Perra J:s Blogg

Jag hade egentligen tänkt skriva ett inlägg om Die Mauer idag; det är 20 år sedan muren föll, och det är ofattbart att sådant här hände så nära oss, och för så kort tid sedan. Jag ser sällan på TV, men i fredags gjorde jag det, och såg en helt underbar film, De Andras Liv, som handlar om den här epoken. Försök att se den här filmen om STASI-förtrycket. Det är inte en massa lidande som skildras utan det finns en positiv sida i den här filmen som gör den helt fantastisk. Det här är en sådan film man minns för resten av livet.

Jag har annars för lite att säga om Berlinmuren för att fylla ett helt inlägg (och för den delen är ju muren redan riven), därför vill jag istället ägna det åt en herre vid namn Walther Veith, som är mannen bakom en video jag publicerar här. Det här är en av de mest fantastiska historier jag har hört på år och dar, av en evolutionist (framstående sådan, professor) som ”bytte sida” och blev kreationist. Det finns inte så många sådana människor, och man undrar varför det måste vara så här. Det sätter fingret på ett stort problem. Ett av nutidens största problem, faktiskt.  Någonstans i spänningen mellan dessa läger går sanningen förlorad – för bägge sidor gör anspråk på att ensamma vara herre över den kompletta Sanningen om vilka vi är och varifrån vi kommer. Det ligger mycket prestige här, och det handlar tyvärr mycket om makt. Rigida hierarkier mot varandra.

Man kan utan vidare säga att det råder en spänning som mellan det forna öst och väst. För att återknyta till Berlinmuren… här finns i sanning ännu en mur som behöver rivas – muren mellan religion och vetenskap. Vilket betyder muren mellan det objektiva och det subjektiva. Två nödvändiga sidor av livet i konflikt. Den kan bli så allvarlig att den ena sidan måste förinta den andra – det kan sluta i ännu ett kontrollsamhälle som STASI-regimen, om inte Livet, Ljuset och Kärleken får råda.

Men jag ska inte säga mera, lyssna på det så förstår ni, det är nästan lika bra som filmen jag nämner och han är en utomordentlig talare, vilket med råge kompenserar den risiga bildkvalitén. Nej, det är inget ”avancerat” resomenang som ställer några särskilda krav på lyssnaren, utan han talar direkt ur verkliga livet (i den mån det är verkligt… )

Har ni koll på vad som sker på sädesfälten?
Jag tänker nu på de fenomen som observeras, eller om man säger då här:  Något serveras som senare observeras. På sädesfält världen över. Inte bara i England. Jag tror inte det har hänt i Sverige, men i Norge finns det rapporterade fall. Fjärilen här ovan är från Holland.
Det handlar givetvis om Crop Circles (jag föredrar denna benämning i stället för det klumpiga svenska uttrycket ”sädesfältscirklar”).

Det här har hunnit bli gammalt. Fenomenet började oroa redan på 80-talet, ända tills det basunerades ut att två engelsmän på hemväg från puben hade skapat alla cirklarna medelst lite ståltråd och en plankbit, samt ett par ale innanför västen. Fäster man tråden i en stolpe och vandrar runt och låter plankan fösa ner säden, kan man lätt åstadkomma en perfekt cirkel, sett i ett fågelperspektiv. Och visst, med elementär passar-linjal-geometri kan man skapa rätt så duktiga mönster med enbart dessa hjälpmedel – upp till en viss gräns. De här gubbarna hade gjort såna här grejer ett tag, och troligen haft ganska roligt…

De här engelsmännen erkände tilltaget, tog på sig ansvaret faktiskt, och de blev kända som ”Doug and Dave”. De intervjuades i TV och i tidningar. Och nu ”visste man”. Alla senare rapporter om nya cirklar sorterades bort (åtminstone gjorde jag själv så), för det fanns en förklaring nu.
Och de hade ju faktiskt erkänt!
Det var officiellt förklarat en gång för alla. Och även om senare ”cirklar” uppstod som trotsade all beskrivning och all förklaring, höll man ändå fast vid sin ”förklaring” och sorterade undan det hela, för det var bekvämt. Man var rädd om sin förklaring, därför att den gav en sinnesfrid som är viktig.

Så vad ÄR det då?
Det handlar inte längre om figurer inom passar-linjal-geometrins gränser, utan det är mönster av en fantastisk komplexitet, och skönhet. Och de är stora, som fyra fotbollsplaner ibland (fjärilen på bilden mäter 530×450 meter och är den största hittills), och de uppstår mycket snabbt, över natten. Att det stormat och hällregnat har inte varit något hinder.

Att skapa sådana här saker – för människor – skulle kräva en ritning att följa, med bestämda mått, ett större uppbåd av folk, och någon som samordnar arbetet, och har tillgång till en teodolit och någon form av avståndsmätare. Och dagsljus. Och bra väder. Och åtminstone ett par veckor.
Det hade ändå varit svårt, eftersom det ohjälpligt skulle uppkomma en massa fotsteg som skulle trampa ner säd som inte ska trampas ner, och störa bilden.

Ah men du! Det finns ju folk som är dödsskickliga på Photoshop och som kan skapa såna här bilder i ett nafs! Där har vi det!
-Visst, det skulle betyda att de inte finns i verkligheten. Emellertid kan du när som helst köpa biljetter till sk ”Crop Circle Tours” som tar dig med i helikopter över fälten. Och det finns lite för många perfekta fotografier tagna under alla möjliga vinklar… så, nej, de existerar i verkligheten. Men OK: Jag HAR inte själv flugit över fälten.

Jag är alltjämt öppen för att människor kan ha gjort detta. Men de mönster som nu finns kräver tillgång till något mera än ett snöre, en pinne och en plankbit. Se på fjärilen igen, det krävs ytterligare en referenspunkt att utgå ifrån för att t ex centrera cirklarna rätt längs dessa mera fria kurvlinjer. Varifrån får man den referenspunkten? Kan man använda GPS på något vis? Ingen av de sajter som finns om hur man gör cirklarna föreskriver dock några andra hjälpmedel än snöre, pinne och plankbit.  Och de videos som finns av människor som gör dem är INTE övertygande. Det är märkligt att det inte finns bättre videos än dessa.

När det gäller referenspunkter och fjärilen, så har vi det faktum att figuren är symmetrisk, vilket innebär att vi har en imaginär centrumlinje genom hela figuren, som kan användas som referenspunkt. Men det finns dock figurer som inte heller har denna symmetri.

Nu är det en annan sak också: Det finns massvis med icke-seriösa och obskyra UFO-sällskap, undergångspredikare, pseudovetenskapare, övervintrade hippies, sneda New Age-riktningar och sekter av alla slag som gärna vill göra något av det här (och kanske tjäna pengar på det), och tvista till det så det passar dem. Mytskapare, helt enkelt.
Vilket inte betyder att det inte kan finnas seriösa människor även bland de här (som associeras till de här grupperna), och vilka kommer att få mycket svårt att göra sin röst hörd.
Det här är viktigt. Det får oss att rikta vår uppmärksamhet mot någon ”riktig” instans. Någon som är RIKTIGT seriös, som kan det här och vet vad det här är. Men finns någon sådan? Eller är det de som fortfarande säger att allt det här görs av hemvändande pubgäster med fan så kreativa idéer?

Jag tror det måste få ta sin tid. Därför att vetenskapen är på sitt sätt en rigid struktur som man inte rubbar så lätt. Det finns en tendens att medge besvärande sanningar, och de som uttalar sig gör det motvilligt, eftersom de hela tiden riskerar att stämplas som pseudovetenskapliga och kanske frysas ut av sina kolleger, kanske t o m förlora jobbet och ha svårt att få ett nytt.

En sådan är kanske Dr Eltjo Haselhoff, holländsk fysiker, som medger att ”balls of light” skapar cirklarna, under användandet av hög värme. En intressant youtube om detta heter Lights Forming Crop Circles och finns på Snilleblixtens blogg som jag länkar till nedan. Här har skapandet av en Crop Circle filmats av en amatör (ja, det finns säkert invändningar mot detta), och det medges av denna fysiker att det kan ha gått till på det här sättet.

Tills vidare hör vi inte ett knyst om det som händer. Vi hittar det på Internet.
ÄR det människor från andra planeter som kommunicerar med oss?
Det här är en ”kontroversiell fråga”, vilket ofta betyder en fråga där vi låter rädslan svara, och där vi är väldigt rädda om svaret. Och när vi gör så, så är vi inte bättre än mytskaparna jag nämnde ovan. Vi har bestämt en sanning som vi klamrar oss fast vid, och som vi gärna ser att andra håller med om..

