Engelsk blogg – The Cosmic Diviner

Jag har sedan en tid också haft en engelskspråkig blogg, som jag dock har legat lågt med, då jag inte har ansett mig ha tid med två bloggar. Nu – när jag kanske har mindre tid än någonsin – väljer jag att promota den lite mera. Jag har fyra inlägg på den, ingen har kommenterat på den ännu. Vem ska bli den förste?

http://cosmicdiviner.wordpress.com/

Ihop

Här följer mina reflektioner över Fredrik Larsons senaste skiva Ihop. Jag vill som vanligt ogärna kalla det en recension eftersom jag hellre vill se mig som en svårmodig poet än en recensent, men OK, för de som vill. Jag har tidigare uttalat mig om Gott Liv.

Den förra plattan anser jag är svår att slå. Det förstår ni att jag tycker om ni läser den recensionen. Men det vore dåraktigt av mig att försöka jämföra dem, för bägge är unika och behövs. Det finns inte EN ENDA låt som ens är lite medelmåttig (”uppifrån” sett) på någon av skivorna. Det är egentligen helt otroligt. Som man säger i andra kretsar: Det råder en hög lägstanivå här.

Ihop, då: Vad sker om man stoppar in den i CD-släden?
Jag möts av ett suggestivt och mystiskt gitarrintro som för tanken till något av Dire Straits, eller kanske Pink Floyd (jag gillar gitarristen, verkligen. Det minns jag att jag gjorde förra gången också).

Och sedan kommer då Fredrik. Han bara är DÄR. Otvunget och helt självklart.
Det är kanske inte lika självklart att lyssnaren är DÄR. Inte med en gång.
Vi lever ju alla i våra drömmar om vad som är verkligt.
Men som det brukar vara med riktigt bra plattor, så ”sätter” den sig inte efter första genomlyssningen, utan den lämnar efter sig en känsla av dyrbarhet, eller äkthet, som gör att man vill slå på den igen, och med tiden tränger den igenom sjoken av våra drömmar och de blir en del av livet. Och det får erkännas att detta skett för undertecknad.

Jag tror det har just med närvaro att göra. Man förnimmer en närvaro som man själv vill nå upp till genom att lyssna på den om och om igen. Nu senast hade jag hörlurarna på mig och det hela blev förstås ännu mer närvarande. Man känner dofter, man hör måsars skrin; det tonar fram något mellan raderna som jag undrar om Fredrik själv är medveten om.

Även i de här synbart vardagliga raderna i stil med: ”Vi rev ut väggar och badrumsgolv, beställde ved och la om gamla lån”, finns något som drar. Det blir episkt; någon vandrar genom detta och man vill följa med.

Texterna blixtrar till då och då med någon samhällskritisk fem-etta, eller någon visdom med Tao Te Ching-skärpa, som får en att haja till – vad sa han där? – och man trycker på rewindknappen; man vill hämta texthäftet och följa med.
Vad sägs t ex om detta från Två Blåa Ögon:

Världen bär sina gåtor, men du har inte ens knäckt din kod. Framför spegeln kan jag se två blåa ögon längta ut.

Det finns några låtar runt 5-minutersstrecket, men också några kortisar. Men de är inte korta för att han inte hade mer inspiration precis. Man i Mina Bästa År är ett exempel – en sån stänkare! – text som slår stenhårt, ett tungt gitarriff, och så det där lilla extra. Den där speciella energin, som bara han och detta band har. Och jag måste alltså framhålla att det inte bara är gitarristen jag gillar! Alla levererar kanon. Ett sånt samspel!

Bland de längre låtarna finner vi den som jag anser har den här ”hitfaktorn”: Om jag Visste Då(Vad Jag Vet Nu). Det är en låt som sjunger än, precis som Neil Youngs Hurricane (underteckad var där också, på Globen)*

Denna låt borde helt klart ha potential att generera det som kunde få Fredrik att slippa tänka så mycket på de där lånen som borde läggas om. Universum är en spegel, sägs det, och det man sänder ut får man tillbaka. Men faktum är att jag tror Fredrik får det redan. Fredrik känns lycklig. Det behöver inte vara den här megaframgången, med stora pengar, kändisskap, TV-soffor…ja den prylen som han absolut är värd, men som han kanske trivs lika bra utan. Det känns nästan så med Fredrik.

*) Neil Youngs konsert på Globen 2001, och låten Like a Hurricane ombesjungs i låten Lång Väg Hem

Goda Energier i Göteborg

Så, nu har jag slutligen lyckats samla ihop mig, för att skriva något från mitt hjärta om Fredrik Larson med Band, och deras makalösa spelning på Mitt Andra Hem, i Göteborg.

Det kan inledningsvis vara på sin plats att upplysa för alla som var där att Fredrik och jag har en alldeles speciell relation som bottnar i att han har följt min blogg alltsedan den startade (få andra har orkat). Vi har haft så många och långa meningsutbyten om Livet, Universum och Allting men aldrig träffat varandra förrän nu.

Det har inte varit lätt för mig att skriva detta. Missförstå inte, det ÄR enkelt: Jag hade kunnat säga att allt var superbra och nöjt med vid det. Men min skalle har spunnit iväg i ändlösa inre dialoger om hur jag skulle vilja formulera mig. Jag har gjort tusen försök att fånga det som inte egentligen låter sig fångas, och till sist framträdde en återvändsgränd. Ingen idé att försöka uppnå det ouppnåeliga. Jag har alltså redigerat bort en massa tröttsamt svammel från detta inlägg; helt enkelt börjat om. Fokusera på vad allt handlar om. Energier. Jag var ju inne på det från början.

Energier i Göteborgsnatten.

Positiva, högfrekventa vibrationer, som tänt en fyrbåk av frid i mitt inre, och troligen hos alla de som satt där.

Fredrik är en helt unik artist. Jag tyckte först att Fredrik liknar Plura. Många andra tycker det också. Nu tycker jag alls inte det längre, och skillnaden ligger just i energierna. Plura når inte lika högt i frekvens helt enkelt. Fredrik skulle t ex aldrig skriva som Plura: ”Hon kunde vara min dotter, jag kunde vara hennes älskare”. Nej, Fredrik vill något annat, han har ett större allvar. Och Fredriks senaste platta tävlar även med andra storheter, den ligger härhemma jämte Joakim Thåströms, och Leonard Cohens senaste alster, samt med en Lightnin’ Hopkins-platta jag precis köpte. Men det är Fredrik jag spelar mest just nu.

Så med en del stora namn nämnda så är faktum att jag är helt enkelt tvungen att åberopa helt andra musikaliska ådror, för att kunna relatera till Fredrik (varför håller man på det detta förresten: att relatera?)

Nu förbigår jag m a o rentav Bob Dylan för att drista mig något oväntat:

Kim Michaels favoritmusik är Händel’s Messiah. Nej Fredrik, nu jämför jag dig inte precis med Händel! Men jag talar energier nu. Att sätta på Händel’s Messiah kan skapa märkliga effekter. Kim talar mera om detta. Onda väsen drivs på flykten, därför att de inte klarar av energinivån. Fredriks musik torde väl kallas rock, men denna rock har överskridit sin gräns; det sker något nytt. Positiv energi fyller hela lokalen, och den energin skimrar av något livsbejakande, obetvingligt, något andligt.

Ta som ett exempel den här otroliga refrängen från Gott Liv-plattan: ”Gör mig fri, att älska dig” (till er som  köpte senaste plattan på stället, vill jag rekommendera även denna). Men åter till refrängen: hur kommer man på något sånt, om man inte har en sällsynt blick för vad som är väsentligt? Fredrik har en fantastisk förmåga att hitta såna här refränger, som åkallar positiva krafter, och som städar ut de unka hörnen. Helt enkelt lyfter. Och när det handlar om energier, så är hur man säger något nästan viktigare än vad man säger.

Det är många som inte förstår det här. Jag säger inte att jag gör det själv. Säker är jag dock på att många har en intuitiv känsla för vad som är väsentligt, men som valt att stänga av en öppenhet. Vi lever i tider där energier blir allmera tydliga. Det finns platser i världen där negativa energier ligger som ett hopplöst blytäcke, och där är det inte lätt att nå fram. Jag har talat mycket om det kollektiva medvetandet i tidigare inlägg och det är det jag menar här också. Fredrik gör en god insats för det kollektiva medvetandet och därmed för oss alla.

Ur en del andra aspekter blev nog denna kväll lite som jag förutspått, för nu var det många personer på samma ställe som ville prata med varandra, och det blev lite hysteriskt – det var så mycket man ville säga som inte hanns med. Jag minns knappt vad jag sa till Fredrik, kan det ha varit nåt om Bob Dylan and The Band, och hur jag såg en koppling till låten Två Blåa Ögon, som Fredrik tillägnade mig? Jag minns dock att jag högg tag i honom och gav honom en rätt så brutal kram…

Som jag sa i ett mail kan jag inte påminna mig att jag blivit så här hedrad någon gång – och för mig är detta definitivt något som jag skulle önskat hänt på min 50-årsdag. Ett stort tack för detta, Fredrik.

Jag vill också rikta stort tack till alla de jag lyckades samla; det var kollegor som Anders, Tomas, Stefan och dessutom min underbara syster Pernilla och min underbara sambo Carina. Jag framför också en hälsning till dig Fredrik och hela bandet från oss alla

Bob Dylan är nämnd, och jag vill till slut framhålla min förtjusning över Fredriks cover på hans låt Serve Somebody.

Jag hittade en sällsynt bra liveversion med Dylan själv, som passar bra här. Upphovsrättsnissar jagar Dylans grejer med blåslampa, så vi får se hur länge den får vara kvar…

(PS: Finns din cover att få tag i på CD eller nåt?)

EDIT: Nu har det dykt upp en Youtube från denna spelning. Lyssna och njut:

Victoria Grant

Jag måste skjuta in ett kort inlägg här. Förra inlägget om Breivik och extremism sådde många frön, och nytt rekord i ”mest antal visningar under en dag” slogs (det förra rekordet var 4 år gammalt vilket säger något om segheten i denna blogg..)

Ämnet är känsligt, därför valde jag att utgå från den vetskapen och fokusera på varför det är känsligt, och jag tror resultatet blev ganska lyckat (i den meningen att jag inte har blivit grillad, än i alla fall). Det är nämligen vi som måste se på oss själva när det gäller detta problem. Hur vi reagerar på extremism är kärnan i alltihopa.

Det finns ett gammalt kinesiskt visdomsord som lyder ungefär ”Det man gör motstånd mot, blir man”, och ibland fungerar det precis så.

