By turning the dial on your radio receiver, you can tune in to what you see as different radio stations. To the radio, they are simply energy waves with different frequencies. Since the beginning of time, people have had spiritual or mystical experiences. We might reason that the human mind has the ability to act as a radio receiver. For most people, the inner radio is tuned to one station only, namely what we call the “real world.” Yet the fact remains that the mind does have the ability to tune in to different frequencies, even to the higher frequencies of the spiritual realm.
-Kim Michaels
Den här bilden återkommer jag ofta till, och jag anser att den är hisnande. Jag vet inte om man behöver ha läst lite fysik för att förstå den, men i så fall tvivlar jag på att så mycket mer behövs än de flesta läste på högstadiet. Faktum är att det finns många 10-åriga grabbar som har känsla för vad detta handlar om, därför att de ser på världen med ärliga ögon, och ställer sig de där frågorna som senare i livet bara ignoreras, förträngs eller relateras bort. Och överlag är det viktigaste att frigöra sig från att detta skulle vara ”fysik”, och något som angår vetenskapsmän – fysik är bara ett sätt att beskriva vårt materiella universum. Men vi själva är de som upplever det materiella universum. Det du.
Men sedan kommer frågan om det är beskrivningen av universum som är riktig (vilket vetenskap förfäktar), eller vår upplevelse…
Vad som gör bilden så hisnande är att den faktiskt ger en koncentrerad bild – på ett vetenskapligt sätt – av Allt som Finns. Den omfattar hela universum och det som kan tänkas omge det. Just det: vårt fina gamla universum ligger här (lite vanvördigt kan tyckas) som en anhalt på en linjär skala, och denna skala – det är det som är det hisnande – kan alltså fortsätta utöver de gränser som finns här. Där skalan slutar, och det som var innan den börjar – är utfarter mot Oändligheten, det okända.
Men jag vet; något av 10-åringens gränsöverskridande nyfikenhet och öppenhet måste ha överlevt för att komma på idén att se det på detta vis. Om inte, blir det kanske istället en fråga om överlevnad att bevara illusionen av trygghet. Trygghet (falsk sådan) får man genom att definiera tillvaron (sann trygghet får man genom att släppa alla definitioner man har). Typiskt är att bara stänga av här; att totalt ignorera detta fantasieggande perspektiv, för att istället befatta sig med relevanta saker. Komma ner på jorden. Sånt här babbel ger ingen mat på bordet. Och det finns ju heller inga vetenskapliga belägg för existensen av några fjärran frekvensband (andra universa) åt vare sig det ena eller det andra hållet, eller hur?
Vi snackar frekvens här. Den linjära skalan är missvisande. Men tjänar ändå ett syfte, den ger sinnet något att ”ta på”. Stor sak i det, ty det inspirerar.
Frekvens är vad som gör det möjligt att finnas på samma plats som där det redan finns något, bara genom att vara på en annan – frekvens. Varenda atom i detta universum sjunger inom det frekvensband vi ser här. Jag vet inte om varje atom har sin unika frekvens, på samma sätt som varje stämma i en kör, och varje snöflinga är unik? Det kan vara så. På nåt vis känns det rätt.
Möjligheten att vara på samma plats som något annat, men ändå liksom separat från det, ökar när skillnaden i frekvens är stor. Är skillnaden obetydlig kan man inte riktigt inta samma plats, men dock påverka det andra. Två närliggande radiostationer är ett exempel. De förvränger varandra, det märks speciellt på en gammal rörradio. Men det är stor skillnad i frekvens mellan t ex atomerna i en betongvägg och mikrovågor, därför kan mobiltelefonsamtal fritt passera genom betongväggen. Märk, att det är frekvensen som bestämmer här! Att det ena är materia och det andra vågor är egalt.
Varför en boll som kastas mot en betongvägg studsar tillbaka i stället för att åka rätt igenom, är för att skillnaden i frekvens är liten. En högre frekvens innebär att materia-stadiet till slut lämnas. Lägre frekvens = högre densitet.