Och likväl finns det något här, alltjämt. Dessa bilder i fälten. Det kommer nya hela tiden.
Här är en slags samlingssajt som bevakar det hela:
http://www.cropcircleconnector.com/interface2005.htm
Se också Snilleblixtens blogg:
http://blogg.aftonbladet.se/snilleblixten/2009/09/crop-circles-bevis-for-hogre-intelligens-i-universum-grymma-videos-kring-dessa-sadesfaltscirklar

Det finns en video här som visar en kavalkad över cirklarna, jag upplevde spontant en inre känsla av harmoni av att se det. Det är faktiskt mycket meditativt.
Det finns en annan fysiker också – som jag tror blivit stämplad som pseudovetenskaplig – han heter Nassim Haramein och levererar en våldsamt intressant googlevideo här:
http://video.google.com/videoplay?docid=6151699791256390335#

Det här är häftiga saker (inte bara om Crop Circles), även om jag inte håller med honom om att man kan kalla kvantfysik för ”bunk”.  Den här videon är på totalt 8 timmar och lämnar ingen oberörd. Tilläggas bör att Haramein blev struken ur Wikipedia, ett faktum som är öppet för tolkningar och spekulationer. Enligt min personliga mening gör detta det hela ännu intressantare… 

Det var efter att jag sett denna Haramein-video som jag kollade upp ”läget” igen på Crop Circle – fronten, och det jag fann fick mig att skriva detta inlägg.
Det finns tecken som visar att vi är kontaktade av en annan civilisation.
Och vad ska vi göra med den informationen? Det finns ett budskap, som levererats i form av en ”binär CD” i form av en Crop Circle (The Maldekian Crop Circle). Jag tänkte lägga in en bild på denna i det här inlägget men avstod, det är lite FÖR starkt (även om den är 9 år gammal). Den som vill får söka själv. Jag vill inte kasta saker i ansiktet på folk som de inte är redo för. Har du klickat på länkarna ovan har du redan sett det.

 Nya sanningar kommer till oss på två sätt:

Under stor uppståndelse och med en obligatorisk svans av ego-intressen som vill parasitera på – och förvränga sanningen, som vill livnära sig på det, och stjäla din uppmärksamhet, så det blir svårt att se kärnan i det hela. Men den finns.

Eller också är det som Tomas Tranströmer säger:

Sanningen ligger på gatan.

…den senare troligen en insikt som oftast föregåtts av en mansålder av sökande i komplexa labyrinter, och där man passerat zoner av rädsla (egen slutsats).

Sista bilden är av en av de senaste Crop Circles. Från Juni 2009…

Rättelse: Fjärilen är ännu nyare: Från augusti 2009!

Jag kommer att uppdatera detta inlägg i takt med att intressanta data når mig. Jag är öppen för allt på denna blogg, men det betyder inte att jag inte är ute efter sanningen…

Jag hörde precis något på nyheterna i TV4, om arbetsgivare som hotar att  omplacera anställda som inte vill ta vaccinet mot svininfluensan.

Samtidigt har jag hört från officiellt håll att vaccinationen är helt frivillig, i beaktandet av den kontroversiella naturen såväl i  hanteringen av detta vaccin som svininfluensan i sig, ryktena om att det i själva verket är vaccinet som är farligt och inte influensan, att vaccinet innehåller skadliga ämnen såsom kvicksilver osv. En rad läkare och vetenskapsmän världen över har trätt fram och varnat för vaccinet, sagt att de definitivt inte skulle ge det åt sina barn. Vaccinet – som också är väldigt otestat – är framställt av en ökänd läkemedelsjätte som sätter profiten före alla andra hänsyn. Det kan lika gärna vara samma jätte som framställde själva viruset! Det här är pengar för dem, och för bankerna, och det drar igång de ekonomiska hjulen. Alla enskilda som har framträtt och varnat, har gjort det i tanken att vi har ett val.
Vilket också hävdas officiellt.

Samtidigt har någon uppenbarligen tänkt sig att ALLA MÅSTE ta vaccinet. Det löser man genom att låta arbetsgivarna ombesörja vaccinationen – under hot om repressalier?
Det är tydligt att det existerar en central makt som kan ge direktiv åt alla arbetsgivare världen över hur de ska hantera sina anställda? Jag sätter frågetecken här så länge, för vi måste trots allt se till det faktum att det här överhuvudtaget kom upp i nyheterna. I officiella media.

Om vi beaktar det icke-officiella mediet Internet, så märker vi att här råder fri vilja – på gott och ont.
Här finns mycket desinformation, här finns också mycket som av någon anledning ”tystas ner” i officiella media. Man kan fara illa på Internet, av de lögner som florerar. Samtidigt kan ALLA skriva här, och direkt komma ut med det! Sanningen har fritt fram, såväl som lögnen. Vilken uppfattning som helst kan finna stöd och ”bevis” på Internet. Många använder Internet för att snabbt skaffa sig en åsikt om något. Internet har blivit ett slags global elektronisk bank för det kollektiva medvetandet.

Visst finns det mycket skit här! Pornografi av alla de slag t ex, lätt åtkomligt för alla. Men så länge det finns kommersiella intressen i det är det nästan lönlöst att protestera mot det. Och i det här läget är det återigen de som har ”ansvaret” – men ingen makt – som klagar (se förra inlägget).

Vad sker då, om de som inte tar ansvar – men som har makt – klagar?
Hur var det George W Bush sa: ”De som inte är för oss nu, är emot oss”?

Jag lägger märke till den klyfta som uppstår mellan officiella media och icke-officiella. Och jag lägger märke till den breda allmänhetens tilltro till, och försvar av – den fria viljan. Vi tar den för given.

Det blir alltmer uppenbart för den breda allmänheten vilken typ av information som ges av officiella media (alltså nyheter och debatter i TV och tidningar, som har en censur) – och av Internet.
Det är väldigt stor skillnad. Man kan verkligen se vad som inte sägs, och det uppstår en fråga: Vem bestämmer detta?
Samtidigt är den breda allmänheten den verkliga makthavaren! Om inte allmänheten är med, så går det inte att få igenom någonting.

Man kan tänka sig att det finns en ”nervositet”.

Kan vi se detta scenario: Det blåser nu upp till folkstorm omkring vaccinationerna, och då nu arbetsgivarna är med i det här och hotar med åtgärder mot ”olydnad”, kommer debatter att blossa upp världen över – i officiella media, och där opinionen från början kommer att ligga där makten ligger.
Där kommer också folks ilska mot desinformationen på Internet att komma fram, och kanske (och troligen) medvetet framhållas framför ilskan mot makthavare.
Det arrangeras ett kollektivt ramaskri mot Internet; ”Nu fan får nån ta tag i det här, och rensa upp bland de här ryktesspridarna som skapar oro!”.  Man använder TV:s välkända kraft som opinionsbildare.

Och det finns villiga hantlangare, redo att ”rensa upp”. De behöver bara lite mera ”medhåll”. Så går det fortare…
Det här banar väg för FRA. Och det globala övervakningsnät som håller på att byggas (eller byggas ut) – Echelon – vars slutmål inte är något annat än totalövervakning av Internet, där allt som skrivs och läggs ut på nätet görs spårbart. Troligen är det inte ”snusket” som man nu kommer åt. Troligare är att det är obehagliga sanningar som vi inte borde veta. Det talas om ”Total Information Awareness”
För vem?
Och vad sker med den fria viljan?

http://www.naturalnews.com/027222_swine_flu_flu_vaccine_swine_flu_vaccine.html

Anders Widén skriver också mycket om det här… se ”bloggrollen”

Jag såg för några dagar sedan en video -  Consuming Kids – som berörde mig mycket djupt. Jag vill att du ser detta. Det är en välgjord dokumentär.
Det går inte att blunda längre nu. Nu handlar det om våra barn. Jag har inga egna. Men jag bryr mig ändå.
Det händer i USA. Men det går inte att säga ”jamen, det är deras problem”. Det kommer hit också.

Tänk dig tanken att du har barn, som går i skolan. Du har som förälder ingen uppsikt över barnen där. Hmmmm….!
Till denna skola kommer med jämna mellanrum en buss som tar barnen på ”utflykt”. Turen går till Toys’R Us, där de ansätts i timmar – då de skulle ha haft undervisning i skolan – av slipade salesmen. De vet exakt vad ungarna helst vill ha. De vet exakt hur de ska SKAPA BEHOV hos barnen. Den vetskapen vilar på åratal av avancerade vetenskapliga studier, under vilka barn utsatts för alla typer av stimuli för att utröna exakt vad som utlöser VILL HA-reflexen. Barnen är öppna, oskyldiga och kan inte säga emot, det utnyttjas maximalt, de vet att de kommer att ansätta sina föräldrar när de kommer hem, de vet att det kommer att åkas hit påföljande dag och handlas för massor av sköna dollar. Det var bara den kortsiktiga aspekten. För den andra är – tja, vi kan för ovanlighetens skull skönja en viss långsiktighet i agerandet hos dessa kommersens drakar. Vi kan se hur de s a s bygger för framtiden. Reser sig nackhåren? Jag vet. Jag råder dig dock att läsa vidare…

Barnen är överhuvudtaget ständigt bombarderade av säljinviter från alla håll som kan användas. De påverkas till att uppge sina personuppgifter, sina telefonnummer, och de lever praktiskt taget i en virtuell värld där de är mer  eller mindre uppslukade, har ingen kontakt med verkligheten. Kommersiella krafter manipulerar deras identitet; barn växer upp med devisen DU ÄR VAD DU HAR. Du läste rätt. Och det finns ingen riktig, fast, balanserande motkraft av förnuft. Det är rentav emot lagen att uttrycka missnöje över kommersiella strukturer.