Det som inte får hända igen kan hända igen, tack vare att vi gjort aggressivt motstånd mot rasistiska tendenser (som verkar så rätt) – varvid detta motstånd inte är samma sak som att ta ansvar. Så länge det inte tas ett ansvar för ett problem, återkommer samma problem om och om och om och om igen.

Alla krigshärdar är bevis på detta. Kriget mellan Israel och de omgivande länderna, t ex. Ingen av sidorna tar ansvar, därför att det alltid är den andre – och inte vi som borde ta det ansvaret. Och kriget fortsätter, därför att samma problem ligger där hela tiden. ”De utförde den attacken mot oss – därför måste vi slå tillbaka mot denna ondska”. Och då kan den andra sidan säga exakt samma sak, och bägge sidor utvecklar en blindhet för det egna beteendet. Sedan går banker in i detta, och skapar ekonomiska intressen som vilar på att lögnen aldrig exponeras, att det polariserade synsättet bibehålls – och att själva konflikten varar. Och detta är möjligt för bankerna att göra därför att vi är ovilliga att se vårt eget beteende.

Det är alldeles uppenbart att sanningen gått förlorad när det reduceras till den ena sidans RÄTT och den andra sidans FEL. Sanningen blir låst, till endast något som står i relation till det andra. Relativt gott är inte Gott – utan bara polariteten till relativt Ont; det är alltså bara en mental föreställning om vad som är gott, men som man i sin aggression är TOTALT övertygad om.

Alltmedan den äkta opolariserade Sanningen pågår fridfullt och obundet i den rymd som omger hela konflikten. Har man ställt sig här, kan man direkt se att bägge sidorna har fel. Det är dock näst intill omöjligt att få de stridande parterna att förstå det här. Som barn hörde jag mina föräldrar gräla, och jag såg direkt att de bägge hade fel och var blinda för det egna beteendet. När jag förde det på tal, blev jag tillsagd att det var ”komplicerat” och för svårt för mig att förstå – förresten, det är JAG som har rätt och mamma har fel (och vice versa)!

Jag erbjöds alltså här att korrumpera min sanna uppfattning och ta parti för någon av sidorna, bli ett politiskt vapen mot den andre. Det var viktigt för bägge mina föräldrar att få mig över på sin sida, ingen tog någon hänsyn till att ett barn behöver balans mellan Far och Mor. Och jag hävdar att exakt samma mekanismer råder inom storpolitik på internationell nivå. Den som ser Sanningen erbjuds en massa Dollars för att antingen hålla tyst eller säga något helt annat, medan ingen bryr sig om balansen. Men det är alltid en annan sak när barn ser sanningen.

Barn deltar inte i aggressionen, de har inget inom sig ännu, som någon kan hugga klorna i för att dra NER. De står utanför polarisering och därmed smutskastning, och man måste bara lyssna på dem. Se och lyssna här på Victoria Grant, från Canada. Hon är 12 år gammal:

Breivik och Extremismen

Det är inte helt lätt att skriva om Anders Behring Breivik. Ämnet är så oerhört laddat, och kommer att så vara under oöverskådlig framtid. Jag behöver inte gå in på varför. Nu är han extra aktuell pga den pågående rättegången, där han enligt rapport uppvisar en total frånvaro av empati. Känslokall? Visst inte. Han brast i tårar när han lyssnade på sitt eget material, där han orerar över det ”storartade” värv han tycker sig kallad till.

Men det är när han i detalj redogör för hur han tänkte och gjorde den där dagen på Utøya som det blir för mycket. Det är otroligt svårt att konfrontera det här, när det gås in på enskildheter, som t ex när han berättar att en del ungdomar var så förlamade av skräck att de inte kunde springa, varpå han gick fram och sköt dem på nära håll i huvudet. Det är när man tvingas höra sådant här, som man också tvingas överge sin mentala bild av ”någon extrem händelse”, som i sin vidrighet ändå trots allt låtit sig sorteras in i raden av andra extrema händelser (den raden har blivit ganska lång).

Många skriver om Breivik, och jag har kanske därför inte gjort det själv. Men när jag nyligen läste om att Breiviks försvar nu har börjat hävda att han handlat i nödvärn och därför borde försättas på fri fot(!), satte en apparat igång, och jag skriver nu detta.

Många skriver om honom som sagt, och många råkar i blåsväder när de inte strikt följer den oskrivna lag som gäller gärningsmän av denna kaliber. För så här är det: Man måste ta ett mycket kraftfullt AVSTÅND, där man tydligt markerar sin totala avsky för mannen och det dåd han utförde. Gör man inte det, kan man oförskyllt hamna i blåsväder. I synnerhet i detta fall, som också tydliggör en bakomliggande politisk agenda, en mångårig planläggning, frimureri och där det även existerar ett 1500-sidigt manifest, författat av Breivik själv.

Men framför allt för att detta är extremism. Här råder svart-och-vitt tänkande, precis som det andades av GW Bush dagarna efter 9/11:

”Either you’re with us, or you’re with the terrorists”.

 Slutsats: Den som säger något om Breivik utan att applicera svart-och-vitt tänkande kan råka illa ut. Samtidigt är det nödvändigt att frigöra sig från detta tänkande, om man ska kunna säga något meningsfullt alls. Det är väl Bush själv ett levande bevis på.

Därför meddelar jag tidigt att jag tar kraftfullt AVSTÅND från Breivik, och hans dåd. Och jag meddelar mitt djupa deltagande med de oskyldiga offren och deras anhöriga.

Med detta gjort, vill jag fokusera på vad denna händelse kan visa oss. Mera exakt vad den kan visa oss om oss själva.

Varför händer det här? Varför i det stillsamma lilla landet Norge? Är det fråga om en enstaka vettvilling, som måste straffas, och sedan är det avklarat?  Eller är det ett symptom på något annat, med djupare rötter? Jag tror det sistnämnda.

Enligt Breivik håller Europa på att tas över av Islamiska krafter. Breivik uttrycker starkt anti-muslimska idéer, och han skrämmer många muslimer som följer rättegången. Och han skrämmer mig. Eller rättare sagt: Vad som skrämmer mig är något bakom kulisserna, som tog sin nuvarande kurs just den 11 september 2001.

Sedan den dagen har hela västvärlden dragits in i ett polariserat tänkande. Sedan den dagen har två polariteter börjat byggas, ungefär som Tranströmers kostym som sys i det tysta*.

9/11 finns i våra liv som en stor vägdelare. En del tar lärdom av händelsen, andra utnyttjar den i egna syften. Använder den som något att hänvisa till, något att rikta sin ilska emot. Jag tror inte att Islam hade något alls med attacken att göra (möjligen någon enstaka muslim som köpts av korrupta intressen, i syfte att kunna rikta skulden mot Islam), likväl framstår det på det sättet i mångas ögon. Det går att projicera en bild här som kan förefalla absolut sann, och bygga upp ett raseri. Bilden blir mera sann ju mera raseriet stiger.

Denna ilska är naturligtvis farlig. Den kan sprida sig som en skogsbrand, den förblindar, tar kontroll över det kollektiva medvetandet. Ilskan är i sig själva extremismen. Extremism göds av aggression. Därför är syftet med alla attentat att väcka aggression. Helst väldigt stark sådan, för då – detta är viktigt – reagerar vi själva på ett extremt sätt. Då får snart extremismen fotfäste, och skogsbranden kan börja sprida sig i det kollektiva medvetandet. Det kollektiva medvetandet är målet för all extremism.

Det här alltså är det viktiga: Hur vi – som tillsammans bygger det kollektiva medvetandet – reagerar på extremism.

Med denna bakgrund står det klart varför Breivik – om det är muslimer han är så förbittrad på – inte riktar sitt dåd mot just muslimer, utan mot ”renrasiga” norska medborgare: Därför att det är just hos de senare han vill väcka vrede. Även om Breiviks egen förklaring är att de var ”marxister” och därför förtjänade att dö.

Jag vet dock inte hur han hade tänkt sig nästa steg: hur han ska lyckas kanalisera om denna vrede mot muslimerna, och bort ifrån honom själv.

Ett uppenbart svar på den frågan finns: Bara han får tillfälle att agitera sin sak i rätten, bara han får tid att uttrycka sin övertygelse, så kan kan kanske lyckas?

Det är här en mycket kuslig faktor kommer in: Jag nämnde i början att Breiviks försvar fåtts att propagera för att han skulle ha handlat i nödvärn. Själva essensen i detta ”nödvärn” är att det ”alldeles uppenbart” ÄR så att Norge håller på att övertas av islamiska  intressen, varvid det naturligtvis är varje ansvarsfull norsk medborgares plikt att dra i nödbromsen – och då är mördandet av 77 oskyldiga norrmän bara ett nödvändigt ont! För nu är det krig – nationen står på spel!

Breivik har alltså redan lyckats få icke-muslimska norrmän att applicera hans egen projektion, och att hävda denna sak, genom att utnyttja demokratiska grundprinciper, som att varje brottsling har rätt till ett opartiskt försvar!

(Silbersky har uttryckt stark kritik över denna ”idioti” som han uttrycker det.)

Vad som är farligt är att det skulle kunna erbjudas ett lättillgängligt utlopp för den aggression som skapats. Breivik själv lär ingen komma åt på ett tag, men det finns massor med muslimer ute på gatorna. Och det är tyvärr ofta så med aggression, att den inte är så noga med vilken måltavla den riktas mot. Då tar det rena vansinnet över; man ser aldrig vem måltavlan är, utan man ser sin egen mentala bild av en måltavla – men som med absolut säkerhet verkar vara rätt. Och så är det. Men bara i din egen skalle.

Men är det då ett problem, det här med muslimer?

Nu blir det känsligt, men det är mycket viktigt. Jag ska försöka belysa varför. Nu kommer vi nämligen in i en tidigare polaritet.

Längre bakom oss än nämnda 9/11, har vi Nazityskland. Här har vi det igen: ett oerhört brott har begåtts som väcker en lika oerhörd ilska och avsky. Nazityskland är alltjämnt som ett öppet sår.

Det får Aldrig Mera Hända. Punkt. Detta statement sitter i ryggmärgen. Jämte vår ilska.

Hitler var en extremist, som först kanaliserade ilskan hos sina egna mot en måltavla. Judar, och i vidare mening alla icke-arier, definerades som orsak till det elände folk hade omkring sig. Vansinnet bröt ut, och efteråt är det Hitler själv som blir måltavla för världens aggression. Inte minst i Sverige, och säkert i Norge. Och som jag sa tidigare: ett extremistiskt dåd har skett – men en extrem motreaktion har också skett.

Den extrema motreaktionen yttrar sig i attityden att i stället för den extremistiska handlingen, som var att rensa landet från alla främlingar, alla icke-arier – tvärtom öppna alla portar totalt för främlingar. Att göra tvärtom. Då tar man psykologiskt avstånd från Hitler och hans dåd.