De här skalorna som bara ”slutar” därför att vetenskapen slutar, ger mig ingen ro. Jag vill rentav materialisera mig ner i denna skala, ställa mig där och speja ut bortanför 1024 Hz. Vad skulle man se? Jag visualiserar en töcknig väg, som så småningom upplöses i ett surrealistiskt blurr. En sån där väg som man aldrig kommer tillbaka ifrån, kanske kantad av ondskefulla väsen, hydror, demoner… fan & hans anhang…
Men såhär funkar det förstås inte, det här är lika missvisande som den linjära skalan. Man tar inte vägen nånstans när det handlar om frekvens. Snarare BLIR man.
För du ser, din kropp sitter bergfast ohjälpligt fast i frekvensbandet där du står, och skulle du komma på idén att ta vägen nånstans, så hålls du fast av universums största ankare. Men bara om du ÄR din kropp.
Jag har ett mycket tidigt minne. Kanske från 3-4 års ålder. Jag var ursinnig över att jag hade fått en tung och otymplig kropp att släpa på, som hindrade mig att göra saker jag var van vid (detta är sant). Jag var ursinnig över att jag inte kunde sväva i rymden, fritt, vara där jag ville. Jag minns att jag försökte flyga, och blev rasande när jag bara hamnade på golvet. Jag minns även fragment av en tankedialog jag hade kring det, jag tvingades motvilligt att intala mig att det här går inte längre att göra, därför att ”jag har ju den här nu”. Ungefär så resonerade jag med mig själv. Några år senare, kanske vid 6 år, såg jag dock en Disneyfilm på TV som väckte upp alltsammans igen, och då tog jag mig upp på en bänk i köket och hoppade rakt ut, övertygad om att jag kunde flyga. Det gick inte så bra den gången heller.
Mediet Terry Evans tar kontakt med kroppslösa existenser som fastnat på någon frekvens inte så långt ifrån det kroppsliga, på så vis att de fortfarande tror att de ÄR kroppen, och försöker göra saker som kroppen var van vid – så fenomenet kanske existerar i omvänd bemärkelse?
Det intressanta är att han kan ”ta in” dessa andar (spöken, gengångare helt enkelt) i sitt eget fält, sin aura, varefter han höjer sin egen frekvens: ”now I raise my frequency so he can see the light”, typ, brukar han säga (han sa det nu senast på Det Okända, kanal 7).
En låg frekvens kan höjas av en högre, men den får inte vara alltför hög; på det viset höjer han spökena så att de kommer inom räckhåll för andevärlden: kanske en anhalt nånstans bortom 1024 Hz?
Människor existerar på sina frekvenser. Emotioner som kärlek, glädje, hat, vrede, sorg, melankoli, rädsla, apati, är olika frekvenser. Kärlek är hög frekvens, apati är låg. På samma vis som Terry gör med andar, kan en ”högtonig” människa höja upp en annan människa som deppat ihop, bara genom sin närvaro. Och det får inte heller här vara för stor skillnad: en apatisk person missar helt en alltför glädjefull person (de går bara rätt igenom varandra, känslomässigt), om den senare inte sänker sig något, till strax ovanför den apatiskes nivå. Då kan de kommunicera. Och den apatiske kan följa med den andre upp. Visst, han kan vara så fast besluten att han ÄR den han är, att det inte går. Allt hänger i sista hand på individens beslut. Man måste vara öppen.
Ju lägre frekvensen är, desto mer ”materia” (kropp) är man. Men de lägre frekvenserna är bevisligen inga lyckliga tillstånd. Varför är det så?
Ta en cyniker, en riktig pessimist (också en låg frekvens, dock högre än apati), som säger att ”det blir bara svart när vi dör, det är finito. Allt är materiellt, allt annat heligt och glättigt är bara New Age och ett förbannat önsketänkande”.
Han talar som om begreppet frekvens inte alls existerar överhuvudtaget, fast det ju faktiskt finns vetenskapliga bevis – som vi ser – för det. Men han är isolerad i sin sfär, han bara slår ifrån sig allt som inte ligger inom hans bestämda frekvensomfång. Även om det finns vetenskapliga bevis. Du ser, det här är vanligt hos den sortens folk: de förfäktar vetenskap, och hyser vördnad inför vetenskapliga bevis, men de väljer ändå de bevis som passar dem. För de har valt en identitet, och då manifesterar sig helt brutalt deras universum (men som de tror är allas) på deras frekvens. Och då ser de inget annat.
All materialism sätter en gräns någonstans, som försvaras med ilska.