Man måste ändå beundra amerikaner. De har något slags stake. De vågar protestera, även om livet står på spel. Även om övermakten är för stark.

Och när det här förs på tal, har naturligtvis ingen något ansvar för det här.

”Vi bara ger dem vad de vill ha!”, säger en .
”Jag bara tjänar mig en hacka”, säger en annan.
En tredje drar sig inte för att säga:
”Men allt är väl ändå för helvete föräldrarnas ansvar!”

Vi har hört om fördumningen i amerikanska skolor. Nu förstår vi vad som menas. Det är inte meningen att folk ska vara medvetna. Folk ska bara konsumera. Vad som är rätt eller fel avgörs av makten. Lagen!

Man kan tro, vill tro, att det ÄNDÅ finns något slags sans, någon kontroll. Men vi ska vara medvetna om att girighet är en drog, och vi vet redan att ingen tar något ansvar för det här. Vi ska också veta att vi inte längre kan se på profitens intressen som om det vore ”inte så farligt”, blott ett oskyldigt okynne, ett irritationsmoment bara (de vill gärna framställa sig så). De har lagen bakom sig! De har makt! Därför kan de skjuta ifrån sig ansvaret. Ansvaret landar på de som inte har makt. Och det är från oss ”maktlösa” som nämnda sans och kontroll måste komma!

Det pågår just nu en globalisering av den ekonomiska makten. Det betyder att det här fenomenet kan komma att råda globalt, inte bara i USA. Om profitens råa drifter får som de vill. USA:s regering (som folk tror är en garant för folkets väl) är i grunden bara en partner i en bankkartell. Därför kan bankerna få regeringen att stifta lagar som gynnar deras intressen. Men bankerna har egentligen alltid sett världen som sitt arbetsfält. Nu börjar deras slutliga dröm kanske gå i uppfyllelse. Nu ska Mammon bli gud.

Media? Vad säger dom? Det avgörs av vilka som äger dem. Jag kan – bara som exempel – nämna att Reuters ägs av Rotschilds. Och de måste ju följa lagen…

Rätta mig om jag har fel! Jag har SÅ GÄRNA fel!!! Jag vill så gärna ha en trygg mamma som kommer till mig nu och säger till mig:  ”Men kära barn, vad har du nu suttit och drömt ihop?” – och sedan inse att allt var bara en ond dröm…!

För vidare studium: Se också G. Edward Griffins video som jag länkar till här:

http://video.google.com/videoplay?docid=6507136891691870450#

Jag vet inte hur jag ska fortsätta. Det här är något som vill fram, vad det är vet jag inte nu, efter föregående inlägg, den upplysta hyddan.
Jag vet inte heller, varför jag håller på så här. Men jag tror det är mest ett behov av att förklara för mig själv, bringa ordning i ett kaos av infall och insikter. (Och så måste du som läsare av detta se det. Detta är bara mitt försök att formulera tillvaron. Och ingenting ska tolkas bokstavligt.)

En annan orsak är att jag har tid med det här nu.
Jag skulle aldrig ha en blogg ens, om jag hade haft kvar mitt jobb inom IT-branschen, nej då hade jag varit helt uppslukad av programmering – och ingen tid hade räckt. Det där förefaller mig alltmer groteskt.

Det är något särskilt med föregående inlägg. Detta har hänt i verkligheten, nej fel; det ÄR. Det har faktiskt alltid varit! Men jag hade bara glömt det. Liksom du.

Den här synen med hyddan ser jag framför mig varje morgon och jag vet numera att det aldrig kan gå riktigt snett, hur sned världen än är.
Den otroliga känslan av frid finns där alltjämt, även om den – liksom allt annat gör i formens värld – har mattats. Men det spelar ingen roll.

Titeln till detta inlägg har inspirerats av Adyashanti, som jag har lyssnat mycket på de senaste dagarna. Se länk här bredvid.
”Die before you die” heter en av hans ljudfiler som kan laddas ner från hans sajt. Satsang kallas det, för dem av er som inte är så bevandrade inom andlighet. Jag visste själv inte vad Satsang var för något, för bara ett halvår sedan. Men det är samma sak som det Eckhart Tolle gör. En gubbe som sitter och pratar bredvid nån blomma, och svarar på lite frågor efteråt. Det är allt.

Jag har inte lyssnat på Die before you die men jag vet vad han menar. Jag tror jag ska lyssna på den efter att jag har skrivit detta. Tror den kostar 10 dollar att ladda ner.

Die before you die – so you can live. Det verkar som att döden har mycket med livet att göra, fast vi tror det är raka motsatsen till livet. Det är intressant. Tänk vad mycket lidande vi skulle kunna slippa, om vi anlade en annan syn på den.

Men jag längtar tillbaka till Hyddan. Och jag är snart där igen.

Omgivningarna blir vad jag vill. Jag kan också ha vilken kropp jag vill. Jag ser nu ett väldigt solbelyst böljande grönt gräsfält med lummiga träd och undersköna fjärilar. Luften är så syrerik och livgivande att varje andetag är en fröjd, som att ta Livet självt i famn. Färgerna är underbart fylliga och klara. Jag vill ha nära till havet som Lundell, så havet breder ut sig nedanför även nu.

Hyddan står uppe på en höjd. Den ser likadan ut. Därinne finns som förut en violett flamma som lyser upp hyddan inifrån. Lozar kommer med en spann vatten som han häller i kärlet inne i hyddan, precis som förra gången.

Den här gången har han dock med sig ett ritblock, och en penna.
”Jag vet att du har frågor”, säger han med ett skevt leende.
”Typ vad detta är för ett place egentligen”, säger jag.
Lozar ritar upp en åtta. Övre slingan kallar han Alfa, undre Omega. Jag blir lite otålig, tycker att detta kan jag ju.
Åttans skärningspunkt markerar han röd. En röd punkt. ”YOU ARE HERE”, skriver han också.
”Spika upp den på väggen så alla turister vet var dom hamnat!”, säger jag. Lozar kucklar.
”Men vi är inte riktigt här om vi ska vara noga. Vi är LITE nedanför, LITE i formens värld. I Omega. Annars hade vi inte omgivningarna här.”
”Centrum är lågan”
”Centrum är lågan”, ekar Lozar.
”Alfa och Omega är också Yin och Yang. Där Yin innehåller Yang och Yang innehåller Yin. Den symbolen är en åtta den också.”
”Men det här har jag ju redan skrivit om på min blogg”. Jag känner mig som om jag vet något. Kaxar mig. Nåt går snett, jag vet inte varför.
”Du vet vad som sker om du tjurar”, flinar Lozar, och jag upplever nu hur min upplevelse mattas av, tunnas ut, Lozar blir allt otydligare, försvinner, jag faller, tillbaka till min trista tillvaro och jag ser nu ett äppelskrutt framför mig på skrivbordet och en hög obetalda räkningar. Jag varseblir ånyo Perras sunkiga kropp och känner mig allmänt tung. Jag föll tillbaka ner i dualismen, den relativa världen.

Jag går ut i köket, slår på en balja kaffe. På TV:n går någon politisk debatt…”VI har rätt – NI har FEL!!” Samma dualistiska konflikt som det alltid varit.
Återgår till skrivbordet, betalar de fördömda räkningarna på Nordeas internetbank. En process av distraktion sätter igång, liksom smyger sig på, och snart triggas den där lilla problemgeneratorn, som fabricerar mera motstånd mot det som ÄR.