Och den som invänder mot detta bemöts ögonblickligen med en fullkomligt ofattbar ilska, han blir närmast lynchad. Och han behöver inte ens invända heller, för att så ska ske. Han behöver bara för ett ögonblick frångå svart-och-vitt tänkande!

Konsekvensen kan inte bli någon annan än att vi plötsligt har extremt mycket invandrare – med de nya problem som detta medför. Men dessa problem tas inget ansvar för.

Och vad vi först måste ta ansvar för är vår egen extrema motreaktion till det som en extremist gjorde!

För nu finns risken att det svänger tillbaka igen, vilket faktiskt kan betyda att det som Inte Får Hända Igen, händer igen! När det sker en extremistisk händelse, vilket är farligt, så svarar vi med en extrem motreaktion, som – i alla fall på sikt – är precis lika farlig.

Det måste vara BALANS i allting. Och det skulle kunna vara det.

Det är lätt att reagera extremt när det sker något extremt. Det är inte lätt att bibehålla balans sådana stunder.

Om du kör bil i hög fart och får sladd i snögloppet, är detta en extrem händelse (ja, i förhållande till bilkörning i allmänhet). Om du då också reagerar på ett extremt sätt, så kommer du att överkompensera sladden, och bilen åker med stor kraft åt det andra hållet. Så länge du överkompenserar sladdarna kommer bilen att åka extremt åt antingen det ena hållet eller det andra, och till slut går allt åt skogen.

Men, om du inte låter dig skrämmas av situationen och är fullständigt NÄRVARANDE I NUET, då kommer du att kunna reagera balanserat, och känna exakt var gränsen går mellan kaos och kontroll. Liknelsen är enkel, men den fungerar. GW Bush reagerade tyvärr inte alls på detta vis. En vis ledare hade hanterat situationen på ett helt annat sätt.

Men är det så att polariteter skapas medvetet, och i så fall varför?

 Polariteter är t ex vad som genererar ekonomin. Inget sätter igång de ekonomiska hjulen som ett ”vi och dem”, särskilt ”vi och en hotande fara”. När ekonomier kraschar blir det krig. Det är ett historiskt faktum. I en krigssituation ökar behoven våldsamt, nationer lånar gigantiska summor av bankerna för att köpa sig säkerhet. Efter kriget lånas det ännu mera för att återuppbygga infrastrukturen; allt börjar om på ny kula och bankirerna, som aldrig deltog i några krig, blir rikare än någonsin.

En brutal teori: USA:s ekonomi håller på att krascha. Därför skapas en polaritet, som är tänkt att leda till ett nytt världskrig, eller till hotet om ett. USA har makt över många länder, och kan störta regeringar för att tillsätta nya som passar deras syften. I MENA-länderna håller nu en alltmer renlärig Islam på att utkristalliseras. USA har varit en drivande kraft i den processen.  Och i USA gör Tea Party-rörelsen – som vilar på kristen fundamentalism – alltmer fräcka framstötar. Om de får makten kan det bli farligt. Då har vi en ny polaritet, ungefär som mellan USA och Sovjet under kalla kriget, fast denna är troligen ännu farligare.

Vad har då Breivik med det här att göra? Han påskyndar processen, genom att skapa ännu mera polaritet, och det lyckas om vi svarar med en extrem motreaktion!

Jag påstår inte att Breivik har hemliga uppdragsgivare. Somliga tar det för givet att det är så, men oavsett vilket finns det helt klart krafter i världen som gynnas av det han gör, och det är påfallande många sådana här ”ensamma galningar” som har kastat om världsutvecklingen (ja, om de nu gjorde det helt själva): Lee Harvey Oswald, Gavrilo Princip, John Wilkes Booth, och för att inte nämna Usama bin Laden, och kanske rentav Christer Pettersson.

Det är väldigt smidigt för högre potentater om skulden för ett stort brott eller en konspiration kan tillskrivas en ensam ”galen” individ, för där stannar utredningen. Han har ingen makt därför att han är ensam och kan inte säga emot därför att han är galen. Så här fungerar det i hierarkiska strukturer.

Många av mina vänner är muslimer. Jag kan intyga att de är precis som du och jag. Jag har jobbat många år (19) på SKF, där jag dagligen umgicks med invandrare. Jag har också bott i 10 års tid i Bergsjön – en väldigt invandrartät stadsdel. Jag älskar mycket av det som det mångkulturella kan tillföra. Men en granne – bosnier – jag hade i Bergsjön grät hela nätterna, av ensamhet och hemlängtan. Jag har också sett utanförsskap, segregation, kriminalitet och vilsenhet gro.

Barn som växer upp i dessa kretsar – i dessa ghetton som uppstår – har oddsen emot sig från start. De får svårt att få jobb, och de har svårt att finna sin identitet.

Visst! En del lyckas också! Vi har  t ex Birrobröderna, och vi har ju Zlatan! Men för alltför många blir rotlösheten det naturliga tillståndet, och ett lika ”naturligt” utlopp för allt detta kan bli organiserad brottslighet – med detta menar jag att vi får subkulturer, eller helt enkelt en maffia i landet. Läs Roberto Savianos böcker.

Kan ni se det här? Jag orerar ingen som helst rasism eller främlingsfientlighet, utan om reella problem, som det faktiskt mycket ofta är invandrarna själva som uttrycker, och vill föra på tal!

Det funkar inte! Man kan inte hantera människor på detta vis, även om grundtanken var god!

Dessa är de nya problem vi måste ta ansvar för.

Men, det måste göras genom att se på oss själva. Se på vår egen reaktion mot extremistiska handlingar. Med det menar jag att ta ansvar för vår egen ”extremism”, som genererar en motsatt extremism, som den sladdande bilen. Jag säger inte att det är lätt. Eller om ens det jag sagt här är lätt att förstå? Jag hoppas det.

Och jag säger inte att vi har något att lära av Breivik själv. Jag säger att vi borde lära av det faktum att det dyker upp sådana som han.

Jag skulle egentligen ha slutat här, men jag måste ta med en sak till. I Breiviks manifest finns många obehagliga saker att läsa. Vi har t ex ett avancerat reproduktionsprogram för att generera ett genetiskt rent Europa. Europa måste rensas från muslimer, och då krävs en hög frekvens av barnafödande. Enligt denna plan måste då ägg och säd hämtas från människor i norra Norge, Sverige och Finland – och surrogatmödrar får föda dessa barn (jag läser detta i G-P 20 April 2012).

Precis sådana idéer florerade i Nazityskland (och i Stalins Sovjet, kan jag tillägga), och den här typen av resonenang som tillämpar Darwinism och biologiskt urval, rashygien mm… tillhör det absolut värsta jag vet. Och det vilar på vetenskaplig materialism, som jag redan har skrivit en massa om på denna blogg (läs gärna!).

Vetenskaplig materialism är den extremistiska polariteteten till religiös fundamentalism – vilket gör Breivik själv minst lika farlig som de mest fundamentalistiska Islamiska fraktionerna som tänkas kan.

Har han inte just visat detta, förresten?

*) Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.

-Tomas Tranströmer

Att Tro, och att Veta

Det pågår en intensiv diskussion om mediet Terry Evans just nu. Och det är han själv som har startat den. Han har fått nog nu, av förföljelse från materialistiska fraktioner som Vetenskap och Folkbildning (VoF), och Humanisterna.

Jag har studerat debatten, och hur Evans’ motståndare arbetar. Somliga har redan bestämt sig; de kategoriserar ohämmat och hävdar att det är uppenbart för varje förnuftig människa att det Terry Evans torgför är humbug. Bland andra Christer Sturmark (ordf för Humanisterna) uttrycker sig i dessa termer. Sedan har vi folk som är lite mindre aggressiva, och som blott hävdar behovet av en granskning av Terry Evans’ påstådda förmågor. Och detta är intressant, för vem är granskaren?

Granskaren är den som bevarar det rådande paradigmet. Granskaren skall representera essensen av mänsklighetens intellektuella och vetenskapliga utveckling fram tills nu, det kollektiva medvetande av vetenskap och förnuft, som är rådande och vägledande. Men i svårare fall måste det finnas en domare. För så är vårt samhälle skapat. Vårt samhälle är hierarkiskt, och blir ännu mera hierarkiskt om en ”fara” hotar. Då finns det en domare överst vars ord avgör alla debatter. Det betyder att det är en enda människa, eller ett fåtal människor, som bestämmer hur verkligheten ska se ut. Och det är överhuvudtaget intressant att vetenskapen kan hamna i fara.

Men hur ska man granska det Terry Evans gör? Medan jag funderar på det kan jag berätta om en nära släkting till mig (vi kan kalla henne Pia), som besökte ett av Terry Evans föredrag (jag tror inte det var en ”seans”, men det är av mindre betydelse här).

Det var en lokal, full med folk, och man kunde ställa frågor efteråt; och Pia ställde frågan om det kunde vara så att de avlidna andarna kunde känna sig motvilliga att ta kontakt med oss levande, på grund av tidigare konflikter och aggressioner hos de nu levande. Terry tyckte frågan var smart, eftersom den ”tvingade” honom att ta kontakt med någon ur andevärlden.

Dialogen fortsatte, jag ska inte gå in på vad som sades, det som är intressant för detta inlägg är att Terry plötsligt, rakt ut från det blå, sa: ”Say hello to your ma”.

Pias mor lever inte längre, men det hade ingen sagt till Terry

Märk, att detta pågick i ett fullsatt auditorium, där det säkert också fanns en hel del skeptiker. En hälsning exekverades alltså mellan Pia och hennes mor genom Terry, vilken Terry inte alls visste på förhand var avliden.

Jag menar: om så inte hade varit fallet, hade Pia förstås sagt direkt: ”but my ma is alive!” till Terry, inför flera hundra människor.

För mig och Pia är nog detta bevis nog. Men det är inget bevis för alla andra som satt i lokalen.

Vetenskapliga bevis, vänder sig till kollektivet, till alla.

Men hur skulle ett sådant bevis se ut, som direkt bevisar att Terry kan tala med andar, för alla människor? Går det överhuvudtaget att genomföra? Nej, det går inte.

 Terry Evans har verkligen oddsen emot sig, för den som insisterar på ett objektivt synsätt.

Hade han gjort en miss och Pia hade sagt ”my ma is still alive!”, hade någon smygfilmare i lokalen med en kobras hastighet åberopat det som bevis att Terry bluffar. Och då är det ingen som kräver ett vetenskapligt korrekt genomfört bevis, eftersom det går rätt väg för det rådande paradigmet.

Och ingen av dessa hundra kan veta om Pia inte är ”någon ur publiken bara” fast som Terry redan känner, och använder för att bevisa något. Den sortens bondfångeri förekommer på andra håll.

