? Man är ju bara en ”produkt” av en omgivning – som andra (som alltså INTE är ”produkter”) skapar åt oss. Och är inte kontroll nödvändig, eftersom vi också är ”beroende av varandra”? Det gör ju att systemet blir sårbart.
Därför måste kontroll över individerna införas. Alla individer är indoktrinerade i Systemets förträfflighet, och ”vet” att det behöver försvaras. Ivanov anger därför plikttroget tänkbara ”förrädare” för Systemet – ”Zap!”- där försvann han – vilket stärker de egna aktierna (åtminstone vad Ivanov tror…)
Vilket alltså betyder att det måste existera en instans som har makt att förändra omgivningen, även om det uttrycks att alla är produkter av den. Men där går ignoranströskeln. Det skiter folket i, helt enkelt. Någon enstaka som vågar halshugger vi på torget (eller troligare: han bara försvinner…)
Således, i en diktatur vore det alldeles förträffligt för diktatorn om alla medborgare såg sig som ”produkter av sin omgivning”.
Men visst, folk är inte helt bakom flötet. Det fixar vi dock lätt. Diktatorn kan sätta sig bland folket på spårvagnen och synas framför blixtrande kameror: ”Se, han är lika beroende av vart spårvagnen för oss som alla vi andra – han är en produkt av sin omgivning han med! Så fint att se! Vi älskar vår diktator!” – detta är propaganda, som med tidens och medias hjälp bäddar in folket i allt djupare ignorans. Diktatorn lever helt och hållet i det här kollektiva/mediala glammet; allt är syntetiskt ljust, glatt och pompöst. Och om natten hämtar de din granne.
Genom att vara ”ute i verkligheten, bland folk”, som låter så riktigt och bra, kan du också missa vad som pågår bakom kulisserna (dvs ”styrelserummen” och de ”politiska institutionerna”, se citatet i början)!
Det här är bara en uppmaning att låta maktens män vara ifred – att ägna oss åt den verklighet som de har definierat åt oss. Vi får sitta på Café Mombasa och diskutera alla komplexiterna i Das Kapital om vi vill, övertygade om att maktens män som styr oss själva har hittat vägen ut genom de labyrinter vi ställs inför. Tror du att det är så? Inte jag.
Så alltså – vad boken anbelangar: So what? Det som framställs som dess stora förtjänst – Karl Marx’ ”missförstådda” grundtes (?) – var ju exakt det som VAR fel!
Människan är helt enkelt inte en produkt av sin omgivning – hon är i högsta grad kapabel att förändra sin omgivning.
Jag har tidigare resonerat att Karl Marx’ idéer handlade om rättvisa för alla, bröd åt alla – men att det inte fungerade eftersom det torde erkännas att vi dras med något som kallas det mänskliga egot, vilket gör att det alltid existerar någon eller några som vill vara bättre än alla andra, flyta ovanpå alla andra, ha makt över andra. Det mänskliga egot tar sig oftast uttryck i girighet, en hunger som aldrig får nog. Det här finns naturligtvis i alla system – kapitalistiska som kommunistiska, för att inte tala om religionen.
Men marxismen bygger dessutom på ett grundantagande som inte fungerar. Ett grundantagande som helt enkelt är felaktigt. Den leder till materialism, vilket är en ytterst olämplig verklighetssyn, eftersom den gör oss passiva inom en bubbla som andra kontrollerar. Konsekvensen av materialism är blint anammande av de strukturer som människor skapat, och blint följande av mänskliga auktoriteter. Det enda spel som återstår är att man kan välja att följa människor som man tror har ”rätt”, och således inte följa de som har ”fel”. Vi har ju fria val – bara att välja de som står för Sanningen! Emellertid börjar vi intuitivt känna att det inte fungerar så här, och vi röstar istället på något missnöjesparti.
Det finns ingen ”motsats” till kapitalismen. Samma sak råder inom alla system. Och vi har faktiskt sedan en tid tillbaka insett att marxism eller socialdemokrati inte självklart betyder befrielse från kapitalism. En bättre modell är den om centraliserande resp de-centraliserande krafter, där de första alltid handlar om en liten klick som vill ha makt över många, medan de senare har bättre kontroll över egots drifter, delar makt och ansvar och strävar efter rättvisa, sann jämlikhet, yttrandefrihet och demokrati.
Centraliserande krafter vill dock gärna utåt sett låta som de-centraliserande. Demokratier korrumperas av centraliserande tendenser överallt. Det finns alltså krafter som vill ha kommunism i hela världen, vilket betyder att en liten klick strävar efter att styra hela världen. Oavsett om Marx’s grundtes missuppfattas eller inte denna gång betyder det också ännu ett Sovjet – denna gång ett globalt sådant.
Marxismen har visat sig vara en centraliserande kraft, fastän den på pappret verkar vara de-centraliserande. Det beror på grundtesen att människan är totalt beroende av sin omgivning. Som sådana väntar vi passivt på att någon ledare ska komma, och fixa allt åt oss.
Den här individuella insikten som ligger på en högre nivå än kollektivets är farlig för Systemet.
Sådana individer måste hyvlas bort. Det är inte meningen att det ska finnas individer som kan ställa sig vid sidan av och se kollektivets hjärntvätt.
Och märk nu, att medan du står där, vid sidan av och observerar, så är du inte längre en produkt av din omgivning, utan du ser andra – kollektivet – som ÄR det! Och de är det för att de har valt det själva.
Och efter några decennier i detta system (tid finns det alltid gott om) kommer alla ha glömt att de en gång valde det.
Och efter några decennier i detta kollektiv kan någon komma med ytterligare en oneliner om vad människan ÄR – och torgföra den som vetenskaplig absolut sanning, bygga en hel ideologi på den.
Och du kan aldrig gå till Café Mombasa där alla andra marxister inom Systemet sitter, och vädra denna insikt – de kommer genast att se misstänksamt på dig, och någon kommer att rapportera dig för Systemet, i stället är du tvungen att göra ett val, eller du är ”zapped” du med. Du väljer att bli en produkt av din omgivning.
Sensmoralen av denna diskussion är att det faktiskt existerar nivåer av medvetandetillstånd. En yttre makt bestående av ett fåtal indidivider kan – under förutsättning att du valt ett strikt materialistiskt synsätt på verkligheten (och därmed följer och fruktar auktoriteter) – skapa ett lägre medvetandetillstånd på det kollektiva planet. Det utgör ca 80 % av populationen, vilket lätt besegrar enstaka individer som kan se detta.
Inom detta kollektiva medvetande tror du att du lever i jämlikhet och broderskap med alla andra (den marxistiska drömmen), men i själva verket styrs ni alla av en elit som håller sig ovanför er ignoranströskel. Det är alltså inget egentligt som skiljer detta från kapitalism.
Utåt sett, för andra nationer, syns endast detta kollektiva Paradis – men som faktiskt är en mardröm, när man inser att det finns en styrande elit bakom, som är ”censurerad”.
Det är alltså klarlagt att utgångspunkten ”Vi är alla fysiska varelser, totalt beroende av vår omgivning”, inte är en Sanning om Människan och hennes villkor – utan ett val. Det här är en utomordentligt viktig insikt. Det blir nödvändigt att tvinga individen att göra detta val, om han inte går med på det själv. Därför är det första som står på dagordningen när marxism införs i ett land att sluta landet, på politisk och ideologisk väg, eller helt brutalt medelst fysiska murar (vilket egentligen säger: ”låt oss vara ifred – vi ska greja med folks medvetandenivå här, vilket skulle gå åt pipan om för många såg det”) – och då har vi kommunism. Ett system som tvingar på oss materialism. Och även ett system som är en förolämpning mot individens intelligens.
They destroy everything that is individual. They want you just to be a part of the collective whole — just a part, a cog in the wheel, which is always replaceable. And I know that no human being is replaceable, because every human being is so unique, so utterly unique, that there is no way to replace him. In Marxian communism there is no respect for the individual. What are they closing, do you know? They are closing the door to your own being, and if the door is closed to your own being, you are separated from existence totally. Then there is no question of seeking and searching the truth; there is no question of knowing thyself, of being thyself. In fact it is dangerous, being thyself, knowing thyself. It is better to be just a cog in the wheel, with no self.
- Osho