Och här, vid 1024 Hz går den ultimata gränsen – för att bortom 1024 Hz finns inga vetenskapliga belägg. Är vi fiskar, simmandes omkring i ett akvarium? Vad har en akvariefisk för behållning av att fråga sig om det finns något på andra sidan glaset?
Well, drömmen om ett hav nånstans därute, där alla fiskar hör hemma, kan göra fiskarna kaxiga. Så en vetenskapsfisk – eller kontrollfiskar över honom – kan ha behållning av att diktera för alla andra fiskar att ingenting finns bortom glaset.
Kim Michaels – ett annat medium – fick inleda detta inlägg. Han är ett medium för varelser på högre frekvenser. Inte så SF som det låter, utan det handlar om andar som varit i mänsklig kropp på denna jord, däribland Jesus, och Buddha. De talar alltså genom den här mannen (för den som är öppen). Det är därifrån det jag skriver här är inspirerat. Som jag tidigare sagt: jag är inte religiös, går aldrig i kyrkan. Men det här tror jag på. För det är så här det måste vara. Men vi har fri vilja, och var och en har rätt till sitt eget universum. Att man sedan kan välja sådant man inte mår så bra av, är en annan sak.
Tidigare har jag skrivit mycket om vetenskap här. Om konflikten mellan Newtons fysik och Einsteins kvantfysik, t ex. Den första är materiell vetenskap, men den andra rycker frejdigt bort glaset och spejar ut bortom 1024 Hz; upptäcker att forskaren själv blir en del av experimentet, att experiment resulterar i en partikel eller en våg beroende på vad forskaren förväntar sig. På Kim Michaels sajt kan man läsa att det mänskliga sinnet är framtidens vetenskapliga instrument, därför att ett konventionellt instrument tillverkat inom det materiella universum aldrig kan mäta sådant som pågår utanför det materiella universum. Ungefär som det Einstein sa, att samma medvetandetillstånd som skapade problemet aldrig kan lösa problemet.
Frekvenserna som instrumenten ska mäta, är inte inom det materiella universum – de är inom oss! Skulle detta innebära att om vi kunde vrida på våra inre frekvensrattar (som det inledande citatet antyder), så skulle den verklighet vi upplever förändras?
I begreppet frekvens har vi vetenskapens bild av andligheten. Det är fullt möjligt att vetenskapligt förklara alla ”övernaturligheter”.
Någon som har testat Eckhart Tolles lära om Nuet, kan troligen rapportera något om märkliga vibrationer, bara man öppnar sig och låter allt vara som det är. Allt i världen som vill ta din uppmärksamhet, snärja dig, fånga dig, hålla dig beroende av denna världens tillfälliga njutningar, håller din frekvens på en låg nivå. Bara man kan släppa allt det här, så kommer de högfrekventa energierna, och med dem en inre frid, ett välbefinnande som går utanpå allt. Men de kan också utsätta en för märkliga sensationer som rentav kan vara skrämmande; jag har själv upplevt en del. Men dessa fenomen är av övergående natur.
Free from desire, you realize the mystery.
Caught in desire, you see only the manifestations.
-Tao Te Ching.
Jag läste någonstans en episod (kan inte komma på var det var, den som känner igen detta får gärna tipsa mig), Jag återger den ur minnet:
Det var en solig dag och en vandrare var ute och gick bland bergen. Så fick han syn på en märklig man som verkade leta efter något, han irrade omkring, med blicken trevande omkring sig.
Vandraren frågade: ”Vad söker du?”
”Solen”, sa mannen.
”Solen är där”, sa vandraren, och pekade mot den gassande solen.
Mannen kisade mot solen, bländades av den. Men återgick sedan till sitt letande. Han fattade aldrig. Ändå visste han intellektuellt vad solen är för något. Men historien är symbolisk . Solen representerar något annat. Vad tror du?
Kanske Nuet? Det blir uppenbart, sedan man släppt alla mentala bilder, alla projektioner. Allt tvångsmässigt tänkande. Sedan man gett upp. Surrender into the NOW. Jodå, även Tolle talar om frekvens.