Men åter till granskarens roll. Vi har en hierarkisk struktur, det är helt klart. Det har alltid funnits sådana hierarkier som ytterst bestämmer vad som är verklighet och vad som inte är det. Katolska kyrkan var en. Vi har också Sovjetstaten, DDR, Nazityskland. En del av dessa totalitära stater anställde bokbål, vilket är det starkaste tecknet på förtryck mot individens medvetande.

Men Perra, detta är klart odemokratiska exempel, är det rimligt att jämföra dem med den rådande vetenskapliga hierarkin? Dessutom är vetenskapen inte politisk utan bygger på fakta.

 Förvisso. Men likheterna är den hierarkiska strukturen (som alltid är i fara), med en liten elit som styr, samt att det kollektiva medvetandet (i dessa fall staten, eller kyrkan) är starkare än individen. Det yttre är överordnat det inre. Om du vet att något är svart, kan du tvingas att säga att det är vitt.

En aspekt till är att odemokratiska och maktlystna krafter gärna gömmer sig bakom allmänt respekterade auktoriteter, och vetenskapen är en fullkomligt idealisk sådan. Gud var en annan, liksom Jesus.

Och som sagt; var det ingen uttalad hierarkisk struktur innan, så blir det det, om en ”fara” uppstår, eftersom det då fordras någon som tar kontroll, för att ”skydda folket”, som skrämts upp genom media.

Vad skulle kunna vara ett hot mot rådande vetenskap?

Jo, om vetenskapen är materialistisk, skulle hotet vara ett budskap som visar att just materialism är en illusion, att vi i själva verket är mera än våra kroppar, att det rentav finns en andevärld. Och där har vi Terry Evans.

Men det är egentligen inte vetenskap som vi har att göra med här, utan scientism. Det är därför jag tar till jämförelsen med tidigare ”ismer” som dikterat människors verklighet. Detta är en varning för en eventuell upprepning av ”det som aldrig mer får hända”.

Någon har sagt till mig att det inte är möjligt. Och vi får hoppas att det är det så. Men det som gör att det inte är möjligt kan inte vara något annat än medvetenhet.

Och det är inte bara i Sverige vi har det här fenomenet. Det är en global våg av materialism som väller över oss, och som kräver att allt ska vara ”vetenskapligt bevisat”. Richard Dawkins skrev en bok som heter The God Delusion, som jag tror har startat den vågen.

Jag tror definitivt på att det existerar en förljugen bild av Gud. Men den här rörelsen river inte bara med sig den bilden utan allt annat. Nyandliga uppfattningar som tar klart avstånd från all slags religiöst dogma, som t ex Eckhart Tolle, åker med också. Och Terry Evans. Det projiceras en bild på honom som han inte alls är. Terry ses om en religiös förkunnare, som ”hävdar” saker, som får stå oemotsagda.

 Men, OK då: Hur granskar man Terry Evans? Eller först: Hur granskar granskaren (som vi definerat ovan) Terry Evans?

Robert Hahn skriver om det här också. Han nämner Edgar Cayce, ett annat medium som granskades på 40-talet. Han lär ha haft många bevis, men den vetenskapliga auktoriteten krävde bara nya hela tiden.

Det här är ett exempel på ett ”vapen” som etablerad makt använder för att bevara status quo, och för att utöva mera makt: Att applicera en standard på utmanaren som är omöjlig att leva upp till. För det går att göra. Det är bara att avfärda bevisen ,och säga: ”kom med något bättre”, precis hela tiden. Och det förefaller dessutom som att det är utmanaren som inte lyckas; att han inte är bra nog. Samtidigt har makthavaren media till sitt förfogande som rapporterar att ”inget har kunnat bevisas…”, vilket indoktrinerar folket i falsk tro på det rådande systemet.

Ser ni hur scientismen använder samma instrument som katolska kyrkan? Kyrkan applicerade en gudomlig standard, som det ”syndiga” folket omöjligen kunde leva upp till. För det är det som är själva poängen. Det gjorde folket totalt beroende av prästerskapet, eftersom de också hade indoktrinerats i tron att prästerna var de enda som kunde frälsa dem från helvetet – genom att ge ”nåd”.

Och visst finns det också ett ”önskemål” från vetenskapen (scientismen) att vi ska vara totalt beroende av den? Se på läkemedelsindustrin. De vill att vi ser på oss själva som enbart biologiska maskiner som kan gå sönder, och som då måste ha medicin, och läkemedelsbolagen är de enda som kan ge oss den.

Förfarandet med denna omöjliga standard är troligen förklaringen till varför inte en enda hittills lyckats klara James Randi’s beviskrav för att något ”övernaturligt” existerar.

Tricket är bara att lägga sig på en sådan nivå att man alltid kan säga att beviset inte var tillräckligt övertygande – och eventuella protester från den som genomskådar det slår obönhörligt tillbaka på utmanaren själv.

Randi förs ofta på tal när Terry Evans diskuteras, och många anser att Terry inte skulle våga ställa upp på ett test hos Randi, eftersom han då skulle bli avslöjad. Ser ni hur psykologin fungererar? Man utgår automatiskt från att makten står för det rättvisa testet

-Nej, det är inte ALLTID så, för såpass medvetna är vi nog att vi kan slå hål på maktpotentater då och då. Men vad jag menar är vad som sker när makten har ”vetenskap” bakom sig. För vetenskap har samma tyngd idag som Gud hade.

I detta sammanhang vill jag nämna John Perkins, som i sin utmärkta och viktiga bok

Confessions of an Economic Hit Man, skriver:

“It was exactly what we wanted: a tool that scientifically “proved” we were doing countries a favor by helping them incur debts they would never be able to pay off”

Detta handlar om hur USA systematiskt tar kontroll över länder med stora naturtillgångar, genom att de skuldsätts. Dessa länder kan sedan inte betala tillbaka (vilket är uträknat) och USA lägger då beslag på naturtillgångarna, samt tar kontroll över landet.

Det här är ett modernt rövartåg och imperiebygge som inte står korsfarartiden efter, och precis som att Gud behövdes för dem, för att ursäkta den gärningen, behövs vetenskap för denna. För det handlar om att övertyga massorna.

Och ser ni också att detta på sätt och vis är en version av ”Att applicera en standard som är omöjlig att leva upp till”? Det är ett slags skuldsättning det här också!

Sammanfattningsvis menar jag att det är nödvändigt att veta vem granskaren är, innan man kräver att Terry Evans ska granskas. Den som verkligen vill få något bevisat ger jag rådet: Åk ut till honom själv, ta ett snack med honom. Men det kommer du aldrig att göra förrän du besvarat frågan för dig själv: vill jag detta? Eller vill jag fortsätta veta?

När katolska präster inbjöds av vetenskapsmännen att själva titta i periskopen och konstatera sanningen, vägrade prästerna. De valde att fortsätta veta.

Men idag är polariteten ombytt. En ”övernaturlig” begåvning jag har är att jag kan använda slagruta. Men jag kan även få en icke-emottaglig person att känna den här kraften som drar i klykan, om jag går jämte honom och håller tag i hans handleder. En gammal slagruteman i Norrland gjorde själv detta på mig när jag var 11 år. Och sedan hade jag själv ”gåvan”.

Och det är ett helvetes rabalder om slagrutemän, ska ni veta! De attackeras lika intensivt som medier, eller homeopati. Men vid ett tillfälle hade jag att göra med en sådan skeptiker, och jag erbjöd honom att gå med honom och hålla hans handleder, så han själv fick uppleva det. Det här var en akademiker i 30-årsåldern, en docent i biologi. Han vägrade, och blev ganska aggressiv. Han valde att fortsätta veta.

Att veta ger egot en känsla av säkerhet.

Det finns en riktig vetenskap bortom scientismen. Men det är den senare som gör väsen av sig och hävdar att den är den riktiga vetenskapen.

Den materiella vetenskapen firade sin stora triumf när den uppdagade att jorden är rund. Sedan följde några hundra år då den uträttade rätt mycket. Men sedan uppnåddes  en gräns. Idag har den stagnerat, och blivit lika rigid som katolska kyrkan. Den kommer inte längre, därför att dess utövare har bestämt att de redan vet.

Medan den delen av vetenskapen som har kommit vidare, har öppnat sig för möjligheten att vi inget vet. Detta är så otroligt vackert. Alltså: när vetenskapen öppnar sig för eventualiteten att den ingen vet.  Det finns någon strof i Tao Te Ching som säger att den sanna vetskapen inte kommer förrän man släppt allt man tror man vet.

De (den delen av vetenskapen) har förstått att vi själva är en del av verkligheten, och för att vetenskapen ska kunna gå vidare, måste vi förändras. Vi måste ändra vårt sätt att se på verkligheten. Om vi ändrar på det subjektiva, ändras också det objektiva.

Att dölja det absurda

Jag såg en intressant debatt, om ämnet Finns Gud. Ja, debattens namn är ”Kan vetenskap och religion mötas”, men dess kärna är det klassiska ”finns Gud? I så fall bevisa det!”.

Debattens huvudkombattanter är vår svenske Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna, och John Lennox, en kristen matematikprofessor från Oxford.

Den här typen av debatt är så absurd. För den är evig. En debatt ska kunna leda fram till ett mål, men det gör inte denna debatt, för det går inte att bevisa varken att Gud finns eller att Gud inte finns. Men denna absurditet är i sig det som försörjer kombattanterna. Och absurditeten måste därför hållas vid liv – genom att det absurda döljs; antigen genom att den kallas något annat, genom att den ignoreras, eller att man tillämpar diversion. (Dvs att din uppmärksamhet fås att riktas mot något annat. Det är det vanligaste.)

Därför att om folk skulle se det absurda, skulle de inte kunna fortsätta.

Debatten är dock underhållande. De visar varandra respekt, tonen är lättsam och humoristisk. Man skrattar gott mellan varven. Det hade lätt kunnat vara värre…

Men det är svårt att dölja det absurda, dessa tider. Sturmark säger i ett tidigt skede att ”Lennox’ Gud, Han som sände ner sin son till jorden, vilken kunde gå på vattnet, förvandla vatten till vin, osv” – har motbevisats av (eller ”begravts av”) vetenskapen.

Men sedan säger han själv att det aldrig går att bevisa att något INTE existerar.

Vad händer här?

Det finns flera nivåer i denna polaritet. Den ytliga nivån är: Behöver man ens bevisa något så ”absurt” som en Gud som sände sin son till Jorden, och som var född av jungfru, gick på vattnet och uppstod från de döda?