Fan, skulle inte ha låtit mig övertalas av den där telefonförsäljaren om extra TV-kanaler på Comhem…. och Internet vill genast dra ner mig i mer dualism, suga upp min uppmärksamhet, snärja mig. Den ena oroande rubriken leder till nästa, bygger snabbt upp sjok som drar upp gammal skit från det förflutna, vilket också väcker oro över framtiden; allt lägger sig genast över mig som ett blytungt lock, över själva rummet, jag känner mig plötsligt helrisig. Och hårddisken har börjat väsnas oroväckande…tänk om den rasar…nya utgifter… en hoper negativa tankar lockas fram från ingenstans, som spyflugor som dyker upp ur intet. Men jag vet MYCKET VÄL att jag matar något med dessa tankar; att mitt ego lever av det här, och snart drar det igång sin litania: Vi är snart rökta allihopa – mera ångest! Pile it on! Fascismen står för dörren! Vi dras med svininfluensa, Reinfeldts blanka ögon, finanskris, fördumning, apati, Bush’s eftermäle, profitfixering, arbetslöshet, miljöförstöring, konspirationer och Illuminati! Vi ÄR bara små jävla flugskitar i ett iskallt mörker. Lika oförmögna som höns i burar. Vi kan bara kackla och sitta fast. Allt går ju åt helvete! Och något inom mig liksom triumferar, vill vältra sig i det! Och när så Maud Olofssons snusförnuftiga svada hörs i TV-jäveln rämnar de sista utposterna av sans; stygiska vindar sveper in från dödsriket med sitt följe av demoner, tapeterna ruttnar, blod rinner ner under taklisterna och en molande jämmer ekar nerifrån Hades, en ishand kramar mitt hjärta och vill slita ut det; krucifixet på väggen hänger plötsligt upp och ner och sanning blir lögn och lögn blir sanning…

Now everything’s a little upside down, as a matter of fact the wheels have stopped,
What’s good is bad, what’s bad is good, you’ll find out when you reach the top
you’re on the bottom.
-Bob Dylan

…och när den osaliga kören stämmer upp till ett orgiastiskt crescendo ser jag genom en röd hinna förtvivlade visioner av mig själv i en framtida apokalyps; ser hur jag bara lämnar alltihopa, dörren på vid gavel, och bara försvinner till skogs där jag låter skägget växa iförd gröna paltor från överskottslagret och med en Swiss Army Knife köpt för mina sista slantar och en gasmask och en rulle ståltråd och en överlevnadskurs i bakfickan, och där allting går ut på MOTSTÅND!! Jag i konflikt mot elementen, flåsande besatt därute, darrögt, i konflikt mot tyrannen! Och jag låter mig älta dessa tankar fascinerat…något ÄLSKAR detta, för jag har SÅ JÄVLA RÄTT.

Jag ligger utslagen på parketten. Kommer sakta till sans. Känner mig som Gösta Ekman i Papphammar när han ligger mitt på vägen, och säger ”kom du nu?” till bilisten som måste stanna och gå fram till honom. Och det är mitt bättre jag som kommer.

Kaffebaljan har kallnat. Värmer relativt stillsamt en kopp i mikron.
Adyashanti får in mig på rätt kurs igen. Jag sätter mig och lyssnar på Not Knowing the Unknown. Han kan det här med intressanta namn. Mina knän slutar snart skaka.

”The heart of spirituality is to go from the known to the unknown”, säger han.
”…and what the known is, is simply: Everything you think you know”

“…and the ME is in CONSTANT resistance to the unknown….”

Efter denna slutsats är han tyst mycket länge. Och det är jag också. Det träffar rakt i själen.
Jag är återigen mycket vaken. Jag är återigen HÄR. Jag kan återigen ta mig till hyddan.

Och det gör jag. Jag upplever återigen denna underbara frid.
”Du försvann ett tag…”, säger Lozar
”Jag försvann ett tag.”
”Hur for det för dig?”
”Hmm…”

Och vad jag nyss genomgick är bara en bagatell, utan någon mening alls här uppe. Det finns inte, är inte verkligt, fast det föreföll mycket verkligt. Jag satt verkligen fast!

”Och det du gjorde, när du försvann härifrån, var ytterligare ett syndafall. Du gjorde det som Adam och Eva gjorde. Började laborera med det dualistiska medvetandet”, säger Lozar.
”Motstånd mot det som ÄR.”
”Det är orsaken till allt lidande”
”Men det enda vi vet är att vi ska dö! Det är skrämmande!”
”Har du tänkt på vad som ÄR så skrämmande för er?”
”Nej”
”Tanken att förintas. Att upphöra att existera.”
”Därför gör vi motstånd mot det okända! Därför att döden är okänd, och den kommer!”
”Och motstånd skapar smärta. Smärtan skapar mer rädsla. Rädslan skapar ännu mer motstånd. Skapar ännu mer smärta.”
”Men vad är ”förintelse”? Vad ÄR ingenting?”
”Här!”
”Här! Just det. I flamman! Void! HÄR! Det är DU!”
Jag får ett skrattanfall.
”När du släppt allt är du HÄR”
”Ingenting är det enda som är evigt!”
”Och vad ÄR ingenting?”
”Medvetande!”
”Denna underbara frid vi har här är det ni fruktar mest. Det ni i era mörkaste stunder målar upp som Den yttersta rädslan. Den yttersta fasan. Dödens fasa. Mörkrets hjärta.”
”Det är Gud vi är rädda för?”
”Flamman är DU. Ditt I AM. Det är din unika Guds-flamma.”
”Och genom flamman är jag alla andra flammor också?”
”Så är det.”
Jag får ett till skrattanfall.

”Detta är den absoluta världen. Ni skapar den relativa världen, det gjordes i protest mot den absoluta världen, det var ett uppror mot Gud, därmed mot I AM. Mot dig själv. Men det absoluta syns ändå från den relativa världen – i form av döden! Den ter sig skrämmande för er. Förstår du? I den relativa världen blir det absoluta skrämmande!”

”What’s good is bad, what’s bad is good…”

“Dylan har rätt. Det onda är att göra tvärtom! Hädaren gör tvärtom! Det sker ett tvärtomvridande av världen. I ockult litteratur beskrivs hur det talas baklänges, kors vänds åt andra hållet. Klockor går baklänges, osv, allt det här symboliserar protesten mot Gud, protesten mot din sanna identitet. Vi tycker ”o vad hemskt!”! Men det är sant! Och du tror att du gör rätt, och det verkar rätt! Men bara i den relativa världen, i dualismen. Där måste du ha rätt! Egot måste ha rätt!”

”Och det intressanta är att ondskan inte är självständig. Den har nåt som den är ond på, och som den faktiskt är beroende av, som den förvränger. Därmed gör man egentligen samma saker i den onda (relativa) världen som här. Som när du njuter av ditt varande HÄR i det absoluta. Du gör samma saker där, men i förvrängd form. Med din falska identitet, egot, i den relativa världen. Som måste definiera sitt varande genom konflikt! Därför frossar du i elände, i lidande, i vrede. Det är egots sätt att definiera sig självt, och njuta av ”varandet”! Men det blir som en drog, en besatthet! Men inte är det DU!”

”När du identifierat dig med något annat än DU, blir din sanna identitet – som är HÄR – ett hot. Därefter vänds allting tvärtom! Och du blir utsatt. Du måste göra motstånd! Du har inte längre kontakt med Livets flöde utan måste vinna det genom möda, genom konflikt.”

Så det handlar inte om att man ska uppnå något, skaffa sig något, prestera något.
Det är precis tvärtom. Släpp! Let go of it. Lägg ner allt motstånd mot det som ÄR.

Då vänder du flödet.
Till slut börjar saker och ting rätta till sig.
Då finns ingen död längre.
Döden är bara en skräckbild, som du byggt upp med ditt motstånd. Lägg ner allt motstånd och lev! Det är bara ditt ego som ”dör”. Låt egot dö här, innan din kropp dör.

Din sanna identitet är En med alla. Alla är en. Oneness. Non-duality. Men med din individualitet.
Men om du retar dig på en annan är du inte längre en med alla. Du separerar dig. Du vill öppna för att kunna skada den andre och betalar med dig själv. Det är ett högt pris. Men du får göra det. Den fria viljan är helig.

”Och det var väl en del du la på stackars Maud där”, säger Lozar.
”Kan du nu vara ETT med Maud?”
Jag blir mycket perplex. Jag vet ju, men känner ändå ett omedelbart motstånd välla upp, det gungar till ett tag, men jag faller inte. Jag kan nu se Maud. Hon är bara en människa som inte vet bättre och handlar utifrån det. Som om jag skulle veta bättre? Gör jag verkligen det? Men jag kan inte resonera mig fram till det, släpper det bara, jag måste bara helt enkelt SE henne med total acceptans, inte försöka veta något, definiera. Bara se. Det är inte min sak att definiera andra. Jag faller inte. Jag är kvar.

Och när jag SER rakt på utifrån absolut stillhet, upplever jag hur ett stort sjok av negativ energi disintegreras, och jag får tillbaka positiv energi! En sten lättar från mitt hjärta, det är en fantastisk känsla.

”Det är en alkemi i det här”, säger Lozar. ”Du gör guld av skrot”.

