Att dölja det absurda

Jag såg en intressant debatt, om ämnet Finns Gud. Ja, debattens namn är ”Kan vetenskap och religion mötas”, men dess kärna är det klassiska ”finns Gud? I så fall bevisa det!”.

Debattens huvudkombattanter är vår svenske Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna, och John Lennox, en kristen matematikprofessor från Oxford.

Den här typen av debatt är så absurd. För den är evig. En debatt ska kunna leda fram till ett mål, men det gör inte denna debatt, för det går inte att bevisa varken att Gud finns eller att Gud inte finns. Men denna absurditet är i sig det som försörjer kombattanterna. Och absurditeten måste därför hållas vid liv – genom att det absurda döljs; antigen genom att den kallas något annat, genom att den ignoreras, eller att man tillämpar diversion. (Dvs att din uppmärksamhet fås att riktas mot något annat. Det är det vanligaste.)

Därför att om folk skulle se det absurda, skulle de inte kunna fortsätta.

Debatten är dock underhållande. De visar varandra respekt, tonen är lättsam och humoristisk. Man skrattar gott mellan varven. Det hade lätt kunnat vara värre…

Men det är svårt att dölja det absurda, dessa tider. Sturmark säger i ett tidigt skede att ”Lennox’ Gud, Han som sände ner sin son till jorden, vilken kunde gå på vattnet, förvandla vatten till vin, osv” – har motbevisats av (eller ”begravts av”) vetenskapen.

Men sedan säger han själv att det aldrig går att bevisa att något INTE existerar.

Vad händer här?

Det finns flera nivåer i denna polaritet. Den ytliga nivån är: Behöver man ens bevisa något så ”absurt” som en Gud som sände sin son till Jorden, och som var född av jungfru, gick på vattnet och uppstod från de döda?

På en lite djupare nivå ser man att det kanske är fullt möjligt – om bara inte Bibeln tolkas bokstavligt. Vatten kan t ex vara en symbol för något annat, men samtidigt erbjuds möjligheten att tolka det som riktigt vatten.
Men, då vetenskapen inte befattar sig med symbolik, utan med fakta, så måste den tolka bokstavligt – vilket är en absurditet – och hålla fast vid det. Tricket är sedan att projicera över denna bokstavstrohet på motståndaren – och få honom att framstå som absurd i stället.

Det är lätt gjort, då religion genom alla år utmärkt sig för fanatisk bokstavstrohet. Och vi sänder ju t o m soldater att kriga för demokratin i fjärran länder, som alla vet terroriseras av bokstavstroende talibaner.

Civiliserade människor vet nuförtiden att bokstavliga tolkningar är absurda. Här finns poäng att hämta, för den som vill vinna debatter och gehör från folket. Och här finns på sikt en stor fara. För tänk om man skulle tolka allting bokstavligt. Du kan då avfärda all poesi, Iliaden och Odyssén, Shakespeare, Goethe… ja i stort sett all skönlitteratur, som irrelevant.

Detta vet alla idag. Så här här kan man ju inte göra. Men det kusliga är att vetenskap (den sortens vetenskap, som egentligen ska kallas naturalism, scientism eller materialism -alla likvärdiga) inte befattar sig med symbolik (och glöm inte: därför MÅSTE tolka bokstavligt), och att vetenskapen kan vinna debatter som handlar om hur vi alla ska se på verkligheten. Och det kan vara den totala verkligheten, eftersom vetenskapen också måste – om materialisterna får som de vill – genomsyra precis allting.

Det blir en verklighet där inget får sägas eller skrivas, om det inte finns vetenskapliga fakta som stödjer det. Det finns sådana här rörelser. Militant ateism är ett uttryck som yttrades av Richard Dawkins (som omnämns i den här debatten. Lennox har också debatterat med honom, ännu osett av mig)

Det finns rentav en ny Bibel som skrivits, för materialister. Den saknar alla poetiska omskrivningar, all symbolik. Den bygger helt och hållet på…fakta.

Det är väl bra? Att få bort den där motsägelsefulla gamla luntan som så många grymma potentater tolkat så bokstavligt och som ligger bakom så mycker lidande!  Att ersätta den med något nytt, som bygger bara på fakta, som vi alla enas om, det låter väl bra? Man kan få folkmassor att gå gång på det här, hojta ”ja, ja!!”

Det är eftersträvansvärt att peka ut det dåliga, hotet, det som är orsaken till så mycket lidande. Men historien visar oss att varenda gång något sådant gjorts, har det ersatts med ett fortsatt, och ofta ännu större, lidande. Varför?

Kanske därför att alla debatter handlar om att få folket med sig. Och man får folket med sig om man får folket att tro att det ska bli bättre för dem. Men på det djupare planet ser man att det handlar om att en elit tycker att en annan elit har åtnjutit maktens frukter tillräckligt länge, och att de nu själva vill åtnjuta den.

Det är som ett herre på täppan, där du kan komma upp på toppen bara genom folket. På vägen upp gäller att visa ett ödmjukt, rättfärdigt och charmigt ansikte. När du väl är på toppen och har puttat ner motståndaren, visas snart ett annat ansikte.