På en lite djupare nivå ser man att det kanske är fullt möjligt – om bara inte Bibeln tolkas bokstavligt. Vatten kan t ex vara en symbol för något annat, men samtidigt erbjuds möjligheten att tolka det som riktigt vatten.
Men, då vetenskapen inte befattar sig med symbolik, utan med fakta, så måste den tolka bokstavligt – vilket är en absurditet – och hålla fast vid det. Tricket är sedan att projicera över denna bokstavstrohet på motståndaren – och få honom att framstå som absurd i stället.

Det är lätt gjort, då religion genom alla år utmärkt sig för fanatisk bokstavstrohet. Och vi sänder ju t o m soldater att kriga för demokratin i fjärran länder, som alla vet terroriseras av bokstavstroende talibaner.

Civiliserade människor vet nuförtiden att bokstavliga tolkningar är absurda. Här finns poäng att hämta, för den som vill vinna debatter och gehör från folket. Och här finns på sikt en stor fara. För tänk om man skulle tolka allting bokstavligt. Du kan då avfärda all poesi, Iliaden och Odyssén, Shakespeare, Goethe… ja i stort sett all skönlitteratur, som irrelevant.

Detta vet alla idag. Så här här kan man ju inte göra. Men det kusliga är att vetenskap (den sortens vetenskap, som egentligen ska kallas naturalism, scientism eller materialism -alla likvärdiga) inte befattar sig med symbolik (och glöm inte: därför MÅSTE tolka bokstavligt), och att vetenskapen kan vinna debatter som handlar om hur vi alla ska se på verkligheten. Och det kan vara den totala verkligheten, eftersom vetenskapen också måste – om materialisterna får som de vill – genomsyra precis allting.

Det blir en verklighet där inget får sägas eller skrivas, om det inte finns vetenskapliga fakta som stödjer det. Det finns sådana här rörelser. Militant ateism är ett uttryck som yttrades av Richard Dawkins (som omnämns i den här debatten. Lennox har också debatterat med honom, ännu osett av mig)

Det finns rentav en ny Bibel som skrivits, för materialister. Den saknar alla poetiska omskrivningar, all symbolik. Den bygger helt och hållet på…fakta.

Det är väl bra? Att få bort den där motsägelsefulla gamla luntan som så många grymma potentater tolkat så bokstavligt och som ligger bakom så mycker lidande!  Att ersätta den med något nytt, som bygger bara på fakta, som vi alla enas om, det låter väl bra? Man kan få folkmassor att gå gång på det här, hojta ”ja, ja!!”

Det är eftersträvansvärt att peka ut det dåliga, hotet, det som är orsaken till så mycket lidande. Men historien visar oss att varenda gång något sådant gjorts, har det ersatts med ett fortsatt, och ofta ännu större, lidande. Varför?

Kanske därför att alla debatter handlar om att få folket med sig. Och man får folket med sig om man får folket att tro att det ska bli bättre för dem. Men på det djupare planet ser man att det handlar om att en elit tycker att en annan elit har åtnjutit maktens frukter tillräckligt länge, och att de nu själva vill åtnjuta den.

Det är som ett herre på täppan, där du kan komma upp på toppen bara genom folket. På vägen upp gäller att visa ett ödmjukt, rättfärdigt och charmigt ansikte. När du väl är på toppen och har puttat ner motståndaren, visas snart ett annat ansikte.

Men det som pågår i det fördolda är att få motståndaren nedputtad genom att få honom att bli måltavla för sådant som du lika gärna, eller i stället, borde anklagas för.

Något annat som diskuteras i debatten är bevisbördan. Sturmark hävdar att bevisbördan åläggs den som ifrågasätter det som  redan är allmänt rådande, överenskommet.

Å andra sidan är det tydligt att Sturmark på vissa grunder anser sig tillhöra den sida som kan åberopa det allmänt rådande överenskomna. Sverige är världens mest ateistiska land. Sverige lever i hög grad under ett vetenskapligt paradigm, och debatten utgår också från den vetenskapliga sidan.

 Men åter till bevisbördan: Det som är ”det allmänt rådande överenskomna” är ju vad den här sortens vetenskap vill ha full kontroll över.

Det betyder naturligtvis att det är de själva som bestämmer om ett bevis ska erkännas eller vederläggas, och det kan de göra utan någon som helst insyn, därför att folket inte begriper sig på vetenskap. Och som jag nämnde i förra inlägget, och som Robert Hahn tar upp: De kan ta sig rätten att selektera urvalet efter eget godtycke. Jag menar det urval som senare bildar grund till det som styr allas verklighetsuppfattning. Det här är så viktigt att det tål att upprepas.

Sturmark kan tänka sig existensen av en Gud som är utanför tid och rum, men som i så fall är oåtkomlig för vetenskap, eller bevis av något slag. Men det skulle vara en fullkomligt irrelevant Gud, säger han. Gud måste vara ”förklarbar” för vetenskapen.

Lennox hävdar å sin sida att Gud är förklarbar för vetenskapen. Att vetenskapen kommer alltmera fram till att en Gud måste existera. Och det finns vetenskap som visar (men inte bevisar) att allting är skapat av ett medvetande.

Men varför kan de inte enas?

Ja, är det någon mening med att resonera med en bokstavstroende?

Sturmark säger sedan glatt leende nånstans i debatten: ”Bevis existerar bara inom matematiken”. Vi pustar ut. Det låter bra. Men vänta lite nu…
Igen: Vad händer här? Alltså, betänk vilka konsekvenser detta får för allt som sagts här fram tills nu! Vad, t ex är då dessa så upphöjda ”fakta”??

Detta erkännande kommer alltså från en naturalist, som kräver bevis för allting, och som gladeligen lämnar matematikens domäner för att applicera beviskrav där det i så fall inte KAN appliceras; inom strikt lingvistiska områden – typ det som sägs i Bibeln. Varför? Eller vi kanske inte ska ställa så stora krav på Sturmark? Jag låter er fundera på detta själva.

Stefan Gustavsson, en annan av debattens deltagare, kommer med en viktig insikt, som också är provokativ: Naturalisterna utger sig för att företräda vetenskapen, och vill gärna att de ska behandlas synonymt. Men, vetenskap och naturalism är inte alls samma sak. Det som pågår är starten av en ny ”-ism”, som rider på vetenskapen och vill använda dess auktoritet och dess språk, för att förvränga det att passa egna syften. Det sista sa inte han, utan är mitt eget tillägg. Scientism talade jag också om i förra inlägget.

Evolutionen tycks vara en helig ko. Ifrågasätter man den är man så galen att man inte ens är värd att beakta, knappt om man heter John Lennox. Likväl (eller därför) finns det många absurditeter här som man gör allt för att dölja. Här görs ett skickligt jobb. Men vad vi aldrig kan komma ifrån är att evolutionsteorin vill ta på sig att förklara Livets Uppkomst, men den är i sig född ur det redan uppkomna och var från allra första början beroende av något som redan existerar.

Can the mind be a product of a mindless process?

Vad är det som sätter igång det livlösa, så att det till slut genererar liv?

Det får inte vara intelligens, eller medvetande av något slag. Även om dessa existerar här, nu. Men vad är det i så fall?

Jack Szostak heter en biolog som försöker framställa liv på kemisk väg. Sturmark talar om honom, och det låter som att det nu (videon gjordes 2010) är mycket nära tills en cell har framställts på enbart kemisk väg – en cell som sedan kan dela sig, varvid evolutionen startar.

-Vad bevisar det, säger Lennox; att mänsklig intelligens applicerad på materia åstadkommer en levande cell. Precis som att Guds intelligens applicerad på materia gjorde det från början.

- Nej, under naturliga omständigheter, säger Sturmark. Ingen intelligens inblandad.

Men det finns intelligens här. Förutsättningen man försöker avbilda är att det inte fanns någon när universum skapades. Den kan man aldrig rekonstruera.

Egentligen är Gud faktiskt förklarbar efter den vetenskapliga modellen, om man beaktar frekvens. Gud är på en så hög frekvens att han är utanför detta universum. Men det diskuteras inte i debatten. Det närmaste man kommer är existensen av parallella universum (multiuniverse), men där dessa universa skulle vara totalt separerade, bortom rum och tid för varandra.

Men endast ett intelligent medvetande kan höja och sänka sin frekvens, och därmed träda in i andra universa, för att uträtta saker där. Det här låter helt absurt, eller hur?

Se den här debatten. Den är som sagt underhållande och trevlig. Men efteråt, se denna video med Kim Michaels, och fundera över hur det han säger relaterar till debatten…

Vaccinerna skördar offer

Jag nåddes nyligen av beskedet att en av våra medbloggare Torbjörn Sassersson miste sin far, tio dagar efter att han lät sig vaccineras i mellandagarna, mot någon säsongsinfluensa. Jag beklagar detta djupt, och säger i övrigt inte så mycket om det, allt finns att läsa här. Men jag kan nämna att han var 78 år, lite småförkyld men vid full vigör. Torbjörn hade varnat honom för dessa vacciner, men det hjälpte inte – hans fars tro på vacciner var bergfast.

Jag vägrade själv ta vaccinet mot svininfluensan för några år sedan, min sambo likaså. Jag ångrar det inte. Min svärmor tog vaccinet och fick genast problem med lungorna, hon klarade sig som tur var.

Jag minns löpsedlarna och kvällstidningarna. Man såg foton av klassrum med tomma bänkrader, rad efter rad. Man hoppade till inför skräckfyllda förstasidor om detta virus, som nu dessutom hade muterat till en riktigt ondskefull variant som gick djupare ner i lungorna. Och så en mikroskopbild på något grådaskigt, vämjeligt amöbaliknande. Minns ni det här?

Ett annat minne är att jag satt hos min frisör och det kom in en frustande kvinna där som hade ont i armarna efter att ha vaccinerat folk hela veckan, 12-timmarspass varje dag. Hon orerade om det högljutt, och hon hade en stolthet i tonen: hon hade gjort något betydelsefullt. Så var det bara. Inget snack. Hon skulle gladeligen ha vaccinerat oss också, därinne på frisersalongen, om hon bara bara haft fler sprutor. Hon var helt uttröttad men skulle offra sig för detta…bara hon hade haft flera sprutor…

Man vaccinerade alltså folk överallt. T o m på krogen kunde man se nån som stod i ett hörn och besprutade folk, och det var kö. Jag såg också en video på en annan kö i Örebrotrakten nånstans, som var kilometerlång, helt absurt lång, som kön till banken depressionsåret 1929, eller Ryanairs incheckningskö ( ), bara för detta vaccin.

Jag var arbetslös under denna tid, och därför var det troligen lättare för mig att undvika det. Annars uppstår självklart ett tryck på en arbetsplats att man SKA, bara för att alla andra gör det – och när alla gör något, så blir det RÄTT. Men bara därför.

Man läste om någon person som dött här i Sverige efter ett mycket hastigt insjuknande. Och om att viruset slår mot unga, starka individer. Därför var det här så oroväckande.