”Vad hade vi mer”, säger Lozar sedan…”Reinfelt?”
”Nej! Inte han!”, en våg av vämjelse väller omedelbart upp. Jag är ytterst nära att falla, jag står vid randen av ett milshögt stup, känner hur gravitationen vill suga ner mig.
”Bara se honom”, säger Lozar. ”Med total acceptans. Total förlåtelse. Låt honom bara vara det han är utan motstånd”.
”Den här vämjelsen, varifrån kommer den?”, frågar Lozar.
”Kommer den från dig själv?”
Det gör den. Jag projicerar min egen skit på andra. Men jag HAR SÅ JÄVLA RÄTT. Och nu kommer det här ruset över mig igen. Jag är YTTERST nära att falla.
”Se på dig själv! Se ditt ego!”
Och jag lyckas hålla mig kvar. Jag vet inte hur, men det går.

”Hmmm…”, säger Lozar. Nu blir jag livrädd, visst nämnde jag ett namn till? Nämnde jag inte..nej. Inte h… NEJ!
”NEEEEEEEEEEEJ!!!!!”
Jag faller. Som en sten. Faller, faller, faller…
Ner till regioner Gud glömde, sedan ännu en bit ner, sedan…..ni vill inte veta. Det var en lång lång väg tillbaka. Och jag har en bit kvar…

Bush har blivit politikern alla älskar att hata. Det har blivit en hederssak att visa distans till den här mannen, som vi sätter som ansvarig för så mycket skit.
Men min fråga är: När visar jag störst distans till korruption och ondska? När jag markerar klart motstånd mot honom och det han står för, eller när jag låter det vara vad det är? När jag inte låter mig dras in i en dualistisk konflikt?

Always forgive your enemies; nothing annoys them so much.
-Oscar Wilde

Jag hade glömt att det går att göra såhär. Jag vet inte hur det här gick till och jag antar att det är ingen mening i att fundera så mycket på det heller.
Jag satt på Stockholms Central med en Espresso, tåget skulle gå om en halvtimme.
Jag bara tänkte mig att jag, mitt i vardagens larm med dess krav på uppmärksamhet, all stress, allt larm… vad jag gjorde var att jag bara skapade (mentalt) en sfär i vilken jag befann mig, och i denna sfär var jag totalt avskild från yttervärlden.

I sfären var jag NOLL, härinne rådde den enda fasta punkten i universum.
Sedan ökade jag radien på sfären tills dess att den var så stor att den bildade en ny värld.

Vad fanns här? Det är det som är så otroligt. Ändå var det nästan ingenting.
Och jag inser att detta måste skrivas i presens. Det här är inte något som ”hände”. Det ÄR.

I denna värld ser jag en liten hydda framför mig, med ett pagodaktigt tak, som ligger invid en stilla sjö.
Det är någonstans uppe i ett bergsområde.
Och det råder en alldeles oerhörd stillhet.
Jag försöker skriva så knappt jag kan om det här, då varje ord profanerar upplevelsen.
Det råder en stillhet som jag aldrig hade trott var möjlig. Den skiraste dikt skulle störa friden här. Orden tackar för sig. Det är helt enkelt obeskrivligt.

Allting är totalt tyst. Jag går en bit. En lågt stående sol dväljs över en horisont i fjärran, klär bergssluttningen nedanför mig i en somber men obeskrivligt vacker guldton. En skog breder ut sig långt därnere, antar successivt en dimblå färg, blir allt mörkare. Och långt långt bort ser jag ett sällsamt glittrande hav. Jag kan urskilja två vikar i diset.

Jag tycker mig urskilja fragment av ett eko från en sjöfågel, en avtynande drill, långt, långt, långt bort…

Jag är uppfylld av en otrolig frid. Men jag är samtidigt mycket vaken. Mycket levande. Och alldeles närvarande.
Det finns inga problem alls. Problem kan inte existera här. Ingenting som gör motstånd, försöker kontrollera, försöker fly från något, kan existera här.

Det finns ingen tid. Allt är stilla. Eller rättare sagt: det behövs ingen tid. All denna stillhet kommer inifrån mig själv. Det är som om jag skapar bara den tid som behövs, tiden det tog att gå de få steg jag gick nyss – och sedan är allt återigen totalt stilla. Ingenting finns. Ingenting alls.
Och ändå finns allting. Därtill mycket mera än jag någonsin tyckt vara ”allting”. Och ännu märkligare: Jag ÄR allting.

Jag överväldigas av en enorm känsla av tacksamhet.
Och jag överväldigas av att bara vara. Jag måste sätta mig ner på berget och bara njuta.
Det saknas ingenting. Allting är fulländat. Man kan tycka att vi kan införa lite mera action här, men nej, det behövs inte. Jag kan skapa det. Jag kan skapa ett annat landskap om jag vill. Men den här stillheten är alltid här. Det är bara den jag inte kan ändra på. Jag kan bara välja att inte uppleva den. Jag vet att jag en gång valde något sådant. Men det gör ingenting.
Och jag är på något vis medveten om att det här är bara en liten liten glimt av paradiset.

Jag betraktar hyddan. Den är av trä, men svart, som om den är målad i tjära. Det kommer ett svagt violett ljus från den. Det är ett gediget litet bygge. Taket för min tanke till Zen. Eller Tao. Befinner jag mig nu i Tao? Ja, så måste det vara, tycker jag.
Jag reser mig och går in i hyddan.
Det finns nästan ingenting där, bara ett kärl. Men mitt i rummet är ett svävande violett ljus. Ju mer jag närmar mig ljuset, ju starkare blir den sällhet jag har beskrivit, som om det vore möjligt…
Jag känner nu närvaron av någon. Jag vänder mig om och ser en dvärg. En liten senig man med bockskägg. Han kommer med en spann vatten som han fyller kärlet med.
Han ger mig en blick, och jag känner en himmelsk kärlek och samhörighet med honom; jag är han och han är jag – så är det bara. Han heter Lozar, jag bara vet det också. Vi har känt varandra i evigheter.
Vi kommunicerar med varandra utan ord, jag är med på det utan någon rädsla, jag har gjort det här förut.
Jag borde tvaga mig, som kommer ”utifrån” så här burdust, tycker han. Detta är en boning tillägnad andens rening.

Det violetta ljuset är centrum av denna sfär, den jag skapade. Om jag upplever stillhet här, är det inget mot den stillhet som råder i detta ljus. Där är rent medvetande, Guds öga.

Vi befinner oss nu i rymden som innehåller tiden. All tid som skapas är en liten liten avvikelse från det violetta ljuset. Och det är så för alla. Men de har avvikit mycket långt. Tänk alla de som springer därute, kucklar Lozar och jag tillsammans, de sitter fast i tid, ser ingenting och vet ingenting men tror de kan allt. De jäktar, ska hinna det och det och tiden räcker inte!

Men var och en av dem kan finna detta heliga rum, och allt är förändrat. De är hemma igen.

Här kan de se sina problem som de är. Var är problemen nu?
Lozar pekar: där borta. Långt långt långt därborta. Vad ska deras problem orka göra där ute? Vad gör problemen när de får vara?

Vad sker när någonting möter ingenting?
Någonting förintas.

Ställ dig i ljuset och se ditt mest komplexa problem, fortsätter Lozar. Det där som inte kan lösas, det som är så gigantiskt att det går utöver all fattningsförmåga. Du är en del av problemet själv, identifierad med det, och därför ger du det näring.

Men står du i det violetta ljuset och betraktar det, då står du i absolut ingenting, i void,
inte identifierad med något.

Du ser hela det mäktiga problemimperiet med alla dess komplexa förgreningar, du ser det nu absolut ärligt. Absolut ärligt. Du låter det vara vad det är. Och allting rasar samman. Du ger det inte längre någon näring. Problemet blir då till ett slutet system, och sådana kan inte existera i universum, de bryter samman.
Det är därför en ärlig betraktande lugn blick är det värsta era egon vet. De står inte ut.
I varje blick finns det violetta ljuset. I högre eller lägre grad.

Det absoluta betraktar det relativa. Enheten betraktar det separerade. Och det separerade måste försvara sig. Varför fragmenterar ni helheten i smådelar? Ni vill så gärna ha kontroll, och förlorar den därför. Ni förlorar er själva. Men ni är här. Ni är alltid HÄR, i detta heliga rum. Ni lever där ute, långt långt långt därute, i inkarnation efter inkarnation, så många ni behöver för att slutligen se det. Men somliga vägrar, envist in i döden, att erkänna det absoluta. De kommer inte hit mellan sina inkarnationer.

Och jag ser nu så klart mitt eget beteende. Det är som om någon står alldeles bakom mig, så nära att jag inte märker det, ett slags mental entitet, han håller vakt. Kontroll. Jag ser mönstret: Om jag gör något pekar den här väktaren alltid någon annanstans, och då måste jag hasta åstad att göra det i stället, och så gör jag det, och väktaren pekar då någon annanstans. Och varje gång han pekar ut något annat jag måste göra grips jag av skuldkänslor inför det jag höll på med. Och till slut blir de så svåra att jag vegeterar i ett slags mellantillstånd där jag inte gör någonting alls, utan bara liksom går och småäter av än det ena, än det andra. Zappar mellan TV-kanaler, surfar ovanpå livet istället för att delta i det. Jag tror jag är fri men jag är fången, jag måste leva enligt något mönster, för att väktaren ska känna säkerhet.