Man kan inte söka Nuet, man kan inte söka efter de högre frekvenserna. Det skulle ju introducera en linearitet (som om målet skulle finnas längre fram längs en väg) och det skulle vara detsamma som att tolka bilden högst upp bokstavligt. Nej, man måste bara vara stilla där man är, och öppna sig, bara låta allt vara vad det är. Denna ständiga drivkraft att man måste göra något är också en av denna världens (Mayas) trick för att hålla dig fången. För det finns ingen ände på allt det du ”måste göra”, och det leder aldrig någon vart, i alla fall inte till något permanent.
Är du med? Sanningen finns inte till höger, inte till vänster, och inte i någon labyrint. Den finns högre upp! Uppåt! Men för Guds skull – lyssna på en som blåslagits av erfarenhet – det handlar inte om att lära sig flyga för att komma dit…
Perra J:s Blogg 
Ok, nu rattar vi in språkets och tänkandets frekvensband…. 🙂
Kan man tänka sig att vi kan tänka på olika frekvenser inom detta spektrum? Klart man kan. Tankarna kan klättra längs med taket (som flugor) för att leta efter en utgång. Eller så kan tankarna krypa runt på golvet och leta efter en bit mat. Dina tankar verkar vara såna som letar efter hål i taket. Kan man kalla det för högfrekventa tankar? Absolut.
Vi kan kalla vad vi vill för vad vi vill. Därför är tänkandet världens roligaste sandlåda. Det är därför man INTE vill gå därifrån när mamma (dom upplysta lärarna) ropar att nu är det mat. (Riktig mat, inte dom där sandkakorna som man har i sandlådan)
Jag har börjat lyssna mer på min kropp när jag lyssnar, pratar, tänker och läser. Det känns i hela kroppen när något är riktigt grovt och lågfrekvent. Andra gånger känns det mer öppet. Sedan kan samma mening sägas på olika frekvens. Man kan säga,
– Äh, jag vet inte – på ett lågfrekvent sätt. Som att jag vill väldigt gärna veta men är nog för dum. Eller så kan man säga,
– Äh, jag vet inte – på ett högfrekvent sätt, som i att världen är ett mirakel, oändligt mycket större än min tankebubbla, och jag behöver inte veta. Det är så otroligt coolt att allt är så himla stort och oändligt och jag är tacksam över att bara få vara i det.
Dom två sätten känns väldigt olika.
När du skriver om vådan av att hålla fast vid kroppsliga njutningar blir jag lite fundersam men håller med om att det finns en vacker logik i det resonemanget. Men nu anar jag att logiska resonemang finns på en viss frekvens. Paradoxala uttalanden finns på en högre.frekvens.Det känns så i kroppen. Logiska resonemang har ett visst klonkljud där det ena kuggar i den andra. Lite mekaniskt. Väloljat stål. … 🙂
Och eftersom jag blivit lite hooked på dom här höga frekvenserna blir jag lite avtänd när resonemangen blir för logiska. När det hänger ihop för bra. När man säger, aha, är det SÅ det hänger ihop. Då är det något i mig som numera loggar ut. Och JAA, jag minns att det fanns en tid Perra, ojoj, när jag älskade ljudet av väloljat tankemaskineri.
God Bless Ken Wilber!
forts. följer
Det känns väldigt öppet och mjukt i kroppen när jag läser dom här raderna – ”Nej, man måste bara vara stilla där man är, och öppna sig, bara låta allt vara vad det är. Denna ständiga drivkraft att man måste göra något är också en av denna världens (Mayas) trick för att hålla dig fången. För det finns ingen ände på allt det du ”måste göra”, och det leder aldrig någon vart, i alla fall inte till något permanent.”
Tror du inte att det här kommer när man börjat slita ut tankemaskineriet. När man gått runt i cirklar absurt många gånger börjar man tröttna. Eller så sker det spontant. Pang! Säkringen går.