Men det erkändes, faktiskt redan 2010, från WHO att alltsammans var betydligt överdrivet:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pandemin-var-ingen-pandemi_5121183.svd

Influensa håller sig inte till nationsgränser, utan blir lätt en global företeelse. Någon instans på denna jord måste ha makten, eller ta sig makten,  att sätta sig över alla andra nationer för att rädda världen, när det behövs, mot ett hot. Vad tänker man på då? USA har en roll när det gäller terrorism, men FN står i fokus i detta fall. Och ett av dess organ, WHO. Erkännandet är ett positivt tecken. Ingen människa vill vara ond. Det måste alltid finnas en orsak som gör att man känner sig god, även om det är en lögn. Vetenskapliga fakta kan vara en perfekt sådan lögn, eftersom alla människor respekterar vetenskap. Därmed inget ont om vetenskapliga fakta! Jag har en naturvetenskaplig utbildning så jag vet vad fakta är. Men du förstår: vetenskapliga fakta är EN sak – vetenskapliga fakta, däremot, är en helt annan sak. Nej, jag skrev inte fel…

Det är svårt för oss vanliga människor att konfrontera den oerhörda möjlighet till ostraffat maktmissbruk som finns här. FN är ett globalt organ, som måste ha belägg för sina beslut. Dessa belägg kommer från läkemedelsföretagen i detta fall, vilka ju är de som tillverkar vaccinen och har sakkunskap och auktoritet. Det är de som officiellt bedriver forskning. Och de har alltså fullkomlig möjlighet att hävda vetenskapliga fakta, som ingen kan säga något emot, eftersom de nu genom WHO står över alla världens länder i ett ”globalt nödläge” – samtidigt som gemene mans respekt för vetenskap ger förkörsrätt nog.

Inför utsikten att hösta in kopiösa summor pengar – varje spruta kostade 65 kr – är det frestande att helt enkelt publicera de vetenskapliga fakta man vill, utan att någon av alla dessa miljarder vanliga människor har en aning – de bara lyder auktoritet. De högre upp som anar kan man köpa, när man har SÅ mycket pengar. Och vi vanliga människor som kanske springer och vaccinerar oss bara sedan vi sett förstasidan på en kvällstidning (!) – är sålda…

Här en länk till lite mer studium: http://www.huffingtonpost.com/johann-hari/the-horrifying-hidden-sto_b_251365.html

Det existerar en ohelig allians mellan representanter för WHO och läkemedelsföretagen. Det finns gott om exempel på andra sådana allianser. T ex mellan banker och regeringar, och där dessa banker typiskt äger de media (t ex kvällstidningar) som förmedlar det de vill uppnå – men som formar vår verklighetssyn när vi accepterar det som den rena Sanningen. Och även om vi på ett intellektuellt plan förnekar detta (vi vill alla känna oss intelligenta), så lyder vi blint på ett emotionellt plan. Och samtidigt – för att känna oss intelligenta –  tror vi oss kanske medvetet anamma vetenskapliga fakta när vi går och tar den där sprutan. Vi kanske kaxar till oss lite, tar debatter i frågan. Det är då vetenskapliga fakta lämnar laboratorierna (där de hör hemma), och blir till ett tillhygge, ett koncept som kan bygga en identitetskänsla; man är ”intelligent och medveten”, förespråkar ”folkvett” och ”källkritik”, men i själva verket lyder man bara något, i blindo. Även om man vinner en massa debatter, där man ofta använder just denna blindhet som ett vapen… Och nu är det alltså inte vetenskap längre, utan det har övergått i en ideologi med toner av fascism (eller för att inte säga det rent ut: den har alla fascismens kännetecken och attribut), som går under namnet scientism.

I Sverige har vi en förening som kallar sig Vetenskap och Folkbildning (VoF), som dyker upp i dessa sammanhang. De är intelligenta och har har många poänger. Men – ha det klart för dig – bara om man en gång för alla accepterat att läkemedelsföretagen står för den rena, obefläckade vetenskapen, fri från all korruption.

De kan inte skilja på vetenskap i sig, vilken är en metod, ett verktyg – och människor som bedriver vetenskap, vilka inom vetenskapen lika gärna som inom alla andra områden, har svagheter.

Dessa lägre mänskliga motiv, som girighet och maktbegär – förnekas, och de hävdar i dess ställe en neutral, vetenskaplig konsensus som det enda rådande, att makten förmedlar den rena sanningen. Men de förnekar också att det skulle finnas någon ”makt”, utan att vetenskapen i sig bara råder, och vetenskap i sig har inget maktbegär, och inget ego.

Men – symptomatiskt nog – om man utmanar dessa potentater, må du tro att man stöter på lägre, mänskliga motiv. Så mycket för den neutrala vetenskapen! Och de tillgriper ren aggression, om inte öppet, så i förtäckt form. De hånar, förlöjligar och näthatar, och de delar dessutom ut priset Årets Förvillare – där t ex Annika Dahlqvist fick denna ”utmärkelse” 2009 bl a för att hon kritiserat just massvaccinationerna mot svininfluensan. Det fick svåra konsekvener för henne:

Den senaste striden handlar om den så kallade svininfluensan, där Annika Dahlqvist redan från början hävdade att farhågorna kraftigt överdrevs av media, överstatliga internationalistiska byråkratorganisationer samt av KTH:s inflytelserika förening ”Vetenskap och folkbildning”. Hämnden kom i en samordnad mediakampanj där KTH (vars medlemmar är tekniker och inte har någon som helst medicinsk utbildning) utnämnde Annika Dahlqvist till ”Årets förvillare”. Mediakampanjen mot henne ledde sedan till att hon förlorade sitt jobb och drevs ut på gränsen till självmord.

(http://www.fjällsjö.nu/article/output/2011/9988-2011-03-26_nyheter_fjallsjo.php)

 Nu i efterhand ser det ut som att Dahlqvist fick rätt. Det fanns aldrig någon pandemi. En massa fall av narkolepsi beroende på vaccinet har konstaterats, och man försöker fortfarande mörka rena dödsfall beroende på vaccin (läs Torbjörns sajt).

Överlag drivs en aggressiv global kampanj mot allt som inte följer den rådande maktens linje. Inom alternativ medicin finns mycket sådant. Robert Hahn (själv vetenskapsman) skriver på sin utmärkta sajt om hur bevisföringen om homeopati korrumperats genom att urvalet till de studier på vilket bevisföringen (analysen) byggts, har selekterats. Någon har i förhand valt bort lejonparten av alla de studier som påvisar goda resultat för homeopati. Och sedan, när analysen görs på detta selekterade urval, börjar ”den vetenskapliga metoden”. Nu skapas den verklighet vi serveras, där ”alla kan se att det inte finns några vetenskapliga belägg alls för homeopati”.

Att diktera vad som är verklighet är den yttersta makten. Likväl, det här är inget som är absolut sant. Som sagt vill ingen människa vara ond. Men dock finns dessa krafter, och de lever på var och ens blindhet och ignorans. De är som kackerlackor, kommer fram när det är mörkt, och skyr ljuset. Det ljuset skulle avslöja hur de beskyller andra för att vara de onda, så att de själva framstår som de goda. Det behöver inte vara en medveten uträkning, utan de kan vara absolut övertygade om att de har rätt. Dock finns det också nu en ny medvetenhet, om att det inte håller längre att se på verkligheten på detta dualistiska sätt.

Inför utsikten att diktera inför Hela Världen verkar det fortfarande finnas ett slags spärr; det finns en kärna av godhet som säger ifrån. Men det beror bara på en ökad medvetenhet (och den ökar) hos alla de ”vanliga” människorna. Och Gud. Gud är ett problem för dessa mörka krafter. Därför att det nu handlar om människor som vill vara Gud. Därför måste Gud rationaliseras bort – helst motbevisas – så att denna sista spärr försvinner. Då är det fritt fram för en världslig makt att bestämma vad som är Rätt och Fel, vad som är Moral… det är en fruktansvärd tanke, som gör oss lite rädda. Men vi måste alla konfrontera våra egna rädslor nu. Vi kan inte längre krypa undan. Rädslan är inte verklig, den lever allenast på vår tro att den är det. Rädslan är en zon att ta sig igenom – och på andra sidan den zonen öppnar sig en ny, verkligare verklighet.

Vetenskapens Fönster mot Oändligheten

By turning the dial on your radio receiver, you can tune in to what you see as different radio stations. To the radio, they are simply energy waves with different frequencies. Since the beginning of time, people have had spiritual or mystical experiences. We might reason that the human mind has the ability to act as a radio receiver. For most people, the inner radio is tuned to one station only, namely what we call the “real world.” Yet the fact remains that the mind does have the ability to tune in to different frequencies, even to the higher frequencies of the spiritual realm.

-Kim Michaels

 Den här bilden återkommer jag ofta till, och jag anser att den är hisnande. Jag vet inte om man behöver ha läst lite fysik för att förstå den, men i så fall tvivlar jag på att så mycket mer behövs än de flesta läste på högstadiet. Faktum är att det finns många 10-åriga grabbar som har känsla för vad detta handlar om, därför att de ser på världen med ärliga ögon, och ställer sig de där frågorna som senare i livet bara ignoreras, förträngs eller relateras bort. Och överlag är det viktigaste att frigöra sig från att detta skulle vara ”fysik”, och något som angår vetenskapsmän – fysik är bara ett sätt att beskriva vårt materiella universum. Men vi själva är de som upplever det materiella universum. Det du.

Men sedan kommer frågan om det är beskrivningen av universum som är riktig (vilket vetenskap förfäktar), eller vår upplevelse…

Vad som gör bilden så hisnande är att den faktiskt ger en koncentrerad bild – på ett vetenskapligt sätt – av Allt som Finns. Den omfattar hela universum och det som kan tänkas omge det. Just det: vårt fina gamla universum ligger här (lite vanvördigt kan tyckas) som en anhalt på en linjär skala, och denna skala – det är det som är det hisnande – kan alltså fortsätta utöver de gränser som finns här. Där skalan slutar, och det som var innan den börjar – är utfarter mot Oändligheten, det okända.

Men jag vet; något av 10-åringens gränsöverskridande nyfikenhet och öppenhet måste ha överlevt för att komma på idén att se det på detta vis. Om inte, blir det kanske istället en fråga om överlevnad att bevara illusionen av trygghet. Trygghet (falsk sådan) får man genom att definiera tillvaron (sann trygghet får man genom att släppa alla definitioner man har). Typiskt är att bara stänga av här; att totalt ignorera detta fantasieggande perspektiv, för att istället befatta sig med relevanta saker. Komma ner på jorden. Sånt här babbel ger ingen mat på bordet. Och det finns ju heller inga vetenskapliga belägg för existensen av några fjärran frekvensband (andra universa) åt vare sig det ena eller det andra hållet, eller hur?