Den väktaren har inte samma makt över dig nu, säger Lozar. Du har upptäckt honom. Du har höjt din nivå av medvetande. Det var därför du hittade hit. Vill du gå in i det violetta ljuset, och betrakta väktaren? Vill du se bjälken i ditt eget öga?

Det handlar bara om att acceptera det som ÄR.
Acceptans är att se på det, helt ärligt. Så fort du inför ett element av motstånd, bara du börjar argumentera med honom, har du sänkt din medvetandenivå till samma nivå som väktaren, som ser en öppning och han åberopar genast sina advokater och sitt nät av förhandlare; det blir process men han har redan vunnit – därför att du är fångad i dualismen. Du ger honom näring igen. Och du har lämnat detta heliga rum.

Men acceptans är ett ord som missuppfattas. Det är inte att ”ge sig”. Samma ord kan användas här, och vi har inga ord ännu som kan beskriva de nya insikterna.
Vi talar inte om den acceptans en upprorisk slav tvingas till av övermakten efter 50 piskrapp. Vi talar inte om den acceptans de gripna under Moskvarättegångarna tvingades till när de gjorde avbön. Vi talar inte om den acceptans en kuvad hustru lever i, för att få husfrid.

Allt som du ger identitet åt, vill överleva. Det får överlevnadsinstinkt. Till och med en tanke är en liten sådan entitet, den vill ha bekräftelse, den vill ha rätt.
De flesta lider av voice-in-your-head-syndromet. På ett eller annat sätt. Man för en tyst dialog med ord, med sig själv. Det är sinnet som för en dialog med egot. Man tänker en tanke, en röst inom en (egot) säger en mening, och något annat inom dig (sinnet) måste svara på meningen, t ex ”ja, så är det”. Detta svar är viktigt. Låter man bli att besvara uppstår en inre oro. Detsamma gäller om man svarar ”jag vet inte”. Egot måste veta säkert, och det måste ha rätt. Det kan leda till komplicerade inre resonemang bara för att komma fram till en slutmening, vet man inte om det är rätt så måste man fixa till en plausibel och smart slutsats. Det går aldrig att bara säga ”jag vet inte”!
Vet du hur mycket energi detta tar? Du märker det inte för vanan är så inrotad.
De här inre dialogerna lagras i de inre energifälten. Ligger där som tunga babbelbankar, mentala massor, som du sedan lever mitt inne i, i princip medvetslös. Det kan påverka kroppen, den sjunker ihop, hållningen påverkas, du får sjukdomar. Och allt detta kallar vi att tänka.

Men här, i detta heliga rum, är du fri. Du hade inte kunnat vara här annars. Se på babbelbankarna ärligt, och de förintas. Du utplånar inget minne, utan det är identifikationen som är borta, energierna, det tynger dig inte.
Det är det här som menas med att leva i Nuet. Nuet är detta heliga rum, som alla har tillgång till. Det är void.
Rymden i vilken tiden äger rum. Inte tiden själv. Rymd i stillhet i förhållande till tiden.

Men vad är void?
Är det bara ingenting? Eller ”absolut” ingenting?
Det är medvetande. Void är rent medvetande. Allting är kommet ur medvetande.
Materia har ett slags statiskt medvetande. Medier säger: ”ge mig ett föremål som den döde ägde”, och han/hon känner detta medvetande i föremålet. Materia kan lagra emotioner, ekon av händelser, och den kan spela upp händelserna igen.

Och mycket mera kan vi säga om det här. Det blir kanske någon annan gång…
Långt långt långt därute i fjärran varseblir jag nu fragment av en röst som säger:

”Tåg mot Göteborg med avgångstid 18.18 står nu inne på spår 12”

Jag skulle vända mig om för att ta adjö av min vän men ser bara Pressbyrån på Stockholms Central. Löpsedlar om Svininfluensa. Pendeltåg kommer in: Swooooooooosh! Bromsar skriker. En skock duvor fladdrar till. Folk springer. Effektivitet. Puls. Punktlighet. Jag är mycket vaken.

Tyskland har genererat en och annan osympatisk person genom åren. Men nu finns det en, som jag hävdar kan väga upp den negativa karmaskuld (om man tror på sånt) som detta land kan ha åsamkat sig. Jag har en favorittysk. Visst, vi ska inte glömma giganter som Beethoven, Goethe, Heinrich Böll, Hermann Hesse och några till, men över alla står Eckhart Tolle. Är det att ”ta i”? Ja, jag undrar jag…

Jag ska fatta mig kort i detta inlägg. Tolle är nämnd här sedan tidigare. Författare till böckerna The Power of NOW, A New World, Stillness Speaks, vilka alla är makalösa…
Det handlar om Identitet. Just det. Vem fan du tror att du ÄR. Och att detta troligen är något du borde lägga ner. Hur kan han veta vem du ÄR? Han vet inte! Du projicerar något här, eller hur? Är det nåt freudianskt? Nåt religiöst? Ingetdera. Man kan kanske säga andligt. Men egentligen inte ens det heller. Det handlar om Identitet, det räcker så…

Men nu till Konsten att vara närvarande. The Art of Presence.
Denna Youtube är en serie 10-minutersvideor från en sk Retreat han höll för några år sedan. Och den är helt enkelt otrolig. Se och fatta varför jag ogärna vill försöka förklara vad han håller på med… han är dessutom alldeles vanvettigt rolig mellan varven. Det saknas några delar. Men det spelar ingen roll, det här är så bra ändå!

Det är en lång serie avsnitt som du kan se i etapper givetvis. Använd gärna automatisk uppspelning. Klicka två gånger så öppnas den riktiga Youtubesidan… men det bästa är om du skriver in ”eckhart tolle the art of presence” i youtubes sökruta. Då kommer man till en sida där man hittar färdiga spellistor (om inte, klicka ”spellistor” och ”spela upp alla”)

Jag såg om filmen Seven häromdagen. Ni har väl sett den? Med Morgan Freeman, Brad Pitt, Gwyneth Paltrow och Kevin Spacey, alla i högform. (Spoilervarning: Har ni mot förmodan ännu ej sett denna film, gör det nu, innan ni läser detta).

Filmen är en ytterst mörk historia. Kolmörk. Även rent visuellt. Det hällregnar i nästan alla utomhusscener,  det är många vandrande ficklampor i dystra kackerlackskvartar, och den handlar om de sju dödssynderna. Man kan få ångest för mindre…

Jag såg den första gången när den kom på bio 1995, men nu ser jag andra dimensioner i den som jag inte såg då. Den är oerhört effektivt framförd, inga överflödiga detaljer eller utvikningar. Bara rakt på. Ändå finns det så mycket man ”anar bakom”. Den väckte många tankar som jag vill försöka sätta på pränt.

Alla skådespelare gör suveräna insatser, men det är ändå Morgan Freemans film.
Och när jag ser om filmen nu, kommer jag att tänka på änglar (det gjorde jag inte 1995).

Änglar är varelser, som skapats i ett specifikt syfte. De är ett slags specialister, som hjälper människorna, visar, ger ledtrådar, men de tvingar inte. Det är aldrig meningen att tvinga någon, ty vi har alla vår fria vilja och den är helig. Änglar är totalt hängivna det Högre Väsendet, Livet, Gud. De kan uppträda i mänsklig gestalt eller i andeform.

Och Morgan Freeman i den här filmen – Somerset heter rollfiguren - verkar faktiskt vara skapad i ett mycket specifikt syfte. Han är bara där. Ska gå i pension om ett par dagar. Han gifte sig aldrig. Inga inramade foton av barn, hustru eller anhöriga står på hans skrivbord för att muntra upp honom, få honom att orka vidare genom glåmiga måndagar.
Han verkar inget liv ha utöver sitt jobb.
Han bor ensam i någon lägenhet någonstans, där det är ett satans liv ute på gatan, i trapphuset… han sätter igång en metronom för att skapa en takt, något säkert att hålla sig till, det verkar ge honom frid att höja sig över larmet.
Men jag vet inte riktigt vad som får honom att höja sig över det han stöter på i sitt jobb…

Man frågar sig ibland hur folk orkar. I Somersets fall är det dock inte den rätta frågan. Hur reducerar frågan till ett spörsmål om ren råstyrka, frågan om var krafterna kommer ifrån, när själva motivet redan är klarlagt.
Här måste man istället fråga sig: Varför orkar han? Man kan nämligen inte se motivet i Somersets fall. Han saknar överhuvudtaget allt det där som är menat att ge motivation att orka med ett betungande arbete.

Han saknar allt det som vanliga människor ser som meningen med livet, och nu är han dessutom så gammal att han har framtiden bakom sig. Om ett par dagar ska han gå i pension. Vad ska han göra då? Paradoxalt nog verkar han längta efter pensionen, något drar honom dock in i detta fall, som filmen Seven skildrar.

