Genom immiga glas ser jag svagt
Stjärnor vilande i rymdkölden
Deras Ljus påminner oss om värme,
I mörkret mellan dem söker vi flera påminnelser
Jag tände ljuset på graven i novembermörkret
Stod där en stund sökte något i min tomhet,
Står aldrig länge vid gravar
Hemma värmde jag kaffe, slog på den gamla rörradion
När jag vred frekvensratten förnam jag att en röst kämpade att nå mig
Mellan stationerna
Fönstret ut mot kölden immades
Just då: En spröd klockklang trängde igenom
Varslande om kommande tåg
En röst från en högre vibration söker mig!
Men just när jag ska känna igen den dras den ut i långvåg och blir till åtlöje i etern,
Sällar sig till den perverterade kören
Tåget rusar förbi, kaffekoppen vandrar
Men en ung man på det tåget nåddes av det som sades
Han tittar nu upp från sin tidning, slagen av det
Kastar en blick genom det rystande nattfönstret,
Immat av kylan
Han går och köper sig kaffe. Men oron drar
Han kommer att bli en sökare och han kommer att hitta mig