Vi snackar frekvens här. Den linjära skalan är missvisande. Men tjänar ändå ett syfte, den ger sinnet något att ”ta på”. Stor sak i det, ty det inspirerar.

Frekvens är vad som gör det möjligt att finnas på samma plats som där det redan finns något, bara genom att vara på en annan – frekvens. Varenda atom i detta universum sjunger inom det frekvensband vi ser här. Jag vet inte om varje atom har sin unika frekvens, på samma sätt som varje stämma i en kör, och varje snöflinga är unik? Det kan vara så. På nåt vis känns det rätt.

Möjligheten att vara på samma plats som något annat, men ändå liksom separat från det, ökar när skillnaden i frekvens är stor. Är skillnaden obetydlig kan man inte riktigt inta samma plats, men dock påverka det andra. Två närliggande radiostationer är ett exempel. De förvränger varandra, det märks speciellt på en gammal rörradio. Men det är stor skillnad i frekvens mellan t ex atomerna i en betongvägg och mikrovågor, därför kan mobiltelefonsamtal fritt passera genom betongväggen. Märk, att det är frekvensen som bestämmer här! Att det ena är materia och det andra vågor är egalt.

Varför en boll som kastas mot en betongvägg studsar tillbaka i stället för att åka rätt igenom, är för att skillnaden i frekvens är liten. En högre frekvens innebär att materia-stadiet till slut lämnas. Lägre frekvens = högre densitet.

De här skalorna som bara ”slutar” därför att vetenskapen slutar, ger mig ingen ro. Jag vill rentav materialisera mig ner i denna skala, ställa mig där och speja ut bortanför 10²⁴ Hz. Vad skulle man se? Jag visualiserar en töcknig väg, som så småningom upplöses i ett surrealistiskt blurr. En sån där väg som man aldrig kommer tillbaka ifrån, kanske kantad av ondskefulla väsen, hydror, demoner… fan & hans anhang…

Men såhär funkar det förstås inte, det här är lika missvisande som den linjära skalan. Man tar inte vägen nånstans när det handlar om frekvens. Snarare BLIR man.

För du ser, din kropp sitter bergfast ohjälpligt fast i frekvensbandet där du står, och skulle du komma på idén att ta vägen nånstans, så hålls du fast av universums största ankare. Men bara om du ÄR din kropp.

Jag har ett mycket tidigt minne. Kanske från 3-4 års ålder. Jag var ursinnig över att jag hade fått en tung och otymplig kropp att släpa på, som hindrade mig att göra saker jag var van vid (detta är sant). Jag var ursinnig över att jag inte kunde sväva i rymden, fritt, vara där jag ville. Jag minns att jag försökte flyga, och blev rasande när jag bara hamnade på golvet. Jag minns även fragment av en tankedialog jag hade kring det, jag tvingades motvilligt att intala mig att det här går inte längre att göra, därför att ”jag har ju den här nu”. Ungefär så resonerade jag med mig själv. Några år senare, kanske vid 6 år, såg jag dock en Disneyfilm på TV som väckte upp alltsammans igen, och då tog jag mig upp på en bänk i köket och hoppade rakt ut, övertygad om att jag kunde flyga. Det gick inte så bra den gången heller.

Mediet Terry Evans tar kontakt med kroppslösa existenser som fastnat på någon frekvens inte så långt ifrån det kroppsliga, på så vis att de fortfarande tror att de ÄR kroppen, och försöker göra saker som kroppen var van vid – så fenomenet kanske existerar i omvänd bemärkelse?

Det intressanta är att han kan ”ta in” dessa andar (spöken, gengångare helt enkelt) i sitt eget fält, sin aura, varefter han höjer sin egen frekvens: ”now I raise my frequency so he can see the light”, typ, brukar han säga (han sa det nu senast på Det Okända, kanal 7).

En låg frekvens kan höjas av en högre, men den får inte vara alltför hög; på det viset höjer han spökena så att de kommer inom räckhåll för andevärlden: kanske en anhalt nånstans bortom 10²⁴ Hz?

Människor existerar på sina frekvenser. Emotioner som kärlek, glädje, hat, vrede, sorg, melankoli, rädsla, apati, är olika frekvenser. Kärlek är hög frekvens, apati är låg. På samma vis som Terry gör med andar, kan en ”högtonig” människa höja upp en annan människa som deppat ihop, bara genom sin närvaro. Och det får inte heller här vara för stor skillnad: en apatisk person missar helt en alltför glädjefull person (de går bara rätt igenom varandra, känslomässigt), om den senare inte sänker sig något, till strax ovanför den apatiskes nivå. Då kan de kommunicera. Och den apatiske kan följa med den andre upp. Visst, han kan vara så fast besluten att han ÄR den han är, att det inte går. Allt hänger i sista hand på individens beslut. Man måste vara öppen.

Ju lägre frekvensen är, desto mer ”materia” (kropp) är man. Men de lägre frekvenserna är bevisligen inga lyckliga tillstånd. Varför är det så?

Ta en cyniker, en riktig pessimist (också en låg frekvens, dock högre än apati), som säger att ”det blir bara svart när vi dör, det är finito. Allt är materiellt, allt annat heligt och glättigt är bara New Age och ett förbannat önsketänkande”.

Han talar som om begreppet frekvens inte alls existerar överhuvudtaget, fast det ju faktiskt finns vetenskapliga bevis – som vi ser – för det. Men han är isolerad i sin sfär, han bara slår ifrån sig allt som inte ligger inom hans bestämda frekvensomfång. Även om det finns vetenskapliga bevis. Du ser, det här är vanligt hos den sortens folk: de förfäktar vetenskap, och hyser vördnad inför vetenskapliga bevis, men de väljer ändå de bevis som passar dem. För de har valt en identitet, och då manifesterar sig helt brutalt deras universum (men som de tror är allas) på deras frekvens. Och då ser de inget annat.

All materialism sätter en gräns någonstans, som försvaras med ilska.

Och här, vid 10²⁴ Hz går den ultimata gränsen – för att bortom 10²⁴ Hz finns inga vetenskapliga belägg.  Är vi fiskar, simmandes omkring i ett akvarium? Vad har en akvariefisk för behållning av att fråga sig om det finns något på andra sidan glaset?

Well, drömmen om ett hav nånstans därute, där alla fiskar hör hemma, kan göra fiskarna kaxiga. Så en vetenskapsfisk – eller kontrollfiskar över honom – kan ha behållning av att diktera för alla andra fiskar att ingenting finns bortom glaset.

Kim Michaels – ett annat medium – fick inleda detta inlägg. Han är ett medium för varelser på högre frekvenser. Inte så SF som det låter, utan det handlar om andar som varit i mänsklig kropp på denna jord, däribland Jesus, och Buddha. De talar alltså genom den här mannen (för den som är öppen). Det är därifrån det jag skriver här är inspirerat. Som jag tidigare sagt: jag är inte religiös, går aldrig i kyrkan. Men det här tror jag på. För det är så här det måste vara. Men vi har fri vilja, och var och en har rätt till sitt eget universum. Att man sedan kan välja sådant man inte mår så bra av, är en annan sak.

Tidigare har jag skrivit mycket om vetenskap här. Om konflikten mellan Newtons fysik och Einsteins kvantfysik, t ex. Den första är materiell vetenskap, men den andra rycker frejdigt bort glaset och spejar ut bortom 10²⁴ Hz; upptäcker att forskaren själv blir en del av experimentet, att experiment resulterar i en partikel eller en våg beroende på vad forskaren förväntar sig. På Kim Michaels sajt kan man läsa att det mänskliga sinnet är framtidens vetenskapliga instrument, därför att ett konventionellt instrument tillverkat inom det materiella universum aldrig kan mäta sådant som pågår utanför det materiella universum. Ungefär som det Einstein sa, att samma medvetandetillstånd som skapade problemet aldrig kan lösa problemet.

Frekvenserna som instrumenten ska mäta, är inte inom det materiella universum – de är inom oss! Skulle detta innebära att om vi kunde vrida på våra inre frekvensrattar (som det inledande citatet antyder), så skulle den verklighet vi upplever förändras?

I begreppet frekvens har vi vetenskapens bild av andligheten. Det är fullt möjligt att vetenskapligt förklara alla ”övernaturligheter”.

Någon som har testat Eckhart Tolles lära om Nuet, kan troligen rapportera något om märkliga vibrationer, bara man öppnar sig och låter allt vara som det är. Allt i världen som vill ta din uppmärksamhet, snärja dig, fånga dig, hålla dig beroende av denna världens tillfälliga njutningar, håller din frekvens på en låg nivå. Bara man kan släppa allt det här, så kommer de högfrekventa energierna, och med dem en inre frid, ett välbefinnande som går utanpå allt. Men de kan också utsätta en för märkliga sensationer som rentav kan vara skrämmande; jag har själv upplevt en del. Men dessa fenomen är av övergående natur.

Free from desire, you realize the mystery.

Caught in desire, you see only the manifestations.

-Tao Te Ching.

Jag läste någonstans en episod (kan inte komma på var det var, den som känner igen detta får gärna tipsa mig), Jag återger den ur minnet:

Det var en solig dag och en vandrare var ute och gick bland bergen. Så fick han syn på en märklig man som verkade leta efter något, han irrade omkring, med blicken trevande omkring sig.

Vandraren frågade: ”Vad söker du?”

”Solen”, sa mannen.

”Solen är där”, sa vandraren, och pekade mot den gassande solen.

Mannen kisade mot solen, bländades av den. Men återgick sedan till sitt letande. Han fattade aldrig. Ändå visste han intellektuellt vad solen är för något. Men historien är symbolisk . Solen representerar något annat. Vad tror du?

Kanske Nuet? Det blir uppenbart, sedan man släppt alla mentala bilder, alla projektioner. Allt tvångsmässigt tänkande. Sedan man gett upp. Surrender into the NOW. Jodå, även Tolle talar om frekvens.

Man kan inte söka Nuet, man kan inte söka efter de högre frekvenserna. Det skulle ju introducera en linearitet (som om målet skulle finnas längre fram längs en väg) och det skulle vara detsamma som att tolka bilden högst upp bokstavligt. Nej, man måste bara vara stilla där man är, och öppna sig, bara låta allt vara vad det är. Denna ständiga drivkraft att man måste göra något är också en av denna världens (Mayas) trick för att hålla dig fången. För det finns ingen ände på allt det du ”måste göra”, och det leder aldrig någon vart, i alla fall inte till något permanent.