En ny ung kollega, Mills (Brad Pitt) dyker upp. Ett offer. Somerset ser rakt igenom honom, Mills är en ungtupp som vet säkert, som gör motstånd, han tar klart ställning emot det som är fel. Somerset gör inte så. Han gör inget motstånd. Han bara frågar varför, han observerar, och gör det han kan. Men Mills måste köra sitt race. Som vore han predestinerad. Han kan inte se sin belägenhet. Han rasar emot, och blir själv en del av eländet. Det här går inte att göra något åt.

Somerset verkar – trots sitt konkreta rättspatos – inte vara övertygad om att det finns rätt och fel. Att det alltid finns något ”rätt” som alltid måste besegra något som är ”fel”. På en annan, abstrakt, omedveten, högre nivå känner han att det finns en tredje väg, där kanske både ”rätt” och ”fel”, är fel! Det fattar inte Mills. Mills sitter som i en kapsel. Somerset ser ytan på kapseln och vart den är på väg, Mills ser inte det, och det går inte att visa för honom, det slås bort av hans mentala vaktposter, hans ego. Taggar utåt här! Han måste få köra sitt race. Han vet att han har så rätt. Och hans blick liksom flackar, ser inte, det är blicken hos någon som sitter på en förbidrivande vrakdel och han måste bara med – och ändå tror han sig vara så självständig och stark.

Somersets blick är alltid fast, alltid här, observerande det som ÄR. Han har naturligtvis ett övertag. Han driver sin omgivning att inta sina försvarsattityder, han ifrågasätter alla dessa etiketter man så gärna, så hastigt, sätter på objekt och företeelser – såsom meningslös ondska – för att kunna sätta in det i ett fack, för att kunna sortera bort det. Egot kräver kontroll. Egot kräver säkerhet. Men Somerset utmanar t o m egot. Och kanske därför är det som det är med honom: han är ensam.

Han skulle inte kunna ha något man måste skydda.

Men det har Mills. Han har sin fru (Gwyneth Paltrow), där är kärnan till en familj. En egen borg, som alltid måste skyddas mot ondskan därute. Alla ”wackos”. Det är alltid därute någonstans ondskan finns. Men inom den egna borgen är vi alltid goda, skyddade.

Men det är en illusion. Borgens murar är byggda av rädsla. Av egot. När det finns rädsla har ondskan något att ”ta på”. Och hela borgen står på lös sand. Somerset står på en fast klippa. Är ensamheten ett pris? Eller är i själva verket såväl Mills som hans hustru, ensammare i sina kokonger än Somerset?
Blir familjer bara grupperingar av ensamheter, sammankopplade av ängslans band? Är livets sanna uppdrag att se bortom rädslan? Att resa sig över egot? Ser man kanske något här, på denna högre nivå, på Somersets nivå, något egot aldrig kan se? Kanske att vi lever för evigt, att vi alltid går vidare? Att ingen är ensam? Kan vi släppa vår kapsel när vi ser den?
Man kan aldrig döma av yttre omständigheter. Likväl är vi så benägna att göra det.

Jag har talat om en film här. Fiction. Jag vet inte om Somerset är en ”realistisk” person, såvida han inte är en – just det: ängel. Någon hitsänd, på ett alldeles speciellt uppdrag. Finns det sådana här människor i verkligheten, som orkar utan att man förstår varför? Och uppnår hög ålder?
Det måste i så fall finnas en orubblig tro på det Goda.

Och i den bemärkelsen är Seven rentav en ljus film. Det Goda finns här bland oss, inom oss, hur svart det än ser ut. Det Goda kan aldrig någonsin tvingas på oss. Vi måste själva välja, och vi måste alltid ta konsekvenserna av våra handlingar. Inget straff, utan konsekvenser. Vi skapar själva våra helveten. För det är vi själva som väljer att beskylla någon annan, eller något annat. Då lägger vi ansvaret för oss själva, utanför oss själva.

Men det kan också gå åt helvete för änglar. Vad som sker är att de förlorar det absoluta, sugs in i det dualistiska medvetandet, den relativa världen, som Mills sitter fast i – och de flesta av oss kanske – där vi tror att det finns något ont som måste bekämpas, att man måste göra motstånd, att man måste kapa åt sig och försvara. Att livet är en ständig konflikt mellan två motpoler. Om detta händer änglar blir det inte roligt. Eftersom de är så oerhört hängivna i det de gör, blir de nu istället lika hängivna i ondskans tjänst.

De blir totalt hänsynslösa. Saknar totalt empati, medmänsklighet, ansvar.
De blir fallna änglar. Lucifer är ett exempel.

Fallna änglar finns bland oss, förkroppsligade. De anser sig ha rätt att tvinga andra. Rätt att döda. Rätt att ta för sig, rätt att skövla. De anser att hela denna jord är deras ägodel. De anser sig stå över vanliga människor. De är en elit. De ska ha makt, till varje pris. De uppfann skulden, hädelsen, synden och straffet, att förslava sin omgivning med. Och slaveri har vi.

De uppfann i själva verket de sju dödssynderna.

Kanske är John Doe (Kevin Spacey) i filmen en sådan? Han låter sig dödas men vinner ändå. Så länge vi tror att de måste bekämpas vinner de. Eftersom vi själva blir som dem. Delar deras energier. Som Mills.
Du tror kanske att det är någon annans fel, men livet är alltid om DIG. Glöm aldrig det. Du är allt som finns. Du är inte en hjälplös liten myra, styrd av omgivningen. Du är alltid här. Du kan inte tro något annat utan att ha glömt vem du är.

Jag gillar Freemans slutreplik: ”I’m around”

Fredrik Larson har skrivit och utgivit en bok, som undertecknad har läst de senaste veckorna.

Jag meddelade Fredrik i ett tidigt skede att jag läser långsamt i största allmänhet; och det här är dessutom en naket ärlig, utlämnande, roande och oroande, påminnande, väckande, igenkännande, smärtsam, provocerande bok som man måste läsa långsamt.

Det är priset man betalar för att LEVA. För att se cirkeln måste man söka sig ut mot periferin. Där ute hotas man till livet! Och den som hotar är kanske mest du själv!!

Alltså, jag kan inte recensera böcker!
Därför gör jag som så nu, att jag sätter igång att skriva om det jag känner – så får vi se vad det blir. Nu spånar jag på min totalupplevlese av boken – ungefär som man kan meditera på ett tema – och jag talar inte om för er hur länge jag satt mellan denna mening och det som nu kommer:

Ängslans mäktiga krafter vill dra en in i cirkeln igen. In i ett slutet system.
Så man inte märker något.
Av slaveriet. Av bedrägeriet.
Vi tror vi går framåt. Men det går bara runt, kanske rentav i en krympande spiral… medan vi glor oss trötta på våra TV-apparater och matas med tillrättalagda nyheter, vi orkar inte förverkliga oss. Det är inte lönt.

Det här skrevs det om även på 70-talet. Men dem som skrev då slutade nästan alltid själva i spiralen och blev grå dom med, med skyggande blick, avhuggande ”så här ÄR det”, dom också.

Idag är det annorlunda. Mycket har hänt under 40 år. Dramatiskt mycket under de 10 senaste.
Idag är det inte som förr. Skeppet rätade alltid upp sig förr, hur kraftigt det än gungade.
Men idag är det inte så säkert.
Idag ligger skeppet kvar för länge, sjukt länge, i gungningarna. Så länge att vi känner att det inte kommer räta upp sig helt – men vi förtränger det. Vi kränger oss till baren och konsumerar en paraplydrink. Och det är allt som kan sägas. Var dag – en i taget – bryter ny mark. Men vi försöker låtsas som ingenting
Det kanske finns hopp? Men det ser så svart ut nu…
Men det är alltid mörkast just innan gryningen…
Jag har kommit på mig med att känna mig rätt eländig någon gång ibland mellan läsningarna av denna bok – Fredrik är pessimistisk? Nej det är fel ord. Men det infinner sig en återkommande uppbrottsstämning, ett slags desperation. Ett irrande. En ”grundkänsla”.

Det behövs några passager i boken där LIVET bara rular, bara måste hyllas.
Bara segrar, för att det är så jävla vackert. Alltså glädje.
Det skulle behövas lite fler sådana korn… jag är säker på att de här stunderna fanns under de här åren boken skildrar, anar dem också.
Men allt som oftast assimileras det i ett av bokens karaktärsdrag – kanske det författaren beskriver som ”lägesrapport”? Jag ser ett slags ”transportläge” i boken (det är spring i lägenheter, kånkande med PA-anläggningar, resor hit, resor dit, fester…), som kanske får LITE för mycket utrymme – Fredrik är som bäst de gånger han samlar sig, gör ett koncentrerat av det som verkligen betyder något, knyter ihop tåtarna, finner själva ESSENSEN! Det som vibrerar…

Nu är ju detta när allt kommer omkring en ”bloggroman”.
Men jag tror Fredrik har större kapacitet än så, borde kunna bli en poet, som Bruno K, eller Tranströmer? Men så är han ju också textförfattare till sina låtar, och de här texterna – en del finns i boken – är mycket, mycket bra!