Men jag föddes tydligen med rejält tilltagna säkringar. Jag får låta tänkandet tänka sönder sig självt. Grubblandet får grubbla sönder sig självt. Och det börjar gå sönder. Jag har ofta stopp i maskineriet vilket är väldigt skönt. Det enda tänkandet som fortfarande känns helhjärtat är det som handlar om hur meningslöst det är att tänka … 🙂
Jodå, jag kan tänka på annat också. Men inte på ett helhjärtat sätt. Mer som att använda tänkandet som ett verktyg i vardagen. Som en miniräknare. Och så är det väldigt skönt att slippa komma ihåg en massa saker. Det är ju bara att googla 🙂
För övrigt vill jag säga att det andra du skrev var intressant och bra. Håller med bara. Mitt motstånd mot andra dimensioner av andevarelser osv har släppt. DET är märkligt. Men det känns väldigt skönt. Jag hade i många år svårt för kanalisering och sånt. Det passade inte in i mina kartor och beskrivningar. Mycket störande tyckte jag. Men för närvarande orkar jag inte med några kartor eller mer avancerade beskrivningar. Det låter kanske lite trött och uppgivet men så är det inte alls. Jag har bara upptäckt att dom mest är i vägen. Jag kan inte säga att allt blivit frid och fröjd bara för det. Det är minst sagt förvirrande och ibland skrämmande. Men mångfalt mer levande. Tänkandet är som en våt dimma som lägger sig över verkligheten. Ljuset tränger fortfarande igenom men allt blir suddigt och vagt. Även när tankarna är till synes väldigt skarpa och precisa. Alla tankar är DIMMA.
MEN, sett från en annan frekvens är det inte alls så. Då är tankarna exakt det jag vill skapa just nu. Konstigt va?
Minst sagt förbryllande.
Jag trodde nästan att du räknade in mig bland de här filurerna som vet hur alllting ligger till, men sedan så loggade du ju in igen… 🙂
Naturligtvis är det som du säger ang. tankar, att de har en frekvens. ALLT har en frekvens! Allt är ju energi. Positiva tankar har högre frekvens än negativa. Negativa tankar vill alltid stänga in någonting, klamra fast vid. Negativa tankar bottnar alltid i någon form av rädsla.
Det här med kroppsliga njutningar; det är ju vad Tao Te Ching – citatet handlar om:
Free from desire, you realize the mystery.
Caught in desire, you see only the manifestations.
Lever man till största delen för kroppen och dess behov, så håller sig frekvensen på en viss nivå. Här räknar jag in all slags addiction, inklusive den största av dem: tänkandet. Att identifiera sig i sitt tänkande. Beroendemässigt tänkande kan aldrig ha något med andlighet att göra. Även Jorge Luis Borges säger:
Det finns ingen fullständigare njutning än tankens, och åt den hängav vi oss.
Adyashanti talar mycket om tanke-addiction också (det var från honom jag fick ordet addiction i detta sammanhang).
Men även här finns ett instängande: Den mentala boxen, som måste försvaras. En stor del av tänkandet går ut på att på ett eller annat vis ha rätt, och då har man skapat något som man identifierar sig vid (ego). Man tycker sig ha byggt upp något. Men det är ett hus som står på lös sand, inte på klippan.
Men från en viss frekvens är detta exakt vad man vill. Och så är det ned frekvens. Den utesluter sådant som inte ligger inom frekvensen. Därför ger universum oss den upplevelse vi vill ha. Den ger oss den upplevelse vår frekvens påkallar. Därför stämmer talesättet ”arga katter får rivet skinn”. Den kosmiska spegeln ger dig tillbaka vad du utsänder. Frekvens drar till sig annan likartad frekvens. Detta är fascinerande…
Minst sagt fascinerande ämne du skriver om här. Det svindlar och pirrar. Det gör det när tanken inte hänger med riktigt.
Jo, jag gillar att lyssna på Adya när han pratar om att vara addicted to thought. Men tankarna tar sig in bakvägen och drar slutsatser av detta. Aha, säger dom, det handlar om att svälta intellektet. Jag säger, jag vet inte vad det handlar om. Det handlar inte om pirr eller svindel heller. Det handlar inte om att sjunka ner i stillheten. Det handlar inte om att vara i det som är med acceptans. För tankarna kan smita in bakvägen och göra system av allt det här. Metoder. Vägar. -ismer.
Det handlar inte om att envist undvika att dra slutsatser. JAG VET inte vad det handlar om. Och här finns en frekvens. I att inte veta. Att inte slå fast. Inte hålla fast. Men det är som att det inte finns någon väg dit. Det känns som hemma. Som att det alltid varit hemma. Som att jag aldrig vetat. Som att det är ärlighet. Så befriande att vara ärlig.