Men det som pågår i det fördolda är att få motståndaren nedputtad genom att få honom att bli måltavla för sådant som du lika gärna, eller i stället, borde anklagas för.

Något annat som diskuteras i debatten är bevisbördan. Sturmark hävdar att bevisbördan åläggs den som ifrågasätter det som  redan är allmänt rådande, överenskommet.

Å andra sidan är det tydligt att Sturmark på vissa grunder anser sig tillhöra den sida som kan åberopa det allmänt rådande överenskomna. Sverige är världens mest ateistiska land. Sverige lever i hög grad under ett vetenskapligt paradigm, och debatten utgår också från den vetenskapliga sidan.

 Men åter till bevisbördan: Det som är ”det allmänt rådande överenskomna” är ju vad den här sortens vetenskap vill ha full kontroll över.

Det betyder naturligtvis att det är de själva som bestämmer om ett bevis ska erkännas eller vederläggas, och det kan de göra utan någon som helst insyn, därför att folket inte begriper sig på vetenskap. Och som jag nämnde i förra inlägget, och som Robert Hahn tar upp: De kan ta sig rätten att selektera urvalet efter eget godtycke. Jag menar det urval som senare bildar grund till det som styr allas verklighetsuppfattning. Det här är så viktigt att det tål att upprepas.

Sturmark kan tänka sig existensen av en Gud som är utanför tid och rum, men som i så fall är oåtkomlig för vetenskap, eller bevis av något slag. Men det skulle vara en fullkomligt irrelevant Gud, säger han. Gud måste vara ”förklarbar” för vetenskapen.

Lennox hävdar å sin sida att Gud är förklarbar för vetenskapen. Att vetenskapen kommer alltmera fram till att en Gud måste existera. Och det finns vetenskap som visar (men inte bevisar) att allting är skapat av ett medvetande.

Men varför kan de inte enas?

Ja, är det någon mening med att resonera med en bokstavstroende?

Sturmark säger sedan glatt leende nånstans i debatten: ”Bevis existerar bara inom matematiken”. Vi pustar ut. Det låter bra. Men vänta lite nu…
Igen: Vad händer här? Alltså, betänk vilka konsekvenser detta får för allt som sagts här fram tills nu! Vad, t ex är då dessa så upphöjda ”fakta”??

Detta erkännande kommer alltså från en naturalist, som kräver bevis för allting, och som gladeligen lämnar matematikens domäner för att applicera beviskrav där det i så fall inte KAN appliceras; inom strikt lingvistiska områden – typ det som sägs i Bibeln. Varför? Eller vi kanske inte ska ställa så stora krav på Sturmark? Jag låter er fundera på detta själva.

Stefan Gustavsson, en annan av debattens deltagare, kommer med en viktig insikt, som också är provokativ: Naturalisterna utger sig för att företräda vetenskapen, och vill gärna att de ska behandlas synonymt. Men, vetenskap och naturalism är inte alls samma sak. Det som pågår är starten av en ny ”-ism”, som rider på vetenskapen och vill använda dess auktoritet och dess språk, för att förvränga det att passa egna syften. Det sista sa inte han, utan är mitt eget tillägg. Scientism talade jag också om i förra inlägget.

Evolutionen tycks vara en helig ko. Ifrågasätter man den är man så galen att man inte ens är värd att beakta, knappt om man heter John Lennox. Likväl (eller därför) finns det många absurditeter här som man gör allt för att dölja. Här görs ett skickligt jobb. Men vad vi aldrig kan komma ifrån är att evolutionsteorin vill ta på sig att förklara Livets Uppkomst, men den är i sig född ur det redan uppkomna och var från allra första början beroende av något som redan existerar.

Can the mind be a product of a mindless process?

Vad är det som sätter igång det livlösa, så att det till slut genererar liv?

Det får inte vara intelligens, eller medvetande av något slag. Även om dessa existerar här, nu. Men vad är det i så fall?

Jack Szostak heter en biolog som försöker framställa liv på kemisk väg. Sturmark talar om honom, och det låter som att det nu (videon gjordes 2010) är mycket nära tills en cell har framställts på enbart kemisk väg – en cell som sedan kan dela sig, varvid evolutionen startar.

-Vad bevisar det, säger Lennox; att mänsklig intelligens applicerad på materia åstadkommer en levande cell. Precis som att Guds intelligens applicerad på materia gjorde det från början.

– Nej, under naturliga omständigheter, säger Sturmark. Ingen intelligens inblandad.

Men det finns intelligens här. Förutsättningen man försöker avbilda är att det inte fanns någon när universum skapades. Den kan man aldrig rekonstruera.

Egentligen är Gud faktiskt förklarbar efter den vetenskapliga modellen, om man beaktar frekvens. Gud är på en så hög frekvens att han är utanför detta universum. Men det diskuteras inte i debatten. Det närmaste man kommer är existensen av parallella universum (multiuniverse), men där dessa universa skulle vara totalt separerade, bortom rum och tid för varandra.

Men endast ett intelligent medvetande kan höja och sänka sin frekvens, och därmed träda in i andra universa, för att uträtta saker där. Det här låter helt absurt, eller hur?