Är du med? Sanningen finns inte till höger, inte till vänster, och inte i någon labyrint. Den finns högre upp! Uppåt! Men för Guds skull – lyssna på en som blåslagits av erfarenhet – det handlar inte om att lära sig flyga för att komma dit…

Tranströmer, Thoreau och Olydnaden

Om jag ska vara ärlig, så var det Marcus Birro som visade mig vägen till Tranströmer. Det var också på hans (numera nedlagda) blogg som signaturen Perra J började synas i bloggosfären (resten är historia). Den där bloggen kokade av liv, mycket därför att Birro uppenbarligen hängde (och brände) ut sig själv på den i det att han aldrig tvekade att slåss mot väderkvarnar. Och säga vad man vill om Birro, men det jag gillar hos honom är hans attityd till litteraturen och till poesin – han tar det på allvar. Han är alltid direkt, aldrig indirekt. Vad jag menar med det? Jo, jag menar att tillämpa poesin på sitt liv, och att läsa poeten i stället för att läsa om poeten. Direkt söka glöden i poetens ord istället för att applicera en projektion på poeten – t ex genom att läsa ett förord eller introduktion författat av någon annan, som placerar in (och oskadliggör) poeten i sitt ”rätta” sammanhang, i den ”ism” han tillhör och beskriver hur hans verk uppfattats av auktoriteter.

Sådana här introduktioner finns det drösvis av, och jag undviker dem i regel, i synnerhet skulle jag aldrig läsa något sådant innan (vilket är meningen) jag läste poeten själv – som skrev med sitt eget blod en gång, utan någon tanke på någon ”ism”. Det är därför poesi skrivs – för att hitta den där magiska meningen som avslöjar demonen i vårt inre; sågar av grenen vi sitter på, får oss att störta handlöst mot det okända; låter oss ana de djupare strömmar som driver isberg tvärs emot ytliga stormar. Man ska inte skjuta in någon intellektualiserad abstraktion mellan sig och poeten.

Poesi är på liv och död.

Av skäl som angivits är jag glad att jag hann läsa Tranströmer innan han fick nobelpriset.

Tranströmer hyllar Thoreau i dikten Fem Strofer till Thoreau:

Trodd av ingen går den som sett en geysir,
flytt från stenad brunn som Thoreau och vet att
så försvinna djupt i sitt inres grönska,
listig och hoppfull.

 

Det här slog an något hos mig: att försvinna i sitt inres grönska. Och det var med denna dikt i bakhuvudet jag på ett av Majornas antikvariat sprang på Thoreaus mästerverk (som det visat sig) ”Skogsliv vid Walden”. Jag anföll direkt, 50 kronor som hittat; översättningen var ålderstigen men det gör inget när det är Frans G. Bengtsson som gjort den (det finns en nyare översättning). Jag köpte boken för att försvinna djupt i mitt inres grönska.

Henry David Thoreau byggde sig en liten stuga, vid Walden Pond utanför Concord, Massachusetts, och flyttade in där på Frihetsdagen den 4:e juli, 1845. I två år och två månader levde han vildmarksliv. Platsen hedras idag med en skylt – med ett citat ur boken – som jag visar bild på; jag tror också att själva stugan har bevarats.

Thoreau har ett sätt att skriva på, som låter en ana mycket mellan raderna. Även när han endast beskriver vardagliga bestyr får man intryck av en distanserad person med hög resning, integritet; stil om man så vill. En sådan person som finner sällskap i ensamheten men ändå är ytterst social. Och en rakbladsvass iakttagare!

Jag insåg efter några sidor att det Thoreau gjorde är något alla borde göra någon gång – fly från den stenade brunnen, ta adjö av det sociala, samhällsliga rutnätet för att bli ett med vårt ursprung, med Naturen.

Jag var arbetslös ungefär lika lång tid som Thoreau bodde i sin koja i vildmarken, kan det jämföras? Mjae, men en sak är klar: Jag ser på denna tid som den viktigaste i mitt liv. Jag var för en lång period frikopplad från den hierarki vi alla annars tillhör. Jag hade inte längre någon att rapportera till, mer än mig själv. Mina tankar var inte längre så bundna utan fick plötsligt frihet, som när man åker ut till skogsbrynet med en tam räv för att den ska hitta tillbaka; den håller sig första tiden nära civilisationen men börjar så småningom dras mot sin hemvist. Något dör, för att återfödas (såpass länge gick jag arbetslös). Man ser hur samhället, hierarkin, ger oss en falsk identitet. Den måste dö. Det är inte vi. Det är bara något som är viktigt, hela tiden viktigt, och som kräver din uppmärksamhet. Vi är förminskade, inträngda, förfelade. Men märker det kanske inte!

”

Vi äro ett släkte av dockor och sprattelgubbar; och vi lyfta oss sällan till högre andliga höjder än de dagliga tidningarnas kolumner

…

 Det påstås att det brittiska väldet är stort och respektingivande och att Förenta Staterna är en första rangens stormakt. Vi tro inte alls att bakom varje människa svallar och sjunker en tidvåg som kunde lyfta det brittiska väldet som ett spån, om var människa endast hade plats för den vågen i sitt medvetande.”

-Henry David Thoreau (Skogsliv vid Walden)

Det är syrerikt att läsa Thoreau, särskilt i dessa tider, när man kanske ger sig själv allt mindre tid att läsa. Men det är ingen ursäkt, jag tror inte det beror på att vi inte har tid, det är något annat. Vi kanske inte har tid att läsa På Spaning Efter Den Tid Som Flytt (!), men vi borde ha tid att läsa poesi, som Tranströmers – för det är väldigt mycket mindre text.

Men jag tror inte vi vill. Civilisationen omger oss som en sfär, där vi tror vi måste överleva, och vad poesi som Tranströmers gör, vad filosofi som Thoreaus gör, är att få oss att ta ett par steg tillbaka, se oss själva. Det skyggar många för. Men vad sker om man försöker avidentifiera sig med samhället?

När Thoreau skrev under 1800-talet levde slaveriet i Amerika, och säkert var Thoreau en av de röster som ledde till dess avskaffande. Men idag har vi ett annat slaveri. Vi märker det inte, och vi vill inte märka det. Slavdrivaren är inte uppenbar, inte konkret utan abstrakt. Men (kanske därför) starkare än något annat. Den har rentav blivit ett addiction, ett begär. Jag måste här citera Mikael Wiehe igen:

”Det finns så många fängelser, där mänskor spärras in

Och värst är väl de, som saknar galler”

Och sådana fängelser var det som drev Thoreau ut i vildmarken. Civilisationen i sig kan vara ett sådant fängelse! Men Friheten ligger inom dig själv, vilket inte är en poetisk fras, för vacker att vara sann. Det är så, helt enkelt.

Men det kan också vara så att vi – inom oss – har en ovälkommen hyresgäst (som ej betalar hyra utan som du betalar hyra till, utan att veta det). En befallande entitet, som alltid vill få oss att se bort från den själv, för att projicera vrede, rädsla och avund på yttre – konkreta – entiteter. Och denna entitet – bjälken i vårt öga – är vi oftast extremt motvilliga att konfrontera.

Det är rent praktiskt svårt i våra tider att göra som Thoreau gjorde: Att bygga en koja ute i skogen för att bo där och leva på det Naturen ger. Men faktum är att jag själv bodde många år i Naturens närhet, i Norrland, i ett litet hus med skogen inpå knutarna. Och vi levde där som inne i stan. Det var länge min fars dröm att  få återvända till sin hemtrakt, på landet där han växte upp, men när han väl besannat drömmen såg han på TV i sitt hus, tog sig en hutt brännvin och blåste sina rökringar precis som han gjorde i stan. Vi kunde ha odlat det vi behövde men vi handlade allt i butik i stan. Vi var på alla vis lika beroende av civilisationen som stadsbor. Nej, vi uppskattade inte Naturen. Något hektiskt låg över oss. Naturen fanns därute, men som på en distans. Vi kunde se naturprogram på TV:n och hänföras, det gick an, men vi var blinda för den natur vi levde i (men nu när jag besöker Norrland på äldre dar ser jag hur vackert det är)! Civilisationen är ett avståndstagande från Naturen, som ses på som ett objekt, och vi var präglade (hjärntvättade) av denna livssyn.

Thoreau var en Gudlig person, men som även anammade Darwins teorier som vid denna tid började ta fart; kanske tog Thoreau intryck av Darwins tes att vi är produkter av vår omgivning? Vid läsningen av Walden känner jag dock att ju längre han levde mitt i Naturen, ju mer öppen blev han för sitt inre. Det är inte självklart att en ny omgivning förändrar oss, utan det är omgivningen som förändras om vi förändrar oss själva, på så vis att vi släpper egots jagande inom oss: svälter ut den där hyresgästen genom att sluta betala mer hyra till honom.

”Man behöver endast sitta stilla tillräckligt länge på någon tilldragande plats i skogen för att alla dess invånare efter hand skola visa sig i tur och ordning”

Den här insikten tyder på det: Vår omgivning – naturen – ger oss tillbaka det vi har inom oss. Jag vet också att skogens alla invånare ogärna visar sig för en person som inte är öppen – än om han tvingar sig själv att sitta stilla mycket länge. Det bara är så.

Thoreau var som besatt – liksom poeten – av att gräva sig ner till själva Essensen; det som verkligen är Sant. I den processen upptäckte han hur samhället – regeringar – söker avleda, rentav förleda, vår uppmärksamhet från vad som betyder något. Thoreau – liksom en god poet – försöker få dig att våga se, även åt obehagliga, kanske ”farliga”, håll.

I Civil Olydnad, en annan bok han skrev, ger han sin syn på hur regeringar alls inte har något intresse av något framåtskridande, utan snarare parasiterar på massans ignorans, och har ett intresse av att ignoransen bibehålls.

Om regeringen kräver av dig att agera orättvist mot någon annan, säger han:

”…bryt mot lagen. Låt ditt liv vara den friktion som hejdar maskineriet”

Vilket är farliga saker att säga, samtidigt som det är så viktigt att förstå. Som detta kan misstolkas och missbrukas! Men då tolkar man Thoreau för konkret. Jesus var kanske den sortens ”friktion” bland fariséer och skriftlärde?

Och, jag har varit inne på det tidigare: Det är inte nödvändigt att göra den fysiska resan, det som betyder något är att du öppnar upp ditt inre. Det är som sagt svårt idag att göra som Thoreau gjorde men det är inte heller nödvändigt; och även om vi kunde skulle vi troligen ta med oss vår iPad till kojan, aldrig släppa banden till civilisationen. Men vi kan göra som Tranströmer. Sanningen finns inom oss:

Läs mellan raderna. Vi skall träffas om 200 år

Då mikrofonerna i hotellets väggar är glömda

Och äntligen får sova, bli ­ ortoceratiter.