Jo det är fascinerande. Särskilt sedan man lyckats komma över det första steget: Att se bortom dualistiskt tänkande. Vår identitet är född i dualism och måste överleva genom dualism. Det här med att ”svälta ut intellektet” är för det första bara en label: Vad vi menar med intellekt är i själva verket identitet. Det är därför vi sätter så stort värde på intellekt.
Blotta tanken på att svälta ut intellektet gör att man – enligt dualistiskt mönster – projicerar en mental bild av sig själv som dum i huvudet (intellektet är ju borta). Detta är dock inte alls sant. Man blir otroligt mycket intelligentare.
Tao Te Ching beskriver detta såhär (detta är så bra!):
When people see some things as beautiful,
other things become ugly.
When people see some things as good,
other things become bad.
Being and non-being create each other.
Difficult and easy support each other.
Long and short define each other.
High and low depend on each other.
Before and after follow each other.
Therefore the Master
acts without doing anything
and teaches without saying anything.
Things arise and she lets them come;
things disappear and she lets them go.
She has but doesn’t possess,
acts but doesn’t expect.
When her work is done, she forgets it.
That is why it lasts forever
”Men vi har fri vilja, och var och en har rätt till sitt eget universum.”
Eh. Fri vilja hur då? Förklara.
Hej B
Jag har varit inblandad i ett antal diskussioner om fri vilja. Vet inte vad det beror på, men ämnet förföljer mig, och jag har förstått att det finns en kategori människor som envist hävdar att vi INTE har fri vilja. Jag tror att denna kategori – grovt sett – kan delas i två underkategorier:
1. De som hävdar vetenskapliga bevis på att vi inte har fri vilja, då det ett antal gånger bevisats att handlingen föregår det medvetna beslutet att handla.
2. De som i egenskap av undersåtar i någon hierarki, hävdar att vi alltid i slutänden måste göra (eller inte göra) vad som åligger oss från högre skikt i hierarkin. Det är dock inte alltid dessa individer är medvetna om denna hierarki – vilket är mycket intressant.
Det första fallet kan vederläggas, eftersom det också finns undermedvetna beslut att handla, vilka kommer upp i en psykoterapeutisk genomgång, där vi varseblir att det vi kallar medvetande oftast är väldigt ytligt. Handlingar som vi ”bara utför” innan vi är medvetna om det har sin orsak i tidigare upplevelser, och det finns alltid en första upplevelse (kanske i barndomen) där vi medvetet beslöt att handla – och sedan handlade. Sedan kan vi bära med oss ett ”automatiskt” handlingsmönster, som alltså efter en tid fungerar på det undermedvetna planet. Men detta är människor i regel inte medvetna om, utan de har kringskurit sin verklighet och ser sig som objekt som följer ett logiskt mönster.
Och när det gäller fall 2 är folk heller inte alltid medvetna om att de i själva verket lyder en hierarkisk överordnad – och liksom i fall 1 kan denna ”överordnad” vara en gestalt från det förflutna. Jag menar, att även om vi upplever oss som fria, så lyder vi undermedvetet något slags”överhet”.
Men i bägge fall kan en ökad självmedvetenhet få oss att se våra egna beslut, och ta ansvar över våra liv. Därefter når vi en ny nivå av fri vilja.
Det finns ett intresse hos de styrande skikten i hierarkierna, att folket hålls i tron att vi inte har fri vilja.
Dessa styrande kan vara rätt osynliga, men folket vet bara att det finns något slags auktoritet, som vi har överlåtit ansvaret på, och som vi anser skyldiga att skydda oss.
Vi har fri vilja att välja att INTE ha fri vilja. Det gör vi när vi överlåter ansvaret på en yttre auktoritet. Men när vi ser inom oss själva ser vi en ny dimension. Det är därför alla centraliserande auktoriteter (inom religion och vetenskap) är så rädda för att folk ska göra just detta.
”Vad har en akvariefisk för behållning av att fråga sig om det finns något på andra sidan glaset?”
Klipper in det här ty denna mening är ljuvlig. 😉
Människan skulle aldrig nyttja droger om hon inte ville förändra sin frekvens. Missnöjd med den, på så vis medveten, prövar hon olika stimulantia för att illusoriskt förändra den. Finns det något, tro, på andra sidan glaset? Maya bygger på illusion.