Fredrik liknas med Plura, och andra, jag vill inte likna honom vid någon… Fredrik är sin egen…

Men det känns annars som om han skriver om något han redan är klar med.
Som om han haft en dröm om att skriva en bok, kanske en kultbok – OK nu äntligen gör han det men i samma ögonblick är han på väg ifrån det, växer ifrån det – den här författaren söker vidare. Utvecklar sig. Transcenderar…

Språket är helt suveränt. Fredrik har en speciell känsla, som ingen annan. Allra bäst blir han – som sagt – när han koncentrerar det viktiga, finner samklang med den inre rösten, det är då man känner hur väl han ser de reella sammanhangen, det som ÄR:

”Gång på gång uppmanas jag att lämna de snåla rummen och börja ge – ge bort halva min inkomst, ge mig själv nya kläder, ge mig själv av universums rikedom, att inte vara rädd för att bli fattig, möjligtvis pank någon gång men aldrig fattig”
…

”Vi får den värld vi förtjänar. Den vi bär inom oss. Privat som kollektivt. Jag som alla andra.”
Det här är en bok som ger både blodsmak och hopp. Det handlar om hur fan det ÄR. Men också om drömmen långt borta – för långt? Finns den kvar? Men ändå. Den kan vara närmare än vi tror! Vi kan inte säga något nu, om det som kommer. Idag är leken blandad som aldrig förr. Och med alla jokrar med. Kanske är den preparerad.

Den är utgiven mitt i en vansinnig tid full av liv och död, av hopp och fruktan, när inga regler verkar stämma längre…när de som brukar ha rätt plötsligt har fel.

Och jag har fel. Det FINNS glädje i den här boken också. Visst känner jag mig hemma – och känner igen mig – här:

”Pjär kommer hem efter tre veckor i Kina och bandet kan samlas fulltaligt igen. Han dyker ner till mig med lite Neil Young-skivor och vi pratar om samhället, livet, den förlorade visionen. När han gått fortsätter samtalet i mitt huvud. Nästa morgon lyssnar jag på Weld, på gitarren hittar jag några ackord som ett mantra och skriver en text. Pusselbitarna vill på plats, spelningar närmar sig, dagarna kryper allt längre in i sommaren och snart är det midsommarafton. Som enligt väderleksrapporterna ska regna bort. Ett gäng Ronnebymusiker samlas i Patrik och Emmas lägenhet en söndag för att jamma, åtta nio stycken är där och sjunger ut. När några sedan vill lägga av fortsätter jag och några till hemma hos Johan i hans lilla lägenhet. Vid ett traskar jag hemåt med gitarren på ryggen och sångerna i bröstet”.

Detta är en bok jag varmt rekommenderar!

Du är alltid här. Det är en av de största insikterna.
Oavsett om du dör är du alltid här. Här, där du är.
Var är det?
Det är inte där din kropp är. Det är inte någonstans. Position har ingen betydelse. Man kan säga: Du är alltid närvarande. Du kan dock glömma allt detta. Men du kan påminnas om det: Du är alltid här.

Upplysning är inte att lära sig, det handlar mera om att bli påmind om något man redan vet.

Det är därför något klickar till inom oss ibland, när vi läser något, när vi hör något: Vi blir påminda, men vi vet inte riktigt vad det är.

Det är därför John Shermans ständiga upprepning ”Look at yourself…Look at the you-ness of YOU. The you who are always here”, så småningom leder till att man faktiskt minns sig själv. Och DÅ – kanske bara för ett ögonblick; för en bråkdels sekund slår det mig att jag… är ända där borta – när jag KAN vara HÄR!  Wow!

Jag får kontakt en liten liten stund, under vilken jag känner att jag verkligen kan skapa mitt liv. Jag upplever en stund av absolut kontroll över mig själv, frid inom mig själv; det är verkligen jag som bestämmer nu.
Men så är det något som hinner ifatt mig. Innan jag vet ordet av är jag tillbaka där jag vant mig att vara – ända DÄR borta! Och har snart glömt även det. Hur fan gjorde jag? Men det verkar kört att komma på det. Men då försöker jag skriva om det…well…

Det här avståndet, mellan HÄR och DÄR – är tid. HÄR är NU. DÄR är DÅ. Är du med?

Tiden är vår avvikelse från Nuet.

Tiden som upplevelse. Vi är förlorade i tid. Antingen grämer vi oss i det förflutna eller oroar oss för framtiden – eller rent allmänt: vi är PÅ VÄG någonstans. Som gör att Nuet reduceras till en transportsträcka. Vi är inte riktigt här, vi är på väg nånstans! Vi har ett mål, i framtiden, och det målet dyker aldrig någonsin upp. Därför att vi är på väg någonstans!
Det här har Eckhart Tolle sagt många gånger. Men det är verkligen sann visdom.

HÄR, är ingen plats i tid och rum (en plats i rummet skulle innebära en plats i tiden) . Det är ”HÄR”. Du kan möjligen se detta som ett koncept; ha en intellektuell bild av det. Men det är en annan sak att INSE det, personligen.
John Sherman i Kalifornien talar i telefon med nån i Australien, och säger: ”You’re here. Always”. Kan du se helheten i detta?

Och lika lite som HÄR är en plats i rummet, är NU en punkt i tiden!

HÄR är NU. Där Du ÄR! Så fort du börjar se något utanför dig själv, och identifiera dig med det, dras du ut ur NU! Du är inte längre HÄR.

Denna identifiering är något som du själv väljer. Och det blir naturligtvis en falsk identitet. Det är inte DU! Med denna falska identitet följer rädsla. All rädsla – även rädslan för döden – kommer ur en falsk identifikation. Rädslan för döden är att identifiera sig med något som  en dag måste förgås. Men du behöver ingen död.

Du har varit HÄR i miljontals år. Ända sedan universum skapades. Men du har valt att förlora dig själv i tid, och snurra in dig i en labyrint där du inte längre vet vem du är eller varifrån du kom. Men allt är en illusion. Lägre nivåer av medvetande.
Att lämna en nivå av medvetande och gå till en lägre, är att falla. Faktiskt, med gravitation och allt. Tid, rum och gravitation hänger samman! Du lämnar en högre frekvens och går till en lägre!

Det är detta som beskrivs symboliskt i syndafallet. The Fall of Man.
Nuet är en högre frekvens. Ju nuare det blir, ju högre frekvens. Allt kan nås enbart genom insikt. Look at yourself. Du leder dig själv tillbaka till Nuet. Utan att egot kan göra något åt det.

Din falska identifikation är vad vi kallar egot. Nu var det ett tag sedan jag skrev om egot. Men det är vad den här bloggen handlar om. Och medvetande. Och identitet.

Egot har makt, men bara så mycket makt du väljer att ge det. Egot är ersättningen för din sanna identitet – som du har i NUET, HÄR – och egots väsen är rädsla, kan inte vara något annat! Därför är egot rädd om sin rädsla och gör vad det kan för att du inte ska genomskåda det. Egot är en entitet – falsk identitet – med sitt eget överlevande.

Egot är Ormen. Det som lockar med resonemang som verkar vettiga. Men bara i relation till någonting. I resonemanget tappar du snart bort greppet om helheten – och då faller du! Och hamnar i den relativa världen, där du – egot – bara kan se något i relation till något annat.

Polariteten är perverterad. Du kan inte längre se Alfa och Omega som två krafter som förstärker varandra – utan bara två sidor i konflikt med varandra – det ena är ”bättre”, eller ”sämre” än det andra. Och det snurrar på i all oändlighet, du kan aldrig veta något på riktigt, aldrig se sanningen. Till och med din identitet blir till ett koncept, något utanför dig själv i relation till något annat som du på fullt allvar ser som något att diskutera, som ett objekt!
Tiden – en illusion – ser du nu som något absolut. Egot är rädd att förlora kontrollen, rädd om sin rädsla. Men egot är likafullt det du handlöst låter styra i alla ”kritiska” frågor. Det känns säkrast. Men du vet ingenting! Det är rentav säkrast att inte veta – Ignorance is bliss!!

Nuet är Eden. Vår sanna hemvist. Ingen plats i tid och rum. Det är vår identitet. Den som vi valde att lämna? Varför? Varför är det möjligt att göra detta?
Därför att vi har fri vilja. Man kan säga att Gud är din Sanna Identitet. Men du är fri att gå emot Gud. Och då handlar livet om vägen tillbaka till Dig Själv – det kan bli ett äventyr. Och visst måste vi få ha äventyr om vi vill?