Därför är vi utrustade med en hjärna. Hjärnan har i uppgift att sovra och att i sin tur tolka. Finns det något som heter subillusion, preillusion, sufillusion, downtownillusion..?
En anekdot. Han har precis vaknat upp från narkosen. Osedvanligt pigg och fräsch dricker han ett glas nyponsoppa och knaprar i sig två hårdbrödsmörgåsar med ost och skinka. Inte långt om länge önskar han lämna sjukbädden, byta om till sina egna kläder och säga farväl till sjukhuset. Den opererande doktorn ska bara ha sitt eftersnack.
Så dom sätter sig. Doktorn berättar att operationen gick som förväntat, cystan är nu borta. Han hör, tar in, tolkar och finner det hela gott.
Men ett litet problem uppstod dock. Säger doktorn. Vi var tvungna att avlägsna din högra testikel. Du förlorade mycket blod. Nervtätheten i dessa regioner är hög.
Okej. Tack, tack och adjö. Och han reser sig. Svimmar med detsamma. Något sade honom att denna information inte var god nog att finna.
Vår hjärna har inte ett så tacksamt jobb. Den ska hantera alla dessa lökars skal, alla babusjkor, jäviga sinnen och samtidigt förutsättas göra sitt jobb. Jag undrar om vårt imminenta efterlevnadsliv är lika lagerrik.
Hej Rolle
Intressant anekdot.
Patienten svimmade därför att något skedde som hade med hans identitet att göra. Och det är det här som är så intressant: Vad som är jag är bara något som jag tror är jag. När man transcenderar denna tro finns något bortom.
Eller rättare sagt: så ÄR något, mera fundamentalt.
”Hjärnan” är också det en identifikation. Även om det finns vetenskap som hävdar att hjärnan är du, så gör DU ett val att tro att hjärnan är du. Men du vägrar gå inom dig för att finna ut vad du egentligen är. Du lämnar över ansvaret för ditt liv på vetenskapen. Det gör dig sårbar. Du tror att ditt liv – det som är DU – beror på vetenskapen.
Hej Perra
Patienten svimmade precis därför och därför varför.
Det är svårt att skriva något mer utan att påverka. Säger jag ”gör inget” så sker något och ickenågot. Och vet du vad, P? Jag klafsar mayarunt, tänker djuplodande tankar i mossa och mull. Distinktion råder. Jag presenterar ingen sanning. Jag klafsar bara i mossa och mull om jag vill.
Rolle: Sluta klafsa. Sluta tänk. Sluta presentera. Och sluta reagera. Bara låt det vara. Men inte på det ”vanliga sättet. Jag menar akten att själv vara stilla medan du låter det vara. Vad tycker Maya om sånt?
ett opretentiöst sinne slår sig ner
vilar mig
ovarar
oförtäljer
oväntar
släpp mig och jag släpper
Nu är jag sådan igen. ”Släpp mig och jag släpper”.
Javafan, så värst mycket längre kommer man inte. Att vänta i sitt liv på någon som ska släppa.
Jag fattar att det har med egot att göra, det där. Kladd-anti-egot.
Från det ena till det andra.
Var och ens andning.
Jag ska nu vara klickékvinna och säga ingenting. Men å andra sidan…
Hitta din andning och du upptäcker
Men för fasen, P; sluta inte med något frågetecken. Ett frågetecken bränner iväg som attan och vilar mig inte. Alltså, vänligen. Frågeteckna mig inte så värst mycket.
Huh..?
Tja! Det ligger något i det du säger. Och frågan om fri vilja är något som förföljt mig med.
Eftersom jag förespråkar kapitulation så känns det som att jag måste belysa vikten av att verkligen löpa hela linan ut om man nu väljer att ge upp sin vilja. Annars blir man nog uppsnappad någonstans på vägen och får springa ärenden åt entiteter som befinner sig högre upp i hierarkin så att säga.
Men min kropp, mina tankar, mina handlingar. Det sköter sig självt ungefär på samma sätt som min mage smälter maten som stoppas i den. Det är inget som behöver styras manuellt. Inget i mitt liv behöver det.
Och det är ett mirakel.
[…] är Gud faktiskt förklarbar efter den vetenskapliga modellen, om man beaktar frekvens. Gud är på en så hög frekvens att han är utanför detta universum. Men det diskuteras inte